Litteratur: Björn Ranelid Tyst i klassen!

jan212012

Skrivet av Stefan Whilde, Ingemar Nilsson

Litteratur - Litteraturkritik

Den dubbla recensionen

Stefan Whilde och Ingemar Nilsson har läst Björn Ranelids senaste bok Tyst i klassen! 

Björn Ranelids nya bokBjörn Ranelid 
Tyst i klassen!
Albert Bonniers 

Att tiga när man borde skrika

Det är tyst i klassen, när alla borde tala och vittna. Så slutar Björn Ranelids nya roman och det är där allt börjar.

Vid det här laget har Ranelid, som debuterade för snart trettio år sedan, mutat in sin ranelidska bortom minsta tvivel. Hans säregna språkdräkt är omisskännlig. Han har också vuxit till talesman för ”vanliga” människor, ofta människor på samhällsstegens nedersta pinnhål, utsatta, lytta, bortvalda och åsidosatta men som lika ofta bär på en inre kraft, en resning.

Han har ett stort hjärta och det hjärtat kommer fullt ut till sin rätt i nya romanen ”Tyst i klassen!”. Här är han i toppform. Ömsint, men med lidelse och envishet, tecknar han genom två kvinnors öden ett land och en stad som under nästan ett sekel fram till i dag spelat ett dubbelspel med fagra ord och skraltiga luftslott.

Karin Lilja har sex söner tillsammans med maken Oskar som är en råbarkad och elak fan. De bor i nödbostad i Östra Malmö. Barnen får lära sig att dagstidningar läser man inte, de torkar man sig i röven med. Fattigdom, våld och smuts är vardag. Sonen Hektor mobbas av fadern för sitt stammande och skär av sig tungan, flyttas till skola för dårar och förälskar sig i flickan Linda.

”När Karin bar sitt sjätte barn stängde hon sin kropp för mannen. Hon hade inte sovit en hel natt på tolv år och ännu längre hade hon levt i krig. Hennes främsta vittnen var barnen, men de var skrämda och stukade och hade ingen talan. De lade sig nära varandra som en flock djur och sökte värme och tröst i mörker och kyla.

Trots att Karin bestämt sig för att aldrig släppa Oskar nära igen utökas familjen med ett sjunde barn, den adopterade Kristina. Kristina börjar så småningom på Rörsjöskolan inte långt från Värnhem. Vid tiden har skolan runt tusen elever. En av dem heter Björn Ranelid.

På samhällets bottenskikt, där skammen råder, gräver barnen underjordiska tunnlar att leva i. Stanken är frånstötande, men genom en roman av Pär Lagerkvist får litteraturen ändå fäste i familjen Lilja. Fotboll, ett annat av Ranelids kära ämnen, spelas på baksidan av barackerna. Och Malmö! Ingen kan som Ranelid skildra Malmö. Det är stundtals alldeles makalöst. Man lägger inte ifrån sig boken.

Mot alla odds, och trots förutsättningar som ställer dagens medelklasskriser sprungna ur spillrorna av ett kraschat folkhem i den ängsliga patetikens dager, brinner en låga i mörkret. Men ändå och ända in i vår egen tid: Det är tyst i klassen, när alla borde tala och vittna.

Stefan Whilde

 Tyst i stugan

Ett försök att ge röst åt de otaliga som inte talar

De som inte syns finns inte. Eller det som inte blir omtalat i media har aldrig hänt. Följer man de tankegångarna har de flesta människor aldrig funnits och det mesta som hänt på jordens yta har aldrig hänt. Och det gäller i synnerhet för de kvinnor som utan arv, börd eller andra räkmackor vid livets uppstart, dragit vardagens kvarn för att hålla ihop hem och familj. Världen över.

Karin Lilja i Malmö var en sådan kvinna. Hon födde sex pojkar men uppfostrade även Kristina, som genom "jungfrufödsel" kom till familjen Lilja i nödkåkarnas Hollywood påsken 1949. För övrigt samma år som Björn Ranelid föddes, han som fick i "uppgift" att skriva denna berättelse om en tid i Sverige som flytt, men även till vissa delar består.

Om man kallar Karin och Kristina för ljusvarelser, är Oskar Lilja, gårdskarl och Karins våldsamme och supande man, dess motsats. Och däremellan, mellan ont och gott, finns barnen, dessa frimärken till framtiden för att travestera författaren själv.

Tyst i klassen är en tids resa och ett försök att ge röst åt de otaliga som saknat röster starka nog att ta sig in i riksdag eller kommunfullmäktigerum. Underifrånperspektivet saknar dock verklig politisk klangbotten, utan handlar mer om en tro på människans inneboende godhet. Men för att den sidan ska vinna krävs också sociala och förutsättningar. Och hoppet och framtiden kunde en gång stavas Rosengård, i alla fall för dubbelarbetande Karin Lilja som förutom sköta hemmet och sju bara, städade på en skola och hemma hos en disponentfamilj i stan.

Det finns stråk av predikande över Ranelids prosa. Lite storvulet och förnumstigt på samma gång. Det är dock inte det dominerande tonläget när han ska berätta varför klasskompisen Kristina påstod sig vara en "Jesu lärjunge", blir präst och sedan fängelsepräst och hela tiden vill finnas till hands för de lägsta och mest förtrampade kvinnorna i samhället. För att sedan träda ur Svenska kyrkan och banna sexövergreppen bland kolleger och biskopar. 

Allt, visar det sig, bottnar i den dag hon hemma i Hollywood fick Per Lagerkvists Barabbas i sin hand. En bok om Jesus och rövaren Barabbas som för övrigt mamma Karin råkat hitta på golvet i det pannrum där maken Oskar huserade och stundom gjorde dumma saker med barn, hon ovetande.

Men trots eller kanske tack vare allt det goda Kristina gör ställs ändå frågan: Vem är du, egentligen, Kristina Lilja? Du som aldrig låtit nån annan komma verkligt nära - dig.

Eller dina hunsade syskon, vad brydde du dig egentligen om dem? Axel som gasade ihjäl sig och Hektor som skar av sig tungan för att protestera mot pappans våld. 

Vad svaret blir får ni läsa i Ranelids som helhet läsvärda roman, som också är en sorts bredsida mot vad författaren tycker är en tid där fräckhet, smartness och vulgaritet hyllas, medan det goda hånas och förlöjligas. 

Ingemar Nilsson