Litteratur: Hallon och bensin. Serie: Blå blixt, ny poesi – I

jan172012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Material som bevis

Det skapar en anti-OEI-debattHallon och bensin
Serie: Blå blixt, ny poesi – I
Brombergs förlag

Blå blixt är en nystartad antologiserie för ny lyrik, ett lovvärt initiativ, och just därför att antologier alltid förbigås och slätas över eller samrecenseras med några andra böcker som bara råkade utkomma samma boktermin – om de inte, gud förbjude, skapar anti-OEI-debatt – så har jag valt att genomföra separata läsningar av varje enskild skribent och låter istället den sammanfattande rollen gå till sämre skribenter eller de intorkade litteraturvetare som säkerligen fått en kopia av någon av sina medverkande kollegor. En sak kan jag dock, vid gott mod och sammanfattningsvis uttrycka: om detta är den nya lyriken, det som vi kommer att få läsa mer av. Då är jag nyfiken på mer och jag känner en tillförsikt inför den kommande ålderdom och död som kommer att innebära en del skrivsvårigheter för de i dag textbärande.

Om Karin Brygger; texten här är inhämtad och inter-, redan text; vittrat med intresse för den femtiotalskåta -istiska, den då redan då postnostalgiska drömmen om en värld med hårspolar och virkade, i maskin virkade, frigjorda på bekostnad av konfliktskapande – den konflikt som leder mot bättring, en bättring av de mellanmänskliga förhållandena som fortfarande efter all denna tid endast ligger i en startgrop. Dagis, kastanjer, en förbättring av självbilden; annars värdigt en doktorand i litteratur, i samtal med gårdagens samtid: Nordenhök, Ekström, Hallgren. Antikvariska fynd bland de ilska raderna. Djupt avskalade och fertilt pratiga. Sammansvärjande av inre och yttre dialog, bilder som mjuknar in i varandra. Hur kvinnans roll i en separation reduceras till 'Hushållsbekymmer'. En lyriker vars röst ger omedelbar mersmak.

Om Lina Hagelbäck samtidigt. Dennes svit, ur 'Violencia', är en otäckt tät erotisk prosalyrisk uppgörelse, en förgörelseakt, en skapelse ur en nollpunkt. Med andra insprängda röster talar ett jag i ett starkt narrativ om kärleken till något destruktivt i en självklar auktoritetsfigur, hur denna maniska besatthet frigör protagonisten från gammal skuld och leder in i en plommonvek trädgård av hämningslös bildlyster. En rikedom som stundtals är så mäktig att att jag tappar andan, men vid något tillfälle upplevs som väl oredigerat, påbörjat, nödlöst. Ändock tappar jag fattningen när Hagelbäcks korta passage och utdrag tar sin ände. Jag har då redan fastnat i berättelsens hetsiga maniska grepp – i dess tigerklor – vars grafiska lösning är en klart bidragande orsak till hur läshastigheten skyndas fram. Det hela är mycket effektivt sammansatt och tyder på att vi säkert snart kommer att se också hela denna historia i särtryck i sin helhet. Fast kanske under ett annat namn. Som 'Anna' eller 'Karin'.

Tove Mörkbergs text är också den ett utdrag ur en längre svit, en kommande samling av nära socialrealistisk och innerligt flödande lyrik; vi möter en familj – en kärna byggd av vardagskonflikt och kärlek i ett hårt darwinistiskt landskap. Vi möter också ett mörker, subtilt och trevande – som en förväntning om en kommande katastrof. Kanske kommer den aldrig, kanske fortgår det allmänna och realistiska narrativet – som livet självt menar jag, sällan med några större skandaler, bara – ett malande sakta tempo av miniatyrproduktioner. Det är gestaltat Norrland med små, återigen subtila, bilder och avskalade minnesliknande bilder. En cykel om 'Barnen', även om de dito vuxna.

