Litteratur: Kalle Lind, Människor som har haft fel

nov182011

Skrivet av Jessica Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Alla kan ha fel

Kalle tycker Kalle Lind
Människor som har haft fel
Roos & Tegnér

Det kan låta som ett underligt projekt, det här med att samla ihop människor som i något avseende, någon gång, har haft fel och göra en humorbok av det. Men det är alltså precis vad Kalle Lind har gjort. Tidigare har han i samma serie skrivit ”Människor det varit synd om” (2009) och ”Människor som gått till överdrift” (2010).

Uppdelat i olika kategorier, som Teatrala, Folkvalda och Män som heter Jan så består boken av varsitt kapitel för varje person som har haft fel. Varje kapitel berättar om den situation då kapitlets huvudperson haft fel och inte sällan så berättar Kalle Lind en del kuriosa kring händelsen och personen, samt svävar ibland iväg inom samma ämne. Några exempel på personer som har haft fel, och som här tas upp, är Sara Lidman, Ian Wachtmeister, Börje Ahlstedt och Jan Guillou. Texterna är ofta ironiska och genom ironin sätter de fingret på det absurda i olika fenomen eller situationer.

Ibland – eller ganska ofta i ärlighetens namn – blir det buskis av det hela, och därmed inte särskilt underhållande att läsa. Det blir liksom överladdat i tonen, så att man som läsare verkligen känner att Lind vill vara rolig, och då blir det ju inte roligt. Vissa situationer får mig också att fundera på varför Kalle Lind valt att ha med dem överhuvudtaget. Projektet i sig är förstås gjort med glimten i ögat och med ironiska och absurda undertoner. Det visar upp människor som dels förmodligen inte gärna erkänner att de har haft fel, och dels människor som vanligtvis är väldigt respekterade för det de gör. Genom sitt projekt så lyfter Lind försiktigt på deras respektgloria och avdramatiserar dem en aning.

En personlig favorit är det kapitel som handlar om tiden då man inte riktigt visste huruvida cannabis skulle legaliseras i Sverige eller ej, men då man kände på sig att så kunde bli fallet. Lind berättar hur det då statliga tobaksbolaget började skissa på cannabisprodukter och till och med namngav dem. Visserligen har det statliga tobaksbolaget i efterhand nekat till att så skulle vara fallet men, som Lind påpekar, så har ju dessa produkter inte lanserats än. Och någon legalisering blev det inte. Precis efter detta kapitel så följer fiktiva annonser för statligt knark, statligt våld, statlig porr och statlig kannibalism. Självklart blir annonserna absurda (varningstexten för knarkannonsen lyder: ”VARNING! Långvarig injicering av narkotiska preparat kan få din underarm att likna ett durkslag!”).

En dos av sådan här politisk inkorrekthet kan nog de flesta må bra av, även om det ibland blir lite för mycket av det goda.

Jessica Johansson