Litteratur: Marcia Sá Cavalcante Schuback. Att tänka i skisser

dec232011

Skrivet av Claes-Magnus Bernson

Litteratur - Litteraturkritik

Bräcklighetens inskrift

Marcia Sá Cavalcante SchubackMarcia Sá Cavalcante Schuback
Att tänka i skisser
Glänta

Skissen är ett ”mellan”: varken ren idé eller färdig produkt. Den befinner sig så att säga i ett ingenmansland, där den inte entydigt kan lokaliseras till någon plats. Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schubacks senaste essäsamling, Att tänka i skisser, vill granska vad detta ”mellan” innebär.

Essäerna undersöker ”bildens filosofi och filosofins bilder” (bokens undertitel) och ser till vad som är begrepp, vad som är bild och vad det finns för relation mellan begrepp och bild. Sá Cavalcante Schubacks sökande begränsas inte till filosofisk tanke, utan aktiverar också konst i sin jakt på skissens innebörd. Författaren kallar också sitt eget försök skiss. Därmed bör man inte förstå innehållet som avtecknas i läsningen som slarvigt eller provisoriskt. Essän bör snarare förstås, för att låna en formulering av Theodor W. Adorno, som ”sträng form”.

Läsaren lotsas genom ett antal kapitel, där man möter i huvudsak tyska filosofer och några målare som Sá Cavalcante Schuback snarare tänker med än bokstavstroget presenterar. På sätt och vis ringar Friedrich Schlegel in hela bokens grundproblem när han 1797 i tidskriften Lyceum skriver att ”i det man kallar konstens filosofi, saknas vanligen det ena eller andra; antingen konst eller filosofi”. Man skulle kunna betrakta Sá Cavalcante Schubacks essäer som ett försök att överskrida det problem Schlegel formulerar.

Sedan grekerna har det pågått en kamp om verklighetens natur, där begrepp och bild har ställts mot varandra, ja, själva skillnaden dem emellan blev den gräns där verklighet och sken visade sig. Begreppet har tänkts som ett produktivt avstånd till det sinnliga och konkreta. Genom att höja sig över det omedelbart givna har tänkandet rört sig mot det allmänna och generella, mot en sanning som antagits evig. Det i motsats till den flyktiga erfarenhet jaget möter igenom sina fem sinnen. Bilden har i denna filosofiska tradition blivit förbunden med flyktigt sken, något subjektivt och i slutändan sekundärt. Också bilden innebär dock ett produktivt avstånd till det sinnliga och konkreta, då den reser sig som skillnad mellan ett seende och något som blir sett.

Först sent – under artonhundratalet – blev skillnaden mellan begrepp och bild, den klassiska filosofins själva grund, ett problem i egen rätt. Tänkare som Marx, Nietzsche och Freud iscensatte en kritik av filosofin, där begreppets natur och vara inte längre blev självklart. Föreställningen om det objektiva, det allmännas och generellas begreppsliga hemort, skakas om. Det som tidigare varit fast, oreflekterat givet, förflyktigas. Att tänka i skisser hör hemma i denna senare tradition, där relationen mellan begrepp och bild är svår att avgöra. Den framträdandets fenomenologi som skymtar fram hos Sá Cavalcante Schuback drivs av en transcendental motor, då den söker tänka gränsen för och mellan begrepp och bild, ”själens blick” (filosofin) och ”blickens själ” (måleriet). Man skulle kunna tala om en ”dubbelbindning”, genom vilken begrepp och bild betingar och genomlyser varandra.

Goethe skriver att människan är ”bestämd till att se det upplysta, inte ljuset”. Man kan med lite fantasi förstå formeln i förhållande till så väl begrepp som bild. Det kan vara givande att läsa Sá Cavalcante Schubacks essäer som försök att se just det ljus Goethe menar är osynligt: den förbindelse som upprättas ”mellan” seende och det sedda. Så här heter det: ”skissen är ett slags öga som ser sig självt när det ser.” Skissen skulle alltså innebära ett upplåtande av seende, det upplysta och det själva ljus som möjliggör upplåtandet som sådant. ”Skissen är blixtrande. Blixten är ljusets källa och därmed även en källa till det synliga. […] Som blixtrande är skissen en nedteckning av det som visar sig i det egna försvinnandet, en nedteckning av ett framträdande som sådant och inte av ’något’ som träder fram.” Skissen skisserar skissen själv, tänker sig Sá Cavalcante Schuback. Genom att fjärma sig, närmar den sig verkligheten. Någonting händer. Det sker en förskjutning, där skissen inte längre förstås som ett ”mellan” idé och uttryck. Den träder fram i egen rätt som tillkomst – tänkandets tillkomst.

Ett genomgående tema är det ”negativa” tänkandet. Ett tänkande i tillblivande som saknar den absoluta grund, som var tänkandets förutsättning i den klassiska filosofin. I Martin Heideggers efterföljd talar författaren om en ”destruktion”, ett moment som kan upplösa (van)föreställningar som finns invävda i den traditionella filosofin. Syftet är att finna en reva, där tänkandets kan komma till och födas. (Igen, och igen.) Heidegger lokaliserade denna reva till ett slags ”oro”, som han menade att all autentisk filosofi måste förbli invävd i. Likaså Sá Cavalcante Schuback, förefaller det. Skissens ”utopi” träder fram som en utsägelse som pekar mot något osägbart. Den sanna filosofins väsen är i denna bild negativt, ett oroligt tillblivande som inte kan finna ro.

I förhållandet mellan filosofi och måleri (eller konst allmänt) är det filosofin som framstår som inskränkt, nästan storhetsvansinnig, genom dess vilja att lägga under sig all erfarenhet i tillrättalagda termer. Det finns emellertid drag hos varat som den identitetstänkande filosofin inte förmår att ringa in. Därför är det filosofin som, enligt Sá Cavalcante Schuback, bör lära av konsten, då den med sitt sken och sin fiktion ändå ibland kan uppmåla just den erfarenhet som trotsar varje försök att underordnas ett begreppsligt vetande. Det är också – i min mening – de avsnitt som behandlar målare som är mest lysande.

I några avslutande reflektioner frågar sig författaren om inte hela projektet snarare kan sägas bottna i en känsla, stämning eller vag aning. Sá Cavalcante Schuback frågar vad för nytta hennes ansats har. Kan den utblick hon lågmält skisserar sägas ha något med livet att göra? Kan den sätta världen i rörelse? Inspirera till handling? Hennes svar är dunkla. Kopplar man dock välvilligt samman de sista sidornas dunkla sentenser med Heidegger kan man kanske aktivera något som blir meningsfullt, men annars, ja, mest dunkelt. (Om än: dunkelskönt.) Hon skriver till exempel: ”innan vi kan fråga oss huruvida tankarna kan eller inte kan förvandla världen behövs tänkandets begynnelse, ett sökande efter ett förhållningssätt i vilket skissen av varats skeende på människans tomma yta ska kunna bli en konkretiserad tillvaro”. Läsaren lämnas på en ”frågande platslös plats”, ”mellan vara och icke-vara”, ja, i det ingenmansland filosofin är.

Claes-Magnus Bernson