Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Litteratur Litteraturdebatt
Debatt
En efterlysning
Tomas TranströmerJan Guillou tycker att Tomas Tranströmer inte skulle få Nobelpriset i litteratur. Han motiverar inte detta med att Tranströmer är en dålig poet utan med det faktum att Tranströmer är svensk. Guillou förstår sig nämligen inte på lyrik, som han anser är obegriplig.
Tranströmer är förvisso varken någon Stagnelius, Lindegren eller Paul Andersson, men han kan i modernistisk anda formulera tjusiga metaforer. Jag minns när jag läste honom första gången. Jag tror att det var i BLM och raden ”Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp …” fastnade direkt i skallen på mig, fast jag omedelbart associerade till en klocka, en uppdragen klocka, vilket knappast var Tranströmers avsikt. Minnesbilden av detta är mycket tydlig så här cirka 55 år efteråt.
Prismotivationer är en genre, som det är lätt att håna. Svenska akademiens motivation för att ge Tranströmer priset lyder ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss en ny tillgång till verkligheten.” Man behöver inte vara analytiskt begåvad eller ens obegåvad för att ställa frågan vad detta betyder. På vad vis är metaforerna genomlysta? Och vari består den nya tillgång till verkligheten som de tillhandahåller?
Kulturrelativism och Göran Palm
göran palmÅret är 1978. Det är en annan tid, präglad av en annan anda. Själv är jag en sökande tonåring. Platsen är ett bokkafé som drivs av en flitig vänstergrupp som ännu inte lagt benen på ryggen för att vårda sina karriärer. Kvällens ämne är ”Kulturen och folket”. En gäst är inbjuden. Han ska hålla ett föredrag som ska följas av allmän diskussion.
Mitt under sin inledning säger gästen, författare och radikal skribent, en sak som sedan sitter fast som en ispigg i mitt minne. Han säger att allt är kultur. Jag tror mig minnas att han till och med sade: ”allt är egentligen kultur”. Han utvecklar sitt resonemang genom att tala om ordet ”kulturs” etymologiska bakgrund, att dess ursprung kommer från odling. Han drar sig inte för att sedan, i ett allt annat än klart och redigt resonemang, ge uttryck för en falsk och romantiserad bild av ”det gamla bondesamhället”.
Sedan kommer den vassa ispiggen. Utan att visa minsta ansats till tvekan säger han att läsa en bok är fullt utbytbart – och av samma vikt och betydelse – som att meta abborre. Att läsa Dostojevskij och att sitta i en träbåt och fiska är likvärdigt, det är ”två kulturella sysselsättningar av samma värde”. Det är hans åsikt. Den vrede jag känner välla upp som lava genom kroppen är svår att förklara om situationen, det nu rätt rökiga bokkaféet, föreläsaren och de övriga åhörarna – inte sätts in i ett större sammanhang.
Sida 1 av 17.
