Litteratur: Claes Grundsten Lappland – min fjällvärld

feb192012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Vi tröttnar aldrig på varandra, bergen och jag.

Freke Räihä är gulligClaes Grundsten
Lappland – min fjällvärld
Norstedts

Grundsten söker en poetik. Påpekar stoiskt att den får läsaren själv finna bland hans – för övrigt – fantastiska bilder ur vår vildmarksskatt; dock träder dennes egna förmåga att kommentera just bilderna – vars trovärdiga textspår i längden blir ganska enahanda, trots sin informationstäthet och stundtals poetiska levnadsbeskrivningar av människans relation till de berg och kedjor som ligger som motiv för de bilder boken presenterar – in i läsaren och just förklarar hans intention med sitt konstnärskap. På näsan, ja. Dock.

Att i det alltmer reproducerande formatet digitalt fotografi finna en hantverkare som i timtal i bra som dåligt väder och med tarmarna fulla av frystorkade soppor och i tält, regn, dimma för fram sin vision om den oberörda jordens förbluffande skönhet är spännande och intressant både rent konceptuellt och ger till den redan uppstannade andningssekvensen en dimension av reell prövning, som att ur plåga och väntan kommer det perfekta ögonblicket av inspiration och motiv. Av ljus och återspeglingar träder den ställning ur vilken den tidlösa skönheten når tillbaka till läsaren.

Vad boken tyvärr saknar är en ordentlig helhet, den tycks rusa från plats till plats utan den narrativa tråd som behövs för den sträckläsning som jag genomfört. Kanske är den mer som en blädderbok. Menad att tas fram när drömmen om det orörda, människans vilja att ständigt utmana sig själv och sitt eget behövs. Någonstans i detta finns också en vision om ett land utan våra osynliga kartgränser, en naturnära och kamratlig värld. Hand i hand med våra strapatser. I stället för att faktiskt resa själva.

Vi går från tanken om att bestiga berg, med en historisk och påläst grund – till och med älskade Li Po får vara med – genom stigar och över höjder och genom den lins som Grundsten valt ser vi behovet av våra nationalparker och den verkliga svårigheten att skydda naturen, den kompromisslösa nationalparken, från människan; den aporin är människan själv.

Vid sidan om detta går det att återkomma till bildverken, de digitala ljusmålningarna, med färgskalor och med en precision som är otänkbar i andra medium. Ur en position av stor utsatthet kommer dessa horisontlinjer till oss. Jag tänker mig det, blicken riktad rakt fram – i mötet med kameran – mot det stället där vårt synfälts blickfång luras, mot horisonten. Det som komma skall. Sökandet. Den ständigt närvarande himlen och dess möte med marken, alla dessa våra illusioner; en rät linje separerar dem. Distansen, perspektivet – att vi är så oändligt små ute i naturen, med bara tunna tunna väggar av processade material mellan oss och hur naturen har mer än ett sätt att ta död på oss; så som vi har flera sätt att fortsätta att döda den hand som föder oss – det som en överblick, en genom umbäranden tillkämpad överblick, kan ge oss. Det kan ge oss ett oemotståndligt fågelöga.

Freke Räihä