Litteratur: Durs Grünbein, Biologisk vals

nov282011

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Spännande men konventionell

jäkla VersalerDurs Grünbein
Biologisk vals
översättning av Ulrika Wallenström
Efterord: Aris Fioretos
Ersatz

Durs Grünbein är i Sverige mer känd som essäist än som poet. Hans två essäsamlingar på Ersatz, "Cartesianska dykaren" och "Atlantis barer" har fått en hel del läsare i Sverige och renderat författaren flera litterära priser i Tyskland, Men nu är det något helt annat det handlar om. Berättande idédikt och civilisationskrik i bunden form med anakistiska inslag. Och, vill jag tillägga:

För det första. Detta är inte en diktsamling utan en antologi av dikter från fyra diktsamlingar från 1990-talet.

För det andra är det Ulrika Wallenström som översatt vilket gör mig helt trygg vad gäller tillförlitligheten.

För det tredje har förlaget Ersatz valt att publicera originaltexten på vänstersida och översättningen på höger på varje uppslag.

Därav bokens tjocklek, 261 sidor plus 12 sidor efterord av Aris Fioretis (det tänker jag inte gå in på).

Tre, fyra rader begripliga, berättande meningar, konkreta och ganska bildfattiga, följda av en överraskande metaforisk vändning, fri för läsaren att tolka.

Vilket i allmänhet är lätt; Grünbein är inte ute för att mystifiera, snarare chockera med sina traditionsbespottande, anakistiska och/eller cyniska åsikter.

Inget är heligt. Inte ens Dresden, som blev så sankrosant efter senaste världskriget.

Det stildrag som stör mig (det enda, faktiskt) är att varje rad börjar med en Versal vilket åtminstone stör flytet för mig i läsningen, för egentligen är det mest bisatser.

Det är ju något författaren valt och då väljer naturligtvis översättaren det också; automatiskt blir det så på tyska bara när raden börjar med substantiv (och man utesluter bestämda artikeln). Till och med när han laborerar med indragna, sidförskjutna meningar finns dessa jäkla Versaler där.

Det är mindre störande i de två- och treradingar som kommer mer och mer först i den fjärde och sista av de diktsamlingar som är med i den här antologin: Nach den Satiren/Efter satirerna. Här påminner Grünbein helt plötsligt om min svenske poetfavorit Lars Gustafsson. Tillfällighet?

Stupad på banvallen
Ligger en hund likstel på tvärs
I kritvitt numrerade syllars bett.

Ju längre du ser på den, desto mer
Sugs pälsen in i dammet, i gruset
Mellan refugerna av friskt gräs.

Därmed är ännu ett liv en grundligt
Utplånad fläck.

Just den dikten kan få representera en annan tydlig utveckling hos Grünbein under tioårsberioden: från frenetisk, rastlös vrede till mildare resignation, kanske rent av cynism. Eller så blir han helt enkelt bättre på att stå ut med livets, Europas, Tysklands elände. Från våldsam anarkist av "åt-helvete-med- allt"-typen till en någon uppgiven reformist? I så fall är han i gott sällskap. Poeternas uppror är inställt för den här gången.

Christer B Johansson