Litteratur: Pongo och de 101 dalmatinerna, Dodie Smith (bearbetning Carl Buettner)

sep202011

Skrivet av Stefan Whilde

Litteratur - Litteraturkritik

Underbar bok i repris

Cruella de Vil är en skurk!Pongo och de 101 dalmatinerna
Dodie Smith (bearbetning Carl Buettner)
Svensk text: Sara Hedenberg
Bonnier Carlsen

Historien om ungkarlen som skriver romantiska ballader i brist på romantik är kanske luggsliten vid det här laget. Jag vet inte. Man jag ser honom fortfarande sitta där vid pianot i en trång lägenhet med kläder slängda överallt och berg med tallrikar och kastruller på diskbänken. Och så den där hunden i fönstret, dalmatinern, som en smula uttråkat ligger och tittar ut på gatan nedanför. I hundens huvud får plötsligt den där planen fäste. Förändringens vind ska blåsa. Det behövs en kvinna i hushållet. Gärna en tik också.

Jag såg ”Pongo och de 101 dalmatinerna” på bio när jag var liten. Jag hade serietidningen. Min son har dvd:n. Nu släpper Bonnier Carlsen originalberättelsen i serien En liten gyllene bok – klassiker. Och jag läser gärna. Jag menar, vem gillar inte den vidriga Cruella de Vil, hon som gör allt för att framstå som pälsinvirad ärkeskurk? Och Helan och Halvan eller vad de heter som Cruella lejer för att kidnappa och flå Pongos och Perditas femton valpar utöver de andra åttiofyra som de redan lagt beslag på? Och Översten som leder räddningsaktionen tillsammans med sin kompis katten Sergeant Rapp?

Jo då, den här sagan tål att vevas en gång till. Inte minst nu på hösten när julen hostar i farstun och man vare sig man vill eller inte bjuds in till ett snöfall med lyktor doppat i en knäcksliskig tunna med nostalgi. Helt okej. Mysigt samkväm med barnen. Mörkret därute och den egna barndomen ett stenkast borta, inte mer. ”Pongo och de 101 dalmatinerna” är en favorit i repris.

Stefan Whilde