Om Sofia Pulls prosalyriska stycke kan jag bara säga: Det är mäktigt. Mäktigt som mos med riktigt smör och fantaläsk till – vars kolsyra spränger upp som en heliumballong mot himlen som vi redan gråter över förlusten inför när vi tjänat ihop pengarna till den genom att gå ut med soporna vid regelbundna intervaller. Här finns också en mäktig förmåga att sammanställa fraser som i sin enkelhet blir enorma, jag tar mig friheten att citera: ”[ Jag vill … ] Bli en beskrivning av någonting annat.” eller: ”Värmlands vidder när man lämnar maxis entré.” Något som återigen pekar på ordets enda funktion – namngivandet. Något som är genomgående starkt använt som fokalisator för en intensiv sorg över något förlorat, jag tänker mig en oskuld inför livet. En första stor förlust som gestaltas med, hur hela kroppen, liksom, tillbakabildas – paralyseras till en avskildhet fri från sina inlärda funktioner. En kropp som centreras. Möjligen skulle texten ha tjänat på, men varför ska ekonomin behöva styra allt, att skäras runt hörnen ibland. Men prosaformen, som är övervägande i hela antologin, kräver inte alltid den tystnad som poesin i allmänhet gör – den kan till och med växa av lite pladdrighet. Vill jag påstå.

(Vi tar en kort paus.)

Nu, om Hanna Riisagers bröllopsdikt. Som är finurlig, om än något harmlös; den kiknar av erotiska och förväntansfulla undertoner och kodväxlar till lyster, med bilder av sköra dansande violer och körsbär över läpparna som smakar, som längtar. Som oskulden som gifter bort sig med en 'han' – blod över golvet. Vilket osökt för oss in med blicken över den intertextuella graven; där språket ställer till med upplösning, som att det mognat till något utanför – med säker hand innanför författarens kontroll. I stället för bilder får vi – i Riisagers andra svit – teori, teorier om det. Livet, allt, i korta skärpta drag. Vi möts efter kärleken av en argare röst, en som tycks tala utan att sväva, hon talar med tydlighet. Styrka.

Andreas Svanberg, vars texter jag alltid haft ett svagt öga för och den enda jag vid tidigare tillfälle haft möjlighet och glädje att läsa, skapar med sin texts distansering till en arbetsplats, eller hans egna före detta kanske – jag vet inte, jobbar du fortfarande kvar på fabrik Andreas, den som porträtteras här läggs ju ned i förmån för utlandsflytt – i form av den känsla av overklighet som det kan innebära att rutinmaniskt följa de satta mönster som produktionen, i fordkedjan, implicerar på arbetarna i den. Vi får se världen, arbetspasset, som regisserad film, av makten manusförd, producerad och marknadspassad, det är ”den gällande rytmen”. Det hela har en tydlig politisk egg och en saklig torrhet – samt ingången i och – den kvalificerade produktanalysen som snarast för tankarna till Pär Thörns experimentella prosa, trots att Svanberg har en omedelbar känsla för den poetiska bilden och associationen som sällan synts i Thörns tidigare landskap. Texten liksom rör sig. Dallrar av återhållsamhet. Så ja, det är helt enkelt underbart i sin egen rätt att, ur ett trovärdigt och allmängiltigt litterärt och transmedialt grepp åskådliggöra villkoren för ett liv utan ägande, den i dag återväxande – ständigt aktuella – arbetsskildringen. Det är hårt – och någonstans i mitt latent laterala och post-lutherska hjärta: det är samtidigt hederligt, ärligt.

Mimi Åkesson då, som i sin tur är den mest pratiga, eller spretigt talföra, det återhållsamma är här inte bara credo utan också nästan tvångsmässigt. Det är en smula putslustigt, litet ofokuserat – som om liknelsen var utskuren med en slumpmässigt vald pappakaksform; ansökning, bedja, underläget. För trots att lyriken är den mest lekfulla, mest utmanande i sin läsart, i sitt spel med kommunikation, så har jag svårt att fullt ut greppa – min egen svaghet som läsare såklart – så tycks den ändå också på något vis sakna riktning. Det riktningslösa blir vid vidareläsning, också något helt obehagligt, något som de andra poeterna snuddar vid, en distans, den verkliga tidsandan. Nästan patologiskt. Mänsklig i sin enkelhet, i sin alltomfattande livsångest. Måhända något ofärdigt i sin form, men ytterst drabbande och oroväckande smärtstillande på ett sätt som är svårt både att värja sig från och förhålla sig till.

Freke Räihä