Litteratur: Friedrich Buchmayr, Madame Strindberg – oder die Faszination der Boheme

dec102011

Skrivet av Kurt Bäckström

Litteratur - Litteraturkritik

Genom denna bok får bilden av Frida Uhl en ny dimension

Frida Uhl Friedrich Buchmayr
Madame Strindberg – oder die Faszination der Boheme
Residenz Verlag

År 1997 ägde den 13:e Internationella Strindbergskonferensen - Strindberg and Expressionism – rum i Linz, Österrike. Arrangörer var Strindbergssällskapet i Stockholm, Adalbert-Stifter-Institut, Linz och Centrum för Österrikestudier vid Högskolan i Skövde. Jan Myrdal stod överst på den välmeriterade och internationella talarlistan, där även andra kända svenska namn som Ernst Brunner, Björn Meidal, konferensens initiativtagare, och Göran Söderström återfanns. I konferensprogrammet ingick även en monolog – Otro - skriven av Brunner, framförd av Lena Dahlman till ackompanjemang av Berndt Egerbladh som själv skrivit musiken. - I anslutning till konferensen invigdes i byn Saxen, ca sex mil utanför Linz,  ett Strindbergsmuseum, det första och fortfarande enda utanför Sverige. 

Varför har då vår litteräre gigant fått en retrospektiv hemvist i en liten österrikisk by? Jo, i dessa trakter levde Strindbergs andra fru, Frida Uhl, och hennes familj och här uppehöll sig Strindberg vid sina besök i Österrike.

En av de tongivande österrikiska personerna bakom såväl konferensen som inrättandet av Strindbergsmuseet i Saxen var Friedrich Buchmayr, som tillsammans med Johann Lachinger och Christoph Lettner, museets förste föreståndare, tilldelades Strindbergssällskapets pris för år 1998. I samband med årets Bokmässa i Göteborg presenterades Friedrich Buchmayrs nya bok, den första som skrivits på tyska, om den skandalomsusade, viljestarka och självständiga Frida Uhl, ”Österrikiskan”, allmänt betraktad som den mest intelligenta av Strindbergs fruar, samtidigt också den minst kända av de tre.

Mest bekant har Frida blivit genom äktenskapet med Strindberg och en kort relation med Frank Wedekind, de två megakändisarna i hennes brokiga samling av manliga älskare och andra bekantskaper inom framför allt den kulturella sektorn. Genom de nedvärderande omdömen som skrivits om henne av hennes partners har hon framstått som en kvinna utan egen förmåga att producera något konstnärligt värdefullt och med en moral, inte minst inom det sexuella området, som långt ifrån var rumsren. Det senare omdömet måste dock ges viss credit, i alla fall om man låter då rådande uppfattning gälla om vad en ärbar kvinna fick och inte fick göra.

I sin bok lyfter Buchmayr fram Frida Uhl som författare av klass, framför allt som essäist och journalist Denna talang anade Strindberg när han sensommaren 1893 var på kort och olyckligt besök hos svärföräldrarna i Mondsee, inte långt från Saxen. Av en tillfällighet föll hans ögon på en essä Frida skrivit: Den var ju bra! 

Men något stöd gav Strindberg inte sin maka i hennes strävan att utveckla sin författarkonst; inte heller hjälpte han till för att få hennes alster publicerade. Istället var han snabb att påpeka att hon hade honom att tacka för att hon genom hans egna kontakter med det kulturella etablissemanget blivit ett känt namn. Frida däremot ägnade stor kraft åt att lansera Strindberg både medan de var gifta och senare såväl i Europa som i USA. Liknande ansträngningar gjorde hon även för andra av sina män. Men hennes bemödanden var inte alltid lyckosamma för vare sig hennes män eller för henne själv.

I valet mellan att skriva en biografi eller antologi har Buchmayr valt en tredje väg: att kombinera båda varianterna. Biografiska passager kombineras med Fridas texter. Ett lyckat val. Fridas tidigare inte publicerade essäer och artiklar skickligt sammanfogade ger en delvis ny bild av en spännande och färgstark kvinna, som levde i en tid då kvinnor hade långt kvar till idag rådande och annorlunda förutsättningar.

Friedrich Buchmayr har genom omfattande genomgång av brev och annat skrivet material kombinerat med muntligt hörd tradering av egna släktingar och bekanta lyckats skapa en unik bild av både Frida Uhl och inte minst Strindberg själv som allt förhöll sig från det första mötet i Berlin den 7 januari 1893 ”to the bitter end” .

Genom denna bok, skriven av en författare med sina rötter i Oberösterreich, får vår bild av Frida Uhl en ny dimension, vilket även återspeglas på Strindberg.

Friedrich Buchmayr har tidigare skrivit boken  Wenn nein, nein, där en sammanställning av brevväxling mellan Strindberg och Uhl presenteras.

Kurt Bäckström