Litteratur: Petra Hulová. Allt Detta Tillhör Mig

jan132012

Skrivet av Anna Remmets

Litteratur - Litteraturkritik

En exotiserande och främmandegörande skildring

Petra Hulová
Allt Detta Tillhör Mig
Översättning Sophie Sköld
Rámus Förlag

Petra Hulová är en tjeckisk författare som har bott i Mongoliet och där förmodligen fått inspiration till romanen Allt Detta Tillhör Mig. När jag på bokomslagets text läser om de ”exotiska” miljöer och böljande vidder som kommer möta läsaren fruktar jag att den här boken kommer vara en storögd resenärs exotiserande och främmandegörande skildring. Och visst finns det vissa tendenser där, men Hulová lyckas ändå i det stora hela undvika de värsta klichéerna när hon berättar om tre genrationer mongoliska kvinnor som sinsemellan turas om att berätta historien utifrån sina olika perspektiv.

Det som framförallt driver berättelsen och färgar kvinnornas liv är mammans förbjudna otroheter med män av annan etnisk härkomst, från vilka mellandöttrarna Zaja och Nara är produkter. Den äldsta äkta dottern Magi dör ung och sedan blir livet i mångt och mycket till en kamp mellan de två utstötta ”bastard”-döttrarna och den enda kvarvarande äkta, mycket yngre, Ojuna. Hulová låter var och en av dessa döttrar (utom Magi som förblir ett mysterium) samt deras mor berätta historien och om hur deras liv formats och framlevts i skuggan av det förbjudna.

Zaja och Nara, redan från början utstötta, tar som små ut sin känsla av att vara mindre älskade på lillasyster Ojuna som de ständigt utsätter för grymma spratt, för att sedan som vuxna åka till den icke namngivna Staden och hamna på en bordell som drivs av deras moster. Ojuna är den enda av systrarna som gifter sig och lever ett traditionellt liv på den mongoliska landsbygden med man och barn, men bitterheten mot hennes i barndomens så sadistiska systrar går aldrig ur. Deras mor lever tills hon dör tillsammans med en man hon aldrig älskat och med minnet av den man hon alltid älskat.

Zaja får i sin tur ett utomäktenskapligt barn som överger henne precis som hon själv övergivet sin mor.  Berättelsen igenom löper gränsen, eller sprickan, mellan den isolerade landsbygden och den hårda Staden, mellan äkta och bastard, som en röd tråd eller ett rött ärr som alla kvinnorna måste förhålla sig till men ingen lyckas överbrygga på ett fungerande sätt. Det är en vemodig och ofta uppgiven berättelse om krossade drömmar och otillfredsställd längtan. Den klaustrofobiska känslan är lika stark på landet som i Staden.

Porträtten som Hulová tecknar av familjens kvinnor är stundtals skarpa och dynamiska, och det är till stor del detta som räddar boken från att bli ännu en exotistisk skildring av ”Den Andra”, men ibland är de många olika berättarrösterna och livsödena till berättelsens nackdel. En berättelse som ska spänna över många genrationer och karaktärer måste hitta ett sätt att hantera det spridda fokuset samtidigt som den gör sitt persongalleri intressant för läsaren. Hulová lyckas inte med det fullt ut. Ibland känns berättandet andfått, som om hon lämnar sina karaktärer hängande för att kunna springa vidare till nästa i sin ambition att teckna någon slags helhetsbild där alla kvinnotyper (häxan, horan, den lesbiska, den traditionella osv) finns representerade.

Det är också här, när man får känslan av att författaren försöker skildra ett helt samhälle, som ett exotiserande perspektiv trots allt skymtar fram. Trots detta är berättelsen ofta drabbande, och skulle, om den hade stramats åt och spretat lite mindre, kunnat bli riktigt stor.

Anna Remmets