Litteratur: Alain de Benoist, Beyond Human Rights: Defending Freedoms

jan142012

Skrivet av Sven André

Litteratur - Litteraturkritik

En sorts högers relativism (n'est pas?)

Alain de BenoistAlain de Benoist
Beyond Human Rights: Defending Freedoms
Översättning: Alexander Jacob
Arktos

Många av oss födda efter krigsslutet torde ha skolminnen av temadagar eller i alla fall samhällskunskapslektioner kretsande kring Förenta nationerna och de mänskliga rättigheterna. Det torde inte vara alltför oförväget att förmoda, att de flesta av oss inte kan dra sig till minnes något specifikt som vi lärde oss angående de senares historiska ursprung eller filosofiska grundvalar. De mänskliga rättigheterna ges - i Sverige kanske i synnerhet - inte sällan en roll inom det pedagogiska som, för att hårddra saken en smula, tenderar att påminna om gamla dagars katekes, något i stil med en sakrosankt samling uppenbarade axiomatiska sanningar vilka får göras till föremål för en viss exeges men inte synas alltför nära i sömmarna, en budtavla med sekulära trossatser. Den ovanstående problematiken är inte en given följd av själva innehållet i de proklamerade rättigheterna och leder inte heller till slutsatsen att vissa eller samtliga av dem bör förkastas eller kasseras, men den bör få kritiskt sinnade att dra öronen till sig, då politiska, sociala och vetenskapliga tabuiseringar allt som oftast döljer ohederlighet och mer eller mindre djupgående röta. Framför allt gäller följande: något som ses som en grund (filosofisk-moral eller av annan art) för vårt samhälle, ja rentav för "den mänskliga civilisationen" som helhet, måste tåla att utsättas för kritisk granskning från vem det än vara må. En grund som inte får mätas och analyseras är ingen grund att bygga ett hus för människor på.

Hur uppstod konceptet om de mänskliga rättigheterna? Vilken filosofi/världsbild är det de bygger på? Är de fria från motsägelser? Hur förhåller de sig till principer avseende sådant som nationell suveränitet och folkligt självbestämmande? Är de sanningar som torde upplevas som självklara av de flesta människor världen över, eller en produkt av ett specifikt västerländskt tänkande om rättigheter? Hur rättfärdigas och tillämpas de mänskliga rättigheterna i dagens värld? I sin korta bok Beyond Human Rights: Defending Freedoms (i original Au-delà des droits de l'homme: Pour défendre les libertés, Krisis, Paris 2004) diskuterar den franske filosofen Alain de Benoist (1943-) dessa och närliggande frågor.

Alain de Benoist (1943-) var 1968 en grundarna av tankesmedjan GRECE (Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne, Gruppen för forskning och studier för den europeiska civilisationen) och kom genom sina talrika publikationer att räknas som en av de intellektuella fäderna till den franska "nya högern" (nouvelle droite), även om han själv anser sig stå utanför den gängse politiska vänster-höger-dikotomin. de Benoist delar en förkärlek för indoeuropeiska traditioner och "hedniskt" tankegods samt kritiken av det moderna samhällets rotlöshet och materialism med många traditionalistiska och radikalkonservativa tänkare, men har även inspirerats av mer eller mindre till vänster stående tänkare som Gramsci och Baudrillard. Till de centrala ämnena i hans skriftställning hör kritiken mot globalismen, massinvandring (utifrån en etnopluralistisk ståndpunkt), konsumism, den USA-dominerade världsordningen och liberalismen, fenomen vilka han betraktar som splittrande och ödesdigra för den europeiska civilisationen. För den av beröringsskräck anfäktade genomsnittsförståsigpåaren av idag räcker måhända en bråkdel av de Benoists bakgrund och ståndpunkter för att gripa efter vigvattnet och DN:s kultursidor, men för varje intellektuellt orädd, sansad, nyfiken och diskussionsglad individ bör möjligheten till ett möte med en sådan "obekväm" tänkare framstå som något intressant och välkommet, oavsett det gensvar eller motstånd de framlagda idéerna väcker i dennes sinne. Hur kan vår tankes betts styrka prövas utan något tuggmotstånd? Men nog sagt om det "kontroversiella" kring författaren: Kan vi läsa och diskutera "folkkommissarien" Georg Lukács eller för den delen Carl Schmitt så ska vi också kunna göra så med (den vida mindre historiskt-politiskt belastade) de Benoist.

