Litteratur: Gunilla Byrman / Tommy Olofsson Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida ballader

jan132012

Skrivet av Lars-Göran Söderberg

Litteratur - Litteraturkritik

Vi är oss lika, bara på olika sätt

skämtvisans uppbyggnad och metrikGunilla Byrman / Tommy Olofsson
Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida ballader
Atlantis

Vill man som läsare roas och förvånas – och inhämta en hel del lärdom – utgör Byrmans och Olofssons genomgång av en åsidosatt del av den medeltida balladen, nämligen skämtvisan, ett i högsta grad lämpligt alternativ. I synnerhet som ena halvan av boken rymmer en heltäckande antologi, i vilken även de visor som av forskningen betraktats som inte helt rumsrena fått sin givna plats. Det vill säga ett gediget komplement till den gamla klassikern i ämnet från 1977, Bengt af Klintbergs och Christina Mattssons Fula visboken.

Framför allt är det vad man skulle kunna kalla för ”sexvisorna” som har ställt till störst problem, eftersom dessa på många sätt utmanade den goda smaken. Till skillnad mot de höviska balladerna, som var mer platonska i sitt uttryckssätt, är det folkliga uttrycket grovkornigt och rakt på sak, i stil med: ”Min mödom har jag busit och hängt den på en gren. Den grenen var ej långer men den var temligt tjock. Wid roten var han luden och skalad uti topp.”

Ur genusperspektiv betraktat är det framträdande hur ofta det anläggs ett kvinnligt sådant både i relationen mellan könen och i erotiska sammanhang. Att det hade att göra med att den kvinnliga sexualiteten upplevdes som hotande, hindrade inte att den kunde beskrivas. Tvärtom skulle den beskrivas!   

Författarna sammanfattar såväl forskningen på området som skämtvisans uppbyggnad och metrik, men det är ändå själva innehållet – med kommentarer – som blir det bärande inslaget. Herregud, att man kunde sjunga öppet på det sättet, tänker man och ler i mjugg. Iakttagelserna är ofta dråpliga men samtidigt så träffande, att man kan se det humoristiska sinnelaget hos den som diktat framför sig, liksom glimten i ögat inför det sant mänskliga.

Under medeltiden var närheten till kroppsliga funktioner direkt och omedelbar, man levde nära varandra och det fanns inte mycket skämmas över. Det rådde en gammaltestamentlig syn på människan; ingenting i Guds skapelse kunde vara fult, förutom själsliga och moraliska defekter och fenomen. Det är just den öppenheten som blir så underhållande, som om människan då talar till oss idag. En direktförbindelse som bekräftar att vi är oss lika, bara på olika sätt.

Lars-Göran Söderberg