Porträtt

Karen Blixen i Afrika

Litteratur - Porträtt

Skrivet av Ivo Holