Litteratur: Odd Takget Humla- och fumladikter

jan062012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Vänta nu, det var inget

Samtliga har jo rätt att skriva dikter Odd Takget 
Humla- och fumladikter
Urtext förlag

Odd har bott i Stockholm, så gott allt väl. Nu bor han i Roslagen, vilket är en klar förbättring. Skog framför träsk. Dessutom är han kåsör; kåseri är inte alltid helt uppsluppet – eller så – även ens favoritkåsör har ibland en tråkig dag. Man ska som kåseriskribent hinna med att vara allmängiltig, rolig, personlig och dessutom – ibland ha förmågan eller intresset att tycka till om saker som är aktuella just nu eller sedan eller för en stund sedan. Denna text, som inleder nystartade Urtext förlags utgivning, är dock inte en samling kåserier, inte fullt ut. Texten i sig består av minimala och individualistiskt hållna kompakta texter som verkar vara besläktade i rakt nedgående led med kåseriet. Dikterna, som är små bilder ur livet, är ofta cirkelformade, bitska och en aning bittra på tillvaron. De talar underförstått om ett 'utanförskap', eller ett tänkt sådant, som är lätt att känna igen sig i. De skapar bilden av en avsändare med en desillusionerad syn på sig själv och de realiteter som denne utsätts för; det är svårt att inte se författaren som denna berättare, svårt att inte se dem som självupplevda, som centrallyriska.

Men Odd Takget har en finurlig, kanske putslustig, och ogint svart ton, stundom också en kritisk ton och han vandrar väl i de fasta fraser och uttryck som svenskan i mångt består av. Detta sammantaget osäkrar läsningen till den grad att det är svårt att förstå vad som egentligen menas bland alla självemotsägande påståenden och vändningar. Boken dallrar i handen och tar tid på sig att stanna upp.

Det är alltså, egentligen, rätt lätt att hänga med, om än att i stort varenda vers skapar en slags kreativ kortslutning, verserna cirklar runt, och de flesta dikterna kräver en stunds eftertanke för att träda på plats, ungefär som ett mycket långsökt eller torrt skämt som ibland känns banalt och ibland är riktigt tankeväckande. Men släktskapet med det kåserande är likaledes svårt att komma runt, trots att det faktiskt rör sig om en diktsamling. Det är märkligt. Det är, inte bara ironiskt distanserat, det är lösryckt och medvetet hopplöst och meningslöst. Jag får en känsla av att dikterna bara är korta för att det egentligen inte finns något att säga från författarens sida, men varför skriver man då en bok och inte ännu ett kåseri.

Freke Räihä