Litteratur; Magnus Montelius, Mannen från Albanien

nov272011

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Sveriges Leif Davidsen trovärdigare än Stieg Larsson

en politisk thrillerMagnus Montelius
Mannen från Albanien
columbi publishing

Mannen från Albanien etiketteras inte som vare sig spännings- eller kriminalroman utan som EN ROMAN OM ETT FÖRRÄDERI. Egentligen borde det vara i plural, förräderier. Ty det vimlar av sådana. Personliga så väl som statsnyttliga, mot fosterlandet, mot idéer, vänskaper, sanning och rättvisa. Påminner i upplägget om delarna ett och två i Stieg Larssons beundrade trilogi, fast utan någon Lisbet Salander och utan någon stjärnjournalist. Kanske därtill med högre trovärdighet än Larsson, nog mer åt Leif Davidsen-hållet. För det ÄR en politisk thriller. Också.

Det är mycket som är sannolikt i Montelius' bok, som förresten är en alldeles glimrande DEBUT på ett förlag som jag heller inte hört talas om tidigare. Därmed inte sagt att det skulle vara något slags dokumentärroman. Det som tilldrar sig är med all säkerhet inte SANT men kunde mycket väl ha varit det. Det är en historia som börjar utvecklas under första halvan av 1960-talet i radikala studentkretsar i Uppsala (jo, det fanns faktiskt sådana, då, i Uppsala av alla ställen, vilket kan vara svårt för en yngre läsare att tro på) och nystas upp i sin hemska sanning 25-26 år senare. Den som kommer sanningen på spåren är en frilansande, ganska misslyckad journalist Tobias Meijtens med tillfälligt vikariat på en stor tidnings veckobilaga.

Den man som hittas död efter ett självmordshopp från Ersta ned på Stadsgårdskajen och som gett boken dess titel har förvisso pass från Albanien, men vem är han? Albanska myndigheter hävdar att någon sådan man med ett sådant personnummer inte existerar, vilket betyder att antingen de ljuger och att han är något slags agent eller att passet är förfalskat. Inget att följa upp, tycker polisen, och ingen annan hade väl gjort det heller om inte en annan man, som Meijtens haft kontakt med och som brukar bo på ett varmluftsutblås på Ersta, hittas "självmördad" på samma ställe.

Långsamt och skickligt nystar Meijtens och hans (tillfälliga) allierade stjärnjournalisten Natalie Petrini, som nyligen fått sparken från TV efter att ha kommit någon makthavare för nära inpå livet. Även den här historien kan komma att kosta karriärer om tidningen tillåter publicering, vilket är långt ifrån säkert. Nya fina socialdemokratiska karriärer, som på 70-talet stod öppna för de radikaler som lämnat "68" långt bakom sig. Alla vänsterintellektuella i min generation känner åtminstone någon sådan. Fastän jag inte var med i Clarté förrän 1967 började jag via FNL-rörelsen umgås med människor som varit med i både Clarté och Laboremus i Uppsala redan 1960-1 och känner igen Montelius' VERITAS som en korsning av de två tidningarna, vilket även hade varit praktiskt möjligt fram till 1966 när Clarté blev maoistisk  I ett "Veritas"kan det mycket väl ha funnits en sådan idealist som Erik Lindman, en arbetargrabb från Sandviken, uppväxt med en stalinist till farsa, Sovjetbeundrare, såvitt alla tror sig veta, ända tills han försvinner en dag och blir ett lämpligt offer för SÄPO som håller på att fylla sin kvot av "KGB-agenter". Eller om det är IB och Försvarsstaben. Troligen IB, som ännu inte var avslöjat och som leddes av just den sortens tidigare radikaler som nu spionerade på gamla kamrater som Lindman. Även den sorten har jag stött på. En var chefredaktör för Örebro-Kuriren när jag jobbade där. Han flinade bara glatt när jag kallade honom "CIA-Sture".

Här dyker chansen upp att rycka byxorna av SÄPO eller "IBII" eller vad nya kommunistövervakningsbyrån hette 1990. Men se, det vill inte chefredaktören som är kompis med alla de här grå eminenserna som tänker åt de socialdemokratiska ministrarna, den tidens Lars Danielssons. Eller också är redaktör Rydman bara rädd att göra bort sig, tvingas be om ursäkt för en ny Peter Bratt.

Intrikat är det. Mycket. Och mycket intelligent skrivet. Hur det går till slut berättar jag inte, av naturliga skäl. Men, det kan jag säga: förbered er på ett slut som inte alls är Stieg Larsson-lyckligt utan snarare John le Carré-dystert.

Helt enkelt lysande, Magnus Montelius! Jag rekommenderar starkt och längtar redan efter nästa roman av Magnus Montelius. Lägg namnet på minnet.

Christer B Johansson