Litteratur: Parvin Ardalan. Har du sett en kvinna?

jan142012

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Parvin Ardalan, en kvinnorättskämpare

Parvin ArdalanParvin Ardalan
Har du sett en kvinna?
Smockadoll Prosa

Inget annat folk har varit så mycket i mina tankar de senaste månaderna som det iranska. Detta eftersom hoten från Israel och USA kommit allt tätare. Ska nu iranierna behöva drabbas av detta nu också för att de har en möjligen galen president? Räcker det inte med att iranierna först upplevt semikolonialt förtryck från två "shaher" som försökte beröva dem deras kultur och som sålde ut landets oljerikedomar till britter och amerikaner mot vapen att använda mot den egna befolkningen? Räcker det inte att ett av USA upprustat Irak anföll 1980 och tvingade in Iran i ett nioårigt krig med minst en miljon döda, mest unga män?

Räcker det inte med att de mäktiga mullorna i Qom kuppade bort det som kunde ha blivit en demokrati och införde en religiös diktatur utan motstycke, med än värre förföljelse av vänster, fackföreningsaktiva, intellektuella, homosexuella och kvinnorörelse än t o m den siste shahen? Detta beundransvärda folk, som gång på gång står upp mot förtryckarna och som massakreras var gång. Värt beundran, inte hat!

Lite smak av allt detta får jag i Smockadolls nya, ganska tunna bok med texter av Parvin Ardalan: Har du sett en kvinna? Vem är då Ardalan? En av dessa modiga, intellektuella kvinnokämpar som stått upp för mänskliga rättigheter för alla i ett land där repression är första budord. Hon är född 1967. Hon utbildade sig till journalist i Teheran och var i slutet av 90-talet med och bildade flera kvinnonätverk, engagerade sig för det fria ordet och samarbetade med de berömda kvinnliga advokater som senare tvingades till inre eller yttre exil; Nasrin Sotoudeh sitter i fängelse sedan förra året, först dömd till 11 års fängelse för "konspiration mot statens säkerhet" (mildrat till 6 år i högre instans).

 2007 fick Ardalan Olof Palme-priset för sin kamp och numera bor hon i Sverige i exil.

Den viktigaste texten i den här boken är förmodligen den bara fem sidor långa "Det är ont om tid", men också Efterord i form av en intervju gjord av Kristian Carlsson (som också skrivit förordet) måste läsas.

"Jag är rädd för att titta på skärmen: Inkallelse, häkte, exil, fängelse... avrättning, avrättning, avrättning... fem år, tio år, tjugo år... Farzad, Shirin, Sakineh, Zeinab, Shiva, Bahareh, Nasrin... Nyårssmällare viner fortfarande genom luften. Mamman till en nyss dödsdömd står utanför fängelset och ber människor om hjälp, man lyfter champagneglasen... Sakineh som är dömd till döden genom stening förnekar sig själv inför de statliga iranska tevekamerorna."

Övermåttan vidrigt. Men kan Den Store Satan USA göra någonting åt detta? Nej. Försöker man, kommer hela folket att sluta upp bakom regimen, hur vidrig denna än är. Så vad vi kan göra, förutom att skriva på alla upprop som finns och stödja motståndsrörelsen i exil ekonomiskt, är att tjata på våra politiker så att de förstår, att de på inga vis kan hjälpa IRAN genom att stödja USA:s och Israels anfallsplaner, och få EU också att förstå detta så att inte vi dras in i ett krig till som inte har några vinnare utan bara miljoner och åter miljoner förlorare.

Christer B Johansson