Litteratur: David Peace; Tokyo år noll - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ingen riktig deckare tycker skribenten Tung roman tveksam deckare

David Peace
Tokyo år noll
Översättning: Peter Samuelsson
Coltso Ersatz

Äntligen är jag klar med "Tokyo år noll", en initierad skildring av ett sönderbombat, svältande, korrupt Japan 1946, höjd till skyarna av brittiska och amerikanska recensenter och ingen mindre än gurun James Ellroy. Varför det tagit så lång tid? Boken är ju inte särskilt tjock; 390 sidor är normalt en baggis. SPRÅKET. Det är språket. Det andfådda, maniska. Det subjektiva, den ständigt pågående inre monologen. James Joyce på speed. Naturligtvis känner Ellroy igen sig fast det här är ännu mer uppskruvad än i hans egna böcker om Los Angeles på 50-talet och tidigt 60-tal. Men så kan ju också denna hektiska amerikanska stad te sig som en idyll i jämförelse med Tokyo 1946.

Tekniken verkar vara hämtad dels från Stephen King i hans tidigare böcker med alla spärrar, versaler och tabkar som återkommer och återkommer och återkommer som mantran, dels från the american hard boiled crowd från Dashiell Hammet via Ross Macdonald till Ellroy.

Som deckare är Tokyo år noll tveksam. Som mänskligt drama däremot stark. Vi får följa kriminalinspektör Minami från det han utreder ett mord samma dag som kejsar Hirohito talar i radio och meddelar Japans kapitulation genom ett år av kaos, våld, galenskap, korruption och rasistisk vrede riktad mot den koreanska slavarbetskraften och de egna ledarna som förlustar sig med amerikanska officerare, jagar och använder samma horor. Nästan ingen talar sanning, nästan alla snutar är köpta.

Vad bryr de sig om att några arbeterskor, som kanske drygat ut den magra lönen med att sälja sin kropp till manliga "arbetskamrater" har blivit mördade? Kanske vill de andra till och med hindra Minami från att finna sanningen. Kanske är han "bara" paranoid i sin besatthet, eller fall för dårhuset i närheten som nyss klappat igen. Där ligger spänningen: ska Minami och hans familj överleva alla påfrestningar, all hans vrede, med livet OCH förståndet i behåll? För det ändamålet, för den frågan, är faktiskt den för läsaren så irriterande STILEN helt kongenial.

 

Christer B Johansson

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen