Litteratur: Eyvind Johnson. Kritik II. 1932 – 1935

jan152012

Skrivet av Göran Lundstedt

Litteratur - Litteraturkritik

Kritik som tidsdokument

Eyvind JohnsonEyvind Johnson
Kritik II. 1932 – 1935
Red & utgivare: Per-Olof Mattsson
ellerströms

Tidningen Arbetet i Malmö hade på trettiotalet stora kulturella ambitioner. Som ett tecken härpå kan man se rekryteringen av Eyvind Johnson och Karin Boye som litteraturkritiker.

Båda betraktade sig som socialister, men var kanske inte ortodoxa socialdemokrater. Eyvind Johnson hade sina rötter i syndikalismen och Karin Boye var medlem i Clarté. Hennes allt eller intet rimmade inte riktigt med folkhemsideologin.

Som kritiker var de olika. Karin Boye var en marxistiskt skolad analytiker och idékritiker, medan Eyvind Johnson använde sig av återskapande impressionism, en form av kritik som Boye polemiserade mot i sin essä ”Om litteraturkritik” (Spektrum 1932).

Ett hade de gemensamt: båda ville vara i pakt med den nya tiden och själva den dynamiska rörelsen. Om en bok av Nobelpristagaren Ivan Bunin skriver Eyvind Johnson, att ”den har ingenting att göra med de nu levande människorna”. Därmed var den också dömd.

Han favoriserar en litteratur som ger ”vittnesbörd” och ”dokument” om samtiden. Men han avser därmed inte rapportböcker utan en litteratur som lyckas ”förena prosapoemet och dokumentet till en enhet”. Den nya formen bör inte minst avspegla att människan inträtt i ”massödets” tid.

Eyvind Johnson säger sig starkt misstro den gamla, borgerliga romanens förmåga att säga väsentligheter. Han framhåller Gides ”Falskmyntarna” och Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. Men romanexperimentet i sig är ingen garanti för nya sanningar och upprepade gånger vänder sig Eyvind Johnson mot den ”sterile” Aldous Huxley. Med en formulering som också används flera gånger och som författaren uppenbarligt var nöjd med, heter det att personerna i Huxleys ”Kontrapunkt” snarast liknar ”små vandrande handböcker”.

Aversionen mot Huxley är antitesen till den stora beundran för D H Lawrence som får många uttryck. Senare skulle Eyvind Johnson närmast med skam tillstå att han ryckts med av primitivismen. Han ville också gärna glömma sina illusioner om Sovjet.

Det var sin egen ungdomliga kraftutveckling som han projicerade på den ”nya” tiden och arbetarklassen. Apropå Lawrence skrev han om ”en fond av outlevd friskhet, den känslans, instinkternas friskhet som är bonde- och arbetarklassens stora, världsomskapande tillgång”.

Att primitivismen och instinkterna också kunde exploateras av djupt människofientliga krafter blir snart uppenbart. Det är den dramatiska ödeslinjen i detta hundratal recensioner från tiden 1932 – 1935, som så nära avspeglar tidens ansikte. Därför är de i sig själva tidsdokument och vittnesbörd om ”vår tids oro i samhället och inom individen”.

Till de mera kuriösa inslagen hör en mycket kort och valhänt anmälan av Ekelöfs ”sent på jorden”. Den är, kanske av taktfullhet, inte förtecknad i Reidar Ekners Ekelöf-bibliografi.

Göran Lundstedt