Litteratur: Kaj Falkman; Överraskningens poesi – upplevelser av haiku

feb292012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Utan pensel målar pilträdet vinden

Mer intressant är ingången till den moderna haikunKaj Falkman
Överraskningens poesi – upplevelser av haiku
Bokförlaget Atlantis AB 

Som grundare av Svenska Haiku Sällskapet (ja, de stavar det så) torde Falkman veta vad han skriver om. Med gestaltande exempel, massor med stilsäkra, vackra och/eller hafsiga exempel, framför han idel verksspecifika drag hos den älskade och högst folkliga genren som utöver andra kvalificerar till ingrepp i poesins hårdaste kärna; in i läsningens och skrivandets främsta utmaningar. Att med fingrarna nudda vid skalet och veta att i dess inre finns kärnan som bara blir oändligt fler frukter där.

Haiku kan betraktas som folklig såtillvida att den – i en del allmänna sammanhang – nästan inte ens ses som en del av den poetiska traditionen utan som just haiku. Något eget. Som att det skulle vara möjligt att skriva haiku utan att faktiskt skriva poesi. Formen har, som Falkman beivrar, utvecklats från att vara en kollektivdiktsinledning till att på egen hand stå på de otaliga ben som traditionen påbjuder. En tusenfoting, eller åtminstone en Kappa med sin spegelbild. För den som också har det minsta intresse för genren och inte själv vill konsumera verk efter verk med de stora mästarna eller fantastiska förvirrande friare former av haiku – som Tranströmers senaste – för att själv lära sig genom andra helheter, så är detta en grov skiss på en portal in i skrivandet av den svåraste och mest sammanknutna versformen.

Till och med för den inbitne finns det något. Små fina sandkorn att bygga öken av. Lusten att skapa växer; lusten att med kornen skapa sandslott att bebo. För den seriöst läsande och intresserade är tyvärr detta andra läsandet – det omslukande förkovrandet av den poetiska aspekten – den enda tänkbara lösningen, att faktiskt leva i det, i ögonblicket. Det finns inga genvägar in i haikuns närvaro. Även om denna tilltalande bok kan te sig som ett första steg i rätt riktning. I vilket fall som helst tänkte jag använda mig av boken i framtida referens kring ämnet – sedan kan jag låta hur ambivalent som helst kring boken som sådan.

De traditionstyngda delarna av haikuskrivandet lyfts fram i enskilda kapitel som är luftigt satta med versens korta och Falkmans egna kommentarer i korthet. Trots att jag ideligen känner mig skriven på näsan av dessa de anteckningar kring dikterna som Falkman låtit trycka så är indelningen av de olika aspekterna och belysningen av de mycket små, men ofantligt stora, delarna av haiku tacksamt och noggrant genomförd. Men tolkningarna av dikterna borde ändå ha överlåtits till läsaren för att en inte ska hamna i polemik med skribenten bakom dem. Det är lätt hänt och sällan intressant.

Mer intressant är ingången till den moderna haikun, i traditionens fotspår, att endast skriva ögonblick, stilla skeenden med 5-7-5 schemat; kanske är det den som når in i den läsande av i dag. Längtan till ögonblicket. Tystnaden. En tankebild som ger en mäktig känsla av närvaro. Radbrytets tvång att pausa i läsandet. Kanske är det den vi behöver. Subkulturen; som på twitter, men haikudiktande är mycket större än vad som först förväntas av den.

Vi tänker oss 'ju' att poesin är smal, när den egentligen är en fet pösmunk som breddar sig över alla delar av vår kultur. Dikten i sig, haikun i synnerhet, besitter framför andra, en informationstäthet som är nästan otänkbar i annat språkbruk. Det är också detta, det ytterst konkreta i haikun – i den mån det går att göra med ord – betraktandet av världen, utan att författaren själv värderar, tänker eller förklarar.

I den mån valet av ögonblick och blickfång inte gör det redan och någonstans också omöjliggör att inte värdera. I den mån att månen är till liten del belyst när jag skriver detta. Att jag hade velat att Falkmans verk hade speglat valet av ämne. Men det är där, i mig, som han fallerar. Han går utanför versen. Men det kanske är det som är den egentliga överraskningen.

Freke Räihä