Grogrunden till ideologin om de mänskliga rättigheterna spårar de Benoist ytterst till kristendomens föreställning om alla människor som "Guds barn" och därmed likställda på ett högre plan, medan konceptets egentliga fundament hänförs till Upplysningstiden och de tidiga rättighetsfilosofernas teorier om ett "naturtillstånd" följt av ett slags primordialt samhällskontrakt i vilket självklara, medfödda rättigheter utgjorde grunden, rättigheter som enligt vissa stammade från människans fria vilja och förmåga till rationellt tänkande. I och med att ovannämnda föreställningar i takt med vetenskapliga landvinningar kom att framstå som alltmer uppenbart ahistoriska och oförenliga med observationer av människors och djurs beteenden kom de filosofiska uppbackarna av människorättskonceptet att ta sin tillflykt till allt mer intrikata teorier, i de fall de inte helt sonika hänvisade till rättigheternas "självklarhet" och så att säga konstruerade grunden uppifrån och ner. de Benoist fokuserar särskilt på föreställningen att människorätten skulle vara universell (och i förlängningen ahistorisk) till sin natur och pekar ut hur konceptet uppstod i en specifik kultur, i ett specifikt historiskt sammanhang och, framför allt, i enlighet med en specifik ideologi, nämligen liberalismen och dess idé om människan som en homo oeconomicus, en individ vars främsta eller enda drivkraft är de egna intressena och vars enda sanna tillhörighet är den till en abstrakt "Mänsklighet", i förlängningen en negering av den gamla bilden av människan som zoon politicon, ett politiskt djur eller flockdjur format av sina inbördes relationer. Här tas även kontrasten mellan den liberala människobilden och antropologiska rön upp som hastigast - en fördjupning vore klart önskvärd. Kulturhistoriskt sett, menar de Benoist, är rättigheter som koncept främmande i många utomeuropeiska kulturer, och även i det antika och medeltida europiska rättsskipandet var de i princip ett icke-koncept. I detta sammanhang tar de Benoist även upp tolkningar av t.ex. Magna Carta som varande föregångare till människorätten och avfärdar dessa som anakronistiska - detta och liknande dokument, skriver de Benoist, var avtal som politiskt reglerade feodalherrars frihet under furstemakten, inte fastslåenden av några grundläggande rättigheter.

Enligt de Benoist har människorättstänkandet kommit att utvecklas i en alltmer fundamentalistisk-dogmatisk riktning, en utveckling som hjälpt till att bana väg för en globalistisk och liberal världsordning där människorna framför allt är vinstmaximerande konsumenter och varje sammanslutning av människor i princip ses som flyktiga pluraliteter av atomiserade individer. Implicit ses den moderna västerländska kulturen och den amerikanska kulturen i synnerhet som överlägsna andra kulturer, då dessa är mer individualistiska och därmed står närmare rättigheternas ideal. Inom den rådande världsordningen, fortsätter de Benoist, ses "demokrati" (underförstått "liberal demokrati"), ett politiskt koncept, som synonymt med "mänskliga rättigheter" (ett abstrakt filosofiskt-juridiskt koncept) och demokratiska beslut som av den sekulära dogmens överstepräster bedöms strida mot människorätten ignoreras eller ogiltigförklaras, med följd att politikens område alltmer krymper. Stater som bryter eller påstås bryta mot människorätten dehumaniseras, då de ställs som fiender till Mänskligheten med stort M, och krig som enligt äldre dagars internationella rätt betraktades som förkastliga angreppskrig ses nu som föredömliga och nödvändiga preventiva krig, rentav ett slags heliga krig, om de sker i människorättens namn (man kan här även dra sig till minnes Madeleine Albrights kommentar från 1996 om de runt en halv miljon irakiska barn som uppgavs ha dött till följd av amerikanskledda sanktioner: "we think the price is worth it"). I praktiken är valet av stater som ”inte respekterar de mänskliga rättigheterna” för påstått preventiva angreppskrig ofta påfallande selektivt och kamouflerar realpolitiska (hegemonisk-strategiska, resurs-/finanspolitiska eller etnopolitiska) agendor (man kan med fog fråga sig vilken regim av Husseins Irak och Al Saud-dynastins Saudiarabien som i störst omfattning kringskurit eller kränkt de mänskliga rättigheterna. De självpåtagna människorättsväktarnas "åtgärder" åtföljs inte sällan också av flagrant hyckleri - de självutnämnda väktarna av människorätten tillämpar inte densamma på sig själva, åtminstone inte fullt ut. Som ett exempel på detta tar de Benoist upp USA:s krav på att den serbiske presidenten Milosevic skulle ställas inför Haagtribunalen, samtidigt som man inte själva erkände dess jurisdiktion. Den huvudsakliga agendan bakom denna internationella polisverksamhet, menar de Benoist, är en nykolonialistisk strävan efter att underminera eller kringskära icke-västerländska staters och grupperingars förmåga att bjuda motstånd mot marknadens globalisering.

