Litteratur: Redaktörer: Linus Hagström & Pia Moberg Japan nu. Strömningar och perspektiv

feb162012

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Vad händer i Japan?

Ny bok om JapanRedaktörer: Linus Hagström & Pia Moberg
Japan nu. Strömningar och perspektiv
Carlssons

Trots den lite akademiträiga undertiteln tar jag mig an Japan nu med viss iver. Jag vet nämligen i stort sett ingenting om dagens Japan, lite mer om historien tack vare långfilmer och TV-serier. Men det mesta av min "kunskap" är rena fördomar, som jag inte har någon anledning att redovisa här.

Två fördomar slår in, tycker jag, fast då kanske det inte ska kallas "fördomar": att Japan är etniskt mer homogent än de flesta länder i Europa och Amerika och att japansk politik är så mycket annorlunda än t ex anglosachsisk eller nordisk att den ter sig "konstig". Bra i alla fall, att författarna inte yrar om "nationalkaraktär" som vore det något genetiskt, utan hela tiden kopplar underligheter till den speciella historiska erfarenheten. Över huvud taget är det väldigt lite av spekulation i boken. Inga förkunskaper krävs, ingen förtrogenhet med etnografiska, filosofiska, sociologiska, antropologiska termer. Inte det minsta likt en akademisk avhandling, alltså. Så mycket för den förutfattade meningen! 

Första fjärdedelen ungefär är en genomgång av Japans historia. Den delen intresserar mig inte så mycket i detta sammanhang. Andra fjärdedelen om vardagsliv och värderingar i dagens Japan. Tredje fjärdedelen om japansk politik i modern tid, d v s de 150 år som gått sedan Japan öppnades för västerländska varor och idéer. Sista delen är en sammanfattning och en utblick mot framtiden. Den ska jag bara kortfattat referera.

Om vi börjar med sociokulturen, så är det som sticker i ögonen först att FAMILJEN, kärnfamiljen, vördas och omhuldas på ett sätt som vi inte sett i väst, inte ens USA, de senaste 30-40 åren. Men det betyder inte i Japans fall att kvinnorna är kedjade vid spisen som hemmafruar. Kvinnorna jobbar i betydligt större utsträckning än i t ex USA och Tyskland och nästan lika mycket som i Sverige. Men det är mannen som ska göra karriär, ha det fina jobbet, och kvinnan som jobbar, ofta på deltid, i en servicesektor och utan möjlighet att avancera särskilt långt i företagshierarkin. Det skiljer sig inte heller särskilt mycket från situationen i de flesta amerikanska eller europeiska länder, eller hur? Även om barnen där som här är få, kräver detta en utbyggd barnomsorg.

Men denna tillhandahålls inte i första hand av stat och kommun utan av arbetsgivaren. Detta binder arbetare till företagen på ett sätt som varit otänkbart i Väst- men faktiskt också Östeuropa. Bindningen till företagen går igenom på en massa andra områden också: sjukförsäkringar, pensioner o s v. Detta liknar väldigt mycket korporativism i fascistisk mening, men Japan är trots det en demokrati med fria val, så det vore oegentligt att jämföra med något unket europeiskt 30-tal. Det är Japan, helt enkelt! Inget parti av betydelse har heller på allvar ifrågasatt systemet.

Över huvud taget har japansk politik varit väldigt statisk. Pia Moberg skriver så här: "Jag har valt att utgå från den s.k. "Järntriangeln" - d.v.s. den triad av maktcentra som består av politiker från det Liberaldemokratiska partiet (LDP), statsförvaltningens karriärbyråkrater och näringslivets chefer. Alltsedan 1955, då LDP bildades, har triangelns tre ben levt i ett symbiotiskt förhållande till varandra, och relationerna har präglats av ett reglerat system av tjänster och gentjänster." De politiska strider som ändå utkämpats genom åren, har stått INOM LDP mellan olika fraktioner och tidvis rena utbrytargrupper, men det har mer handlat om personliga ambitioner än om ideologi. Därför var det en stor sensation när ett helt annat parti vann valet 2009. Vad detta leder till på sikt är ännu för tidigt att uttala sig om. Förmodligen blev regimskiftet (som inte är fullständigt eftersom Senaten finns kvar med LDP-majoritet som bromskloss; detta är ju inte heller något unikt för Japan; jämför t ex USA).

Författaren betonar också japanska toppolitikers anonymitet i jämförelse med europeiska eller amerikanska. Att kunna tala medryckande har aldrig ansetts viktigt i ledarskapsutbildningen. Att exponera sig i tidningar och teve anses helt enkelt vulgärt av det gamla gardet. Men nu får de kanske tänka om, efter att ha förlorat ett val mot yngre politiker som varit retoriskt överlägsna i de offentliga debatter som numera föregår val också i Japan. Troligen har systemskiftet möjliggjorts av två andra samverkande faktorer:

Den kulturella uppblomstringen genom fria konstnärer, inte bara inom film och Manga, utan också musik, konst, litteratur. De unga är helt enkelt frimodigare och självständigare än någon annan generation och mer välutbildade än någon tidigare generation, kanske inte bara i Japan utan i hela världen.

Den ekonomiska tillbakagången, som har att göra med att den japanska industrin, liksom tidigare den brittiska och nordamerikanska, konkurrerats ut av först Sydkorea och Taiwan, sedan av Kina och Indien. Men också, precis som hos oss och i ännu högre grad, en åldrande befolkning och vikande födelsetal, alltså: allt färre. Troligen måste Japan göra som Europa: satsa på arbetskraftsinvandring. Inget tyder på att detta ska gå smidigare i det xenofobiska Japan än i det av beröringsskräck förlamade Europa.

Christer B Johansson