Litteratur: Ann Heberlein, Ett gott liv

okt142011

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

Ann Heberlein har skapat sig sina sanningar

Ann Heberlein. Fotograf: Kennet RuonaAnn Heberlein
Ett gott liv
Albert Bonniers

Nu ska vi inte vara blyga. Se så. Kom fram! Nog finns det alltid någon liten sunkig hemlighet som kan dras fram i ljuset? Indiskretioner är härligt. De säljer! Inälvorna ska ut, läggas på fat och krängas till de sensationslystna, de svultna och autenticitetshungriga.

När hände det? När raserades gränserna? När försvann spärrarna? Det intimaste, det allra mest privata och hemliga, blev plötsligt på ett märkligt självklart sätt en offentlig angelägenhet. Alla skulle i ett slag läsa allt om alla andra. Alla skulle skriva precis allt om sig själva och gärna om det som ansågs förbjudet och tabubelagt och skamligt.

Narcissismen blev vår tids ideologi. Hetsen efter kraftigare doser av ännu smutsigare hemligheter blev rent bulimisk. Bloggarnas roll ska nog inte underskattas i den uppluckringsprocessen där det egna jaget gröptes ur som en grapefrukt och smetades ut till vem det vara månde som gitte tugga.

”Se på mig! Se på mig!” Skriken ekade genom cyberrymden. Då alldeles för få lyssnade ökades volymen ständigt, detaljerna blev snaskigare, utbrotten kraftigare och närgångenheten total – integriteten suddades ut och värnandet av den privata sfären försvann.

Det tomrummet skulle sedan fyllas även i litteraturen. Även där slets integritet och självrespekten ut som inkråmet på en nynackad kyckling.

Så låt oss inte hyckla. Låt oss vara uppriktiga. Ann Heberlein är idag en ytterst etablerad massmedial person som skriver i Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Hon sitter gärna i tevesoffor, hon föreläser och far land och rike runt och pratar om ansvar, ondska och etik. Hon är – kan det lätt verka som – expert på det mesta. Alltid lika tvärsäker. Alltid bestämd. Alltid beredd att leverera nya svar på fler frågor än tio dårar ens orkar ställa. Vägen till den positionen har gått via ett antal personliga ”avslöjanden”. Hon har medvetet sålt ut sitt privatliv för att ta sig fram i en allt konkurrenstuffare medievärld.

Först gjorde sig Ann Heberlein känd – åtminstone litegrann – genom att berätta om att hon blivit våldtagen när hon var ung. Därefter var det någorlunda tyst ett tag – om jag minns rätt. Sedan kom då boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. En bok om hennes självmordstankar, hennes mentalsjukdom och manier.

Plötsligt var hon bipolärast i hela landet.

Hon gjorde dundrande succé med sin sjukdom, den som förr kallades manodepressivitet och numera går under beteckningen ”bipolär typ 2”. På ett sätt var boken som ett skakande och djupt gripande brev från ett privat helvete. På ett annat plan var det en ytterst osmaklig utförsäljning av människor i hennes närhet – hennes vänner, hennes make och barn.

Och nu är det då dags igen. En ny rapport kommer från Ann Heberlein. Den handlar – återigen – om hennes hälsotillstånd och leverne sedan sist hon valde att fläka ut sig. Titeln på boken är ”Ett gott liv.” Utgångspunkten är i vissa avseenden en annan. Ämnet dock detsamma. Ämnet är – och tycks för alltid förbli – Ann Heberlein.

”Därför handlar allt jag skriver, tänker, talar om mig. Det är det enda jag vet. Det är det enda som intresserar mig”, skriver Heberlein nu. På den punkten är det svårt att säga emot henne.

Men nu är hon frisk, skriver hon. Nu ska hon tvätta av sig den förra boken. Hon tvår sina händer och sköljer av sig skuldbördan. Och hon gör det enkelt för sig. Mycket enkelt. Hon skyller på alla andra, inte minst på förläggaren till boken. Hon skyller på samhället, på konsumismen, på prestationskrav och andras förväntningar. I pressen har redan Heberlein skickligt orkestrerat uppmärksamheten genom att se till att ”förläggaren” – som hon genomgående kallar honom i boken – har framställts som den stora boven i dramat. Det skulle alltså vara Svante Weylers fel att Ann Heberlein lät publicera boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Hur mycket trams tål den svenska kulturdebatten egentligen?

Men jag antar att även denna bok har sitt rent kannibalistiska intresse. Två stora problem berörs dock inte alls. Två problem som läsaren bör vara medvetna om när de läser Heberleins bok. Hon ljuger. Hon ljuger om allt som på minsta sätt kan ifrågasätta den bild hon vill måla upp av sig själv och vad som hänt. Lögnerna är så pass frekventa att Heberlein har svårt att själv hålla dem i minnet. Hon säger upprepade gånger emot sig själv. Det är genant. Det är rentav riktigt pinsamt.

Det verkligt beklämmande i denna orgie i skuldfördelning och sjukdomsskildring är att Ann Heberlein antagligen inte ens är medveten om att hon ljuger. Hon har skapat sig sina sanningar. Det är sanningar som passar henne och hennes syften. Förr kallades det vanföreställningar. Idag heter det säker något annat och piffigare. Strategiskt PR-tänkande, måhända?

Och det andra problemet är den narcissism och det allt annat än sunda begär Ann Heberlein har efter att ständigt stå i stålkastarljuset. Massmedial uppmärksamhet är en stark drog – beroendeframkallande, personlighetsförändrande och demoraliserande. Ändå verkar det efter alla dessa alltmer bisarra och tröttsamma turer kring en enskild människas psykiska sjukdom vara det enda genuina och påtagliga som återstår – denna enorma törst, denna längtan efter uppmärksamhet och uppståndelse. Det är allt annat än klädsamt. Personligen finner jag det en aning stötande.

Och, med förlov sagt och som en sorts stillsam summering av ”Ett gott liv”, Ann Heberlein klär synnerligen illa i rollen som offer.

Crister Enander