Kritiken som de Benoist riktar mot de mänskliga rättigheterna är inte ett angrepp på deras uppgivna målsättningar per se, utan främst ett ifrågasättande av konceptets validitet och faktiska tillämpning samt deras (partiella) oförenlighet med kollektiva intressen. Som framgår av bokens titel väljer han istället att lyfta fram samhälleliga friheter som ett alternativ till människorättsideologin, på grundval av att de förra inte utgör ett rättsfilosofiskt utan ett politiskt koncept och därför inte tvingar motståndet mot förtryck, vanstyre och despoti till vad han menar är en onödig och potentiellt skadlig omväg över ohållbara individualistiska abstraktioner som skiljer människan från hennes sociala och historiska sammanhang. Enligt de Benoist utgör även frihetsbegreppet ett arvegods av central betydelse för den europeiska cvilisationen.

Beyond Human Rights är väl om ej perfekt strukturerad (diskussionen om människorättens historia i kapitel två hade med fördel kunnat inleda boken i anpassad form) och i det närmaste befriad från det självrefererande snömos som tyvärr präglar alltför många franska filosofiska texter. Visserligen tar författaren för givet att läsaren är (åtminstone ytligt) bekant med en rad historiska skriftställare och tänkare vilka i somliga fall (särskilt vad gäller en del fransmän) torde vara mer eller mindre okända för svenska läsare, men redaktören har här varit behjälplig med rikligt förekommande och föredömliga fotnoter. Språkligt och typografiskt finns inget att anmärka på, utom några smärre redaktionsmissar (då och då saknas mellanslag efter punkter). Bokens främsta svaghet är helt klart dess bristande omfattning. Medan den historiska bakgrunden och utvecklingen beskrivs och diskuteras i detalj berörs två viktiga aspekter av ämnet alltför kortfattat, nämligen bruket av de mänskliga rättigheterna i (världs)politiken och alternativen till desamma. En utförligare överblick och diskussion av den förra hade hjälpt till att konkretisera de framförda argumenten, medan vidare utläggning kring den senare hade balanserat den övervägande kritiska delen av framställningen med mer utförliga konstruktiva idéer. På bokens sista sidor presenteras visserligen en rad olika idétraditioner avseende friheter, rättigheter och skyldigheter från förkristna, antika och medeltida traditioner och skolor men även idéer från moderna kommunitaristiska tänkare , vilka "tillåter oss att grundlägga den nödvändiga friheten utan att behöva ta till liberal ideologi och att försvara densamma på ett mer koherent och säkert sätt än en diskussion av mänskliga rättigheter förmår" (s. 116). Dock hade det varit önskvärt om de Benoist bemödat sig att analysera hur dessa idéer skulle kunna tillämpas i dagens värld, i nationell och internationell rätt och politik. I sin helhet är dock den engelskspråkiga översättningen av de Benoists bok ett läsvärt och välkommet tillskott till litteraturen på området, inte minst i dess egenskap av ett kritiskt sinnat, refraktärt komplement. Det är bara att hoppas att Arktos fortsätter sin utgivning av författaren (tidigare har Démocratie: le problème (1985) publicerats under titeln The Problem of Democracy)

Sven André