Litteratur: Ann-Catrin Samuelsson och Khaled Salih; Drömmen om Kurdistan

mar012012

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Kurdistan, landet som  icke (än) är 

Ett nytt bokförlag!Ann-Catrin Samuelsson och Khaled Salih
Drömmen om Kurdistan
Emsal  

En mycket tung bok att läsa är Drömmen om Kurdistan, som börjar som utkast till en roman men snabbt övergår i en redogörelse för kurdernas lidanden under mer än hundra år. Dessa fakta är så påträngande och i många fall för mig så överraskande, att jag inte tvekar att ta ordet CHOCK i min mun. Att det varit jävligt för kurderna länge, det visste jag, men inte så länge och inte i den ohyggliga omfattningen!

Saddam-regimens gasattack mot Halabja 16 mars 1988 fick vi kännedom om i efterhand. 5000 döda enligt officiella rapporter, 7000 skadade. Men det kan handla om betydligt fler. Vad som inte framkom i media då, var att Halabja bara var kulmen på flera års intensiv jakt på kurder under täckmanteln att de "konspirerade" med Iran i det krig som pågick mellan dessa mellanösterns stormakter, båda med betydande kurdiska minoriteter. Iran behandlade Jjust då kurderna bättre, men det skulle komma att ändras till tvärtom efter freden 1990. I Irak dödades i irakiska arméns och Baathpartiets kampanjer i norr och öster minst 100.000 människor under 80-talet. Lika många flydde över gränsen till Iran och minst 30.000 tog sig - illegalt - över gränsen till Turkiet, de flesta av dem för vidare befordran till USA och Europa (främst Tyskland)..Detta bara något om hur chockerande höga siffrorna över offer är. Men det vi talar om mest idag är kurdernas situation i Turkiet, fast de värsta förföljelserna där skedde under och efter Första världskriget, samtidigt med att kemalisterna utplånade minst en miljon armenier. Det är dessa "förturkningskampanjer" som fortfarande är förbjudet samtalsämne i Turkiet och det är därför inte bara (de icke-existerande) armenierna utan också kurderna blivit ett hinder för Turkiet, nu när landet vill bli en del av Europa igen. Jag tycker nog, om jag ska tycka, att de franska invändningarna mot Turkiets EU-inträde har fog för sig.

Men åter till vad "vi", icke-specialisterna, vetat om kurder före, låt säga, 2002. PKK, det Kommunistiska Kurdiska Arbetarepartiet,  hörde väl de flesta av oss talas om först när det på turkisk begäran blev terroriststämplat någon gång på 80-talet och senare igen tack vare Holmér och hans gäng, som trodde att PKK låg bakom mordet på Palme. Så går det till i Europa numera. USA, månt om goda förbindelser med NATO-medlemmen Turkiet, anmäler till FN en organisation som terroristisk - och alla EU-medlemmar plus det "neutrala" Sverige traskar patrull. Naturligtvis ligger ett sådant beslut också i Iraks intresse, eftersom stora delar av den enorma irakiska oljereserven ligger på "kurdiskt" område. Efter att Irak tvingat Iran till fred, ändras emellertid betingelserna än en gång. Nu ligger det i Saudiarabiens och Israels intresse att få USA att göra upp med Saddamregimen och samtidigt hålla Iran borta. Saddams idiotiska ockupation av Kuwait ger tillfället.

Kurderna välkomnade - självklart - USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak 1991. Det var deras bästa chans på länge att uppnå autonomi någonstans, sedan drömmen om en självstyrande enklav i Iran slagits sönder av Khomeini och hans fanatiska anhang (kurderna, fastän muslimer själva, skulle behandlas som "hedningar"). Den flygförbudszon som upprättades i norra Irak (och i södra, som dominerades av shia) var ett skydd mot anfall från saddamisterna, men hindrade inte turkiska militära och säkerhetspoliser enheter att göra raider över gränsen, döda och bortföra störande kurdiska ledare och hindrade inte Iran från att fortsätta sin utrotningspolitik; här flydde bortemot 100.000 över gränsen till Azerbadjan eller Armenien. I det läget, när Saddam var på väg att störtas första gången, lovade USA sitt stöd till kurderna, samtidigt som palestinierna, som en gång stått för ett demokratiskt hopp bland araberna, tog Saddams parti och skickade tusentals frivilliga att bland annat bekriga kurderna. Rena propagandavinsten för Israel!

Vad tror vi oss veta mer om de numera cirkla 70.000 kurder som bor i Sverige? Att de är religiösa fanatiker som låser in sina kvinnor och dödar sina döttrar? Det är i så fall fel bild. För det första tar de allra flesta starkt avstånd från hedersmord. För det andra tillhör de som begått sådana samma klan från samma stad i Turkiet. För det tredje är de kurdiska kvinnorna betydligt friare än samtida arabiskor. För det fjärde har religionen aldrig haft samma särskiljande roll i kurdisk kultur som i arabisk. För det femte är den dominerande riktningen inom kurdisk islam visserligen sunnitisk men med starka inslag av sufisk visdom, det vill säga betydligt tolerantare än till exempel saudisk sunnism eller iransk shiitism. Det är kanske denna tolerans vid sidan av den starka frihetslängtan som gjort kurderna så förhatliga för religiösa extermister. Saddam Husseins hat hade säkert andra, mer nationalistiska och ekonomiska, bevekelsegrunder, liksom USA:s likgiltighet (och därmed FN:s) för det oerhörda lidande som det kurdiska folket utsatts för under de senaste hundra åren eller mer.

Nu har de i alla fall embryot till en egen stat, men långt ifrån det Kurdistan som deras religiösa och politiska ledare drömt om så länge, ett eget hem för 30 miljoner. Iran och Turkiet står i vägen, och även om diktaturen i Qum-Teheran skulle falla, vilket är mer än troligt, skulle aldrig USA och Saudiarabien låta en kurdisk regering att kontrollera dessa oerhörda mängder olja som finns i norra Irak och västra Iran. Autonomi, ja; till en viss gräns inom en irakisk federation. KURDISTAN, nej; det förblir en hägring, en ouppnåelig dröm. Tragiskt nog.

Naturligtvis är kurderna, både i "Minikurdistan" och i exil i Europa, positivt inställda till "den arabiska våren". Hos dem har den pågått sedan 2004-5, så förmodligen är de lite både irriterade och svagt roade av det i väst nyvaknade intresset för demokrati i "arabvärlden".

Christer B Johansson