Litteratur: Henrik Sjögren, Theodore Fontane. Förnuft och fantasi

nov302011

Skrivet av Göran Lundstedt

Litteratur - Litteraturkritik

En klassiker Sverige missat

ett mått av illusionslös relativismHenrik Sjögren
Theodore Fontane. Förnuft och fantasi
Carlssons

Från Theodor Fontane (1819 – 1898) går en linje till Thomas Mann och Günter Grass. Mann ägnade föregångaren en självbespeglande essä. Vid tiden för den tyska återföreningen fördjupade sig Grass med särskild energi i Fontanes liv. Resultatet blev romanen ”Ein weites Feld”, där diktaren konfronteras med DDR:s undergång.

Uppenbarligen fanns det något i artonhundratalsförfattarens livshållning, som gjorde honom aktuell då ideologierna krackelerade. Nu har han också långt om länge fått en bred introduktion i vårt land, där han i det närmaste varit okänd, trots att en av hans främsta romaner, den av Fassbinder filmatiserade ”Effi Briest”, getts ut på svenska vid tre tillfällen, senast 1986.

Hos Fontane förenades franskt och tyskt. Hans släkt tillhörde de hugenotter, som undan förföljelser i Frankrike funnit en fristad i Preussen. Hans aktning för Fredrik den store liknar svenska judars tacksamhet mot Gustaf III, sådan den uttryckts av Oscar Levertin.

Det motsatsfyllda och paradoxala hos Theodor Fontane har vältaligt beskrivits av Claudio Magris, som finner att sida vid sida står ”etik och ironi, konservativ trofasthet och öppning mot det nya, preussiska ordning och zigensk frihet”.

På samma sätt samexisterar det rigida Preussen och det liberala Berlin. Fontane är framför allt Berlinskildrare och med tanke på hans topografiska exakthet har det sagts att han är för Berlin vad Victor Hugo är för Paris och Dickens för London. De flesta av Fontanes sjutton romaner utspelas i Berlin och Henrik Sjögren beskriver de olika miljöerna.

Han anlägger också ett mera övergripande historiskt perspektiv, då han knyter samman debutromanen ”Vor dem Sturm”, som skildrar upptakten till kampen mot Napoleon, med den sena romanen ”Det Stechlin”, där återhållen framtidstro står mot ”det gamla sanna”.

Samtidigt finns det alltid ett mått av illusionslös relativism hos Fontane. Ofta gestaltar han hur de ”sanningar” som stelnat till sociala konventioner krossar människan.

”Hans tid kom, om än sent”, konstaterar Henrik Sjögren. Man vill hoppas att denna kärleksfullt utförda bok om ”en klassiker som Sverige missat” skall leda till att hans tid kommer också i vårt land.

Göran Lundstedt