Litteratur: Anna Godig, Tistlarnas kärlek

nov212011

Skrivet av Rickard Berghorn

Litteratur - Litteraturkritik

Skräckromantisk triller

i ett radikalfeministiskt universumAnna Godig
Tistlarnas kärlek
Bakhåll

Detta är intressant. Enligt förlaget har man sällan skådat en mer fantastisk roman än denna debut. I omslagstexterna och hemsidans presentation staplas superlativen på hög: det är en "sensationell romandebut" skriven av ett "ungt författargeni", eller varför inte "en bok som kommer att gå till den svenska litteraturhistorien". Hoppsan.

Samtidigt är det inte utan att man känner sig lagom cynisk och skamsen när man ironiserar över förlagets presentation. Här får man nämligen också veta att Anna Godig dog tragiskt bara 28 år ung, strax innan denna bok publicerades -- och att hon lyckades fullborda ytterligare två romaner. Inga fler biografiska upplysningar än så, mer än att författaren skall vara identisk med romanens huvudperson, vilket betyder att hon haft ett helsicke i livet. Inget om hur hon dog, bara ett författarfoto där en modellsnygg blond kvinna tittar på oss med sorgsna ögon.

Men varför inte fortsätta vara en brutal sälle. när man väl är igång? Exempelvis är det ganska märkligt att det inte går att hitta någon folkbokförd person i Sverige med namnet Godig. Och kvinnan på bilden är egentligen en ukrainsk fotomodell, som för övrigt heter Lenola.

Det är alltför uppenbart att presentationen är ett skämt eller en drift, men varför? Romanen ger i alla fall inte intryck av att vara skriven som en ploj. Därmed inte sagt att den är bra, ty det är den inte. Jag utgår ifrån att det är någon av Bakhålls redaktörer som hållit författarpennan, bröderna Örjan och Krister Gerhardsson. Båda har tidigare utgivit egna böcker på Bakhåll under pseudonymerna Peter Glas och Dekius Lack. Men ifall Anna Godig är pseudonym för en debuterande författare som försöker skapa mystik kring sitt författarskap, är det bara tragiskt att dra ett löjes skimmer över henne eller honom på detta sätt.

I Tistlarnas kärlek hamnar en ung kvinna i koma efter en olycka i Nepal. Betty är emotionellt skadad av en uppväxt som bestått av förtryck och trakasserier, men hon är samtidigt den personlighetstyp som aldrig ger upp. Hennes problem med att kommunicera och relatera till omgivningen får en konkret bild i hennes komatillstånd, där hon fortfarande är medveten om allt som sker omkring henne, det som på engelska kallas locked-in syndrome. Berättelsen består huvudsakligen av fragmentariska minnen och utsnitt från Bettys släkthistoria, som hon återupplever i sjuksängen. Mot slutet faller bitarna på plats och det symboliska draget hos berättelsen fullbordas och fördjupas.

Det är genomtänkt och snyggt komponerat, men det är tyvärr också några av de få goda saker man kan säga om romanen. Den rör sig i modern ungdomsmiljö, och språket som karaktärerna använder fungerar helt enkelt inte: "värsta knastankarna", "så jävla crazy", "Är du helt av banan?", "funky pop-frisyr", "rumours är rumours", "fetglömma"... För att nu bara ta några exempel från de första nittio sidorna. Ingen tjugoåring med självaktning uttrycker sig så -- och här är det coola grabbar och tjejer som gör det. Värsta knaset.

I övrigt rör sig berättelsen i ett radikalfeministiskt universum, av den sort vi läst om alltför många gånger tidigare: Männen är med få undantag egoistiska alkisar, kvinnoförtryckare och pedofiler, eller som bäst bara emotionellt fyrkantiga och oförstående, till exempel när flickvännen blir sexuellt trakasserad. Här måste en ung och attraktiv kvinna räkna med att varje man som tilltalar henne bara är ute efter att gnugga snoppen -- och ju äldre han är, desto farligare. Denna politiska aspekt av romanen kan säkert gå hem hos många läsare, medan andra bara ser en stor kliché. Det finns en ansats till nyansering i det att också åtskilliga kvinnor i romanen beter sig svinaktigt, och att Betty själv är en på många sätt jobbig typ, men det räcker inte till.

Romanen öppnar dramatiskt som en politisk thriller i exotisk miljö, och fortsätter sedan som ett mellanmänskligt drama med feministiska övertoner, och slutet är praktiskt taget skräckromantiskt. Här blandas diverse genrer och åsikter som är populära för tillfället, men bra blir det inte.

Rickard Berghorn

Not: Bilden som Bakåll använder som författarfoto kommer härifrån:
www.dreamstime.com/same-model_img17199433 . Att modellen heter Lenola framgår av fotografens blogg: marylooo.livejournal.com/123898.html