Litteratur: Text och bild: Levi Pinfold. Djangon

jan232012

Skrivet av Jonna Fries

Litteratur - Litteraturkritik

En tumultartad historia, som inspirerats av jazzmusikern Jean Django Reinhardt

Levi Pinfold - DjangoText och bild: Levi Pinfold
Djangon
Översättare: Emeli André
Karneval förlag

Levi Pinfolds debutbok Djangon slår igång med full kraft. ”En dag träffade jag en Django. / En vadå? / En Django. Det är som en tingest. Man kan säga den”, skriver han och berättelsen om den besvärliga filuren som lätt gör så att man hamnar i knipa skapar eggande huvudbry redan där.

Med samma pirrande kraft slog också Pinfold igenom när boken publicerades. 2010 vann han det prestigefulla priset The Booktrust Early Years Award i klassen för bästa illustratör. Och hans bilder har en sällsam dragning. En del av dem är av nästan fotografisk karaktär, andra vecklar ut sig med en sirlig detaljrikedom - allt medan figurerna pendlar mellan en intensiv rörlighet och en docklik stelhet.

Naturen och ett tidigare sekel dominerar miljöerna. Färgerna är dova och perspektiven ofta spännande grova. De små rutorna, som bryter ut och markerar små moment av handlingen, följer tätt på varandra och höjer tempot och spänningen mellan de gåtfullt vida vyerna. Det är en rolig och poetisk uppbrytning, som jobbar fint tillsammans med texten.

Jean driver den intensivt framåt, rakt återberättande om vad som hände honom när Djangon klampade in i hans liv. Ändå har dialogen, framför allt mellan honom och fadern och mellan honom och Djangon, en bubblande plats i centrum.

Det är en mycket välskriven text, skickligt balanserad med böljande kurvor och nerviga spänningar från början till slut. Vändningarna överraskar gång på gång, ändå finns en trygg och igenkännbar problematik kring orättvisor i vardagen.

Men frågan kvarstår: vad är en Django egentligen? Är det ett djur? En farsot? Innan Pinfold är färdig hinner en banjo gå i kras, en häst fara i sken, pojkens ben gå i spinn och en farfar dråsa omkull i en sådan röra att man inte kan ”skilja en sko eller en hatt från en mustasch eller en ovanligt snygg frisyr”. Allt det där sägs så klart vara Jeans fel.

Det är en tumultartad historia, som inspirerats av jazzmusikern Jean Django Reinhardt (f.1910). Han växte upp med ett stort musikintresse och en mamma som var fransktalande rom. Redan vid tretton års ålder började han uppträda och allt gick som på räls, ända tills en dag när hans vagn började brinna och han skadades svårt.

Olyckan förändrade allt för Reinhardt och det var länge osäkert om han skulle kunna spela igen. Olyckan drabbar också bokens lille Jean. Han önskar allt mer att Djangon ska försvinna, att allt ska bli som förut igen. Men ju mer han önskar det, desto mer osäker blir han. Och precis som Django Reinhardt lyckades erövra musiken igen, lär sig även Jean att spela banjo och vända svårigheterna till någonting positivt.

Jonna Fries