Litteratur: Eva Wiklund, Jag kommer sen... - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Att ge hopp till alla som sörjer


man måste förlåta för att komma vidareEva Wiklund
Jag kommer sen...
Pocketförlaget

Natten till den 30:e oktober 1998 drabbades Anne-Britt Söderberg av det värsta man som förälder kan råka ut för: att mista sitt barn. Strax innan midnatt ringde telefonen och hon fick veta att den lokal där dottern och hennes väninna var på fest stod i lågor och att ingen av flickorna kommit ut. Tio år efter händelsen hade Anne-Britt slutligen kommit så långt i sitt sorgearbete att hon tillsammans med författaren Eva Wiklund kunde skriva boken Jag kommer sen... som handlar om dottern Johanna och hur familjen tvingades gå vidare när hon plötsligt inte fanns mer.

Även om boken i första hand handlar om Anne-Britt och hennes familj, är det också en djupdykning i vad som faktiskt hände den där natten. Eva Wiklund har under sitt arbete noggrant kartlagt och undersökt händelsen. Hon har intervjuat anhöriga, överlevande, räddningspersonal, förhörsledare och juridiska ombud i saken. Vi får även ta del av bland annat var som sades under rättegången och hur gärningsmännen förhöll sig till det som hade hänt.

Som läsare blir jag oerhört berörd, inte bara av beskrivningarna från den fruktansvärda natten när Anne-Britt kommer till platsen och får se lokalen stå i lågor, hur hon förtvivlat springer runt och tittar på raderna av livlösa kroppar för att se om något av alla de barn som ligger där är hennes eget och hur hon letar runt på de olika sjukhusen för att slutligen behöva gå in och identifiera sin sextonåriga dotter på bårhuset. I och med att jag redan innan jag börjar läsa vet att detta kommer att hända blir jag också illa berörd av bokens första kapitel som berättar om hur oerhört lyckliga Anne-Britt och hennes man var när hon efter flera år äntligen blev gravid och de fick veta att lilla Johanna var på väg. Den vardagliga beskrivningen av uppväxten med kompisar, hästar, skola och luciatåg ger en insikt: man vet aldrig vad som kommer att hända. Livet är skört och plötsligt kan ens värld komma att vändas upp och ner.

Bokens titel: Jag kommer sen... är några av de sista ord Johanna sa till sin kompis då han försökt få med henne ut när det började lukta rök.

"Jag kommer sen..."

Finns det möjlighet att förlåta någon som genom en brottslig handling, om än oavsiktligt, dödat ditt barn? Finns det möjlighet att gå vidare?

Huvuddelen av boken handlar om vad som hände efter branden, om den svarta, kvävande sorg som Anne-Britt kände och hur hon långsamt tog sig igenom den. Trots att det skedde i tydliga faser var det ingen spikrak väg. Även om det så småningom började bli bättre hände det då och då något som kastade henne tillbaka. Hon beskriver hur hon inledningsvis var så absorberad av sin egen sorg att hon nästan glömde bort Johannas lillebror i processen. När hon upptäckte det och insåg att han hade rätt till en fungerande mamma blev detta något av en vändpunkt. Hon blev väldigt aktiv i sitt sorgearbete och jobbade mycket med BOA, brandofferanhörigas förening.

Så småningom började Anne-Britt föreläsa om sorg och förlåtelse och sakta men säkert lyckades hon bearbeta vad som hänt. Idag ser hon med glädje tillbaka på dottern som gav henne så mycket, tankarna på Johanna får henne inte längre att gråta och hon ser det hemska som skedde som en del av livet.

Boken ger hopp till alla som sörjer, speciellt om man sörjer förlusten av någon genom ett brott. Den koncentrerar sig på att man måste passera begreppet skuld för att komma till förlåtelsen. Hatet binder människor kvar i sorgen och man måste förlåta för att komma vidare.

Sofie Nikolajsen Bjarup

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen