Litteratur: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Det förflutna i samtidens skarpt upplysta spegel

om religiös dubbelmoral, om politisk strykrädsla och foglighetElisabeth Åsbrink
Och i Wienerwald står träden kvar
Natur & Kultur

Det måste välkomnas och uppmuntras, det som slår sprickor i de förljugenhetens piedestaler varpå våra nationalikoner placerats till folkets jubel. Kungligheter, den påstådda medkänslan, den inbillade jämlikheten, den påhittade klasslösheten, neutraliteten. Eller förresten, stryk neutraliteten för den tror väl ingen på längre. Men IKEA... Ingvar Kamprad, den genomsvenske entrepenören som startade med två tomma händer och jobbade ihop till ett imperium, ett rejält svenskt varumärke som knappt ens är svenskt längre. Ingvar Kamprad, lika älskad som en dalahäst, lika svensk som sill och nubbe. Oberörbar. Men helgonen måste ner från sina fästen och betraktas som de är, om så i ynklighet.

Som ofta när ytan börjar skrapas på visar det sig att det rekorderliga och oberörbara bara är en hinna som skyddar det lugubra och tvivelaktiga, en oljig hinna som ska stöta bort ifrågasättandet och det granskande tvivlet. När Kamprads hinna skrapades på kom hans nazistförflutna fram i ljuset. Och Kamprad gjorde avbön, han bad om förlåtelse, han urskuldade sig och gjorde allt för att statusen som svensk hjälte skulle återställas till ursprunglighet.

Men Elisabeth Åsbrink nöjer sig inte med ursäkterna. I boken "Och i Wienerwald står träden kvar" tittar hon närmare på Kamprads förflutna och får på samma gång anledning att släpa fram hela Sveriges smutsiga nazistbyk som legat och osat sedan andra världskriget. Det är inget nytt och Sveriges flata undfallenhet inför nazisterna har blottats tidigare. Men vissa historier måste berättas om och om igen.

I korta ordalag handlar "Och i Wienerwald står träden kvar" om den judiska pojken Otto Ullmann som genom kyrklig försorg ges skydd i Sverige undan nazisterna i Österrike. Väl här flyttar han runt bland olika familjer där han får tjäna bonddräng. Som judepojke får han nöja sig med det han får - hade han istället varit flicka hade hans tillvaro kanske blivit mindre slitsam. Judiska flickor var mer gångbara bland svenska familjer - var de kanske ett mer dekorativt eller bara ett mer förlåtlig inslag i den svenska idyllen? Till sist hamnar Otto hos familjen Kamprad i Småland, och får med tiden anställning i det spirande IKEA. Boken är uppbyggd kring brev som Ottos släktingar skickat honom. Ottos egna brev är förkomna nästan allihop; bara några enstaka har överlevt tidens gång.

Genom Ottos historia berättar Åsbrink en betydligt större historia, om religiös dubbelmoral, om politisk strykrädsla och foglighet, om dysfuktionella myndigheter. Än mer tragiskt är att den också berättar historien om vårt eget här och nu; detta är det förflutna i samtidens skarpt upplysta spegel. Det som förr var utlänningsbyråns uppgift är idag migrationsverkets, men de dubbla agendorna är snarlika: det tycks lika ofta, om inte oftare, handla om att avvisa flyktingar och invandrare än att välkomna dem. Givetvis med politiska påbud som bekväma ursäkter. Steget är mycket kort från dåtidens svenska hitlersympatisörer som ville stoppa "judeinvasionen" till de politiker som idag gärna klär sig i folkdräkt och förespråkar ett stopp för "massinvandringen". Det som förr var en vandaliserad synagoga är idag en nedbrunnen moské.

Åsbrink skriver på ett ställe i boken: "Tidsanda - ett ord som kan slå in all möjlig skit i skimrande papper.". Så mycket genom tiderna har man försökt bortförklara med just "tidsandan". Ingvar Kamprad gör vad han kan. Han försöker ivrigt släta över sina gamla nazistsympatier genom att skylla på ungdomligt oförstånd. Att när han lärde känna Otto Ullmann tog han avstånd från sina tidigare ställningstaganden. Plötsligt var han varken nazist, eller fascist som han blev när han imponerades av den svenska fascistledaren Per Engdahls karisma och retorik. Engdahl, som så sent som 1950 talade på Kamprads bröllop.

Det är då Kamprad tar till strömmen av ursäkter. Ursäkter som han med enda mening slutligt berövar all trovärdighet när han 2010 vid en intervju med Åsbrink, återgiven i boken, säger att "Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever".

Genom att beskriva Kamprad lyckas Åsbrink beskriva alla främlingsfiender som vill slänga ut alla invandrare utom just de som de råkar känna. "Den och den är ju helt okej, för honom känner jag ju." När Kamprad får frågan hur han å ena sidan kunde stödja "farbror Hitler", å andra sidan vara nära vän med en judisk pojke kan Kamprad inte förklara sig. Han kan inte se någon motsättning i det.

Att sätta ljuset på just denna föga pålitliga aningslöshet, lämpligt utblandad med "glömska", är något som "Och i Wienerwald står träden kvar" gör. Återigen, det har gjorts förut, men det måste göras så länge som "invandrarkritiska" grupper vinner terräng runtom i världen. Revisionism, förnekelse, lögner och dåraktiga ursäkter ska inte få stå emotsagda. Aldrig. Det skamliga förflutna måste hållas fram i ljuset. För som det är sagt: den som saknar kunskap om historien är dömd att upprepa den. Vi kan inte ge bort historien till dem som har mest att vinna på att den grumlas med lögner. Vi får inte använda "tidsandan" som ett förkläde för att låta nazismens arvtagare härja fritt. Därför är "Och i Wienerwald står träden kvar" en brännande angelägen bok.

Boken har kritiserats för att inte berätta om de motrörelser som fanns mot nazismen i Sverige. Men det är en annan historia, ett annat utsnitt ur samma tid. Det här är berättelsen om Otto, hans föräldrar, Ingvar... en fokuserad och därtill potent berättad historia. Ja, inte bara potent, utan med en distinkt litterär vigör som driver på läsandet. Allvaret i berättelsen går inte förlorat eller fördunklas bara för att texten rymmer poetiska språngskikt:

"När dagarna byter skepnad. När de inte längre består av nyss eller snart, utan faller som sekundvisare måste falla varje ny sekund. När de blir till planlös vandring för att hitta dörren till rum som ännu inte byggts - då byter också människan skepnad, förvandlas till väntan och förlorar sig."

Peter Sjöblom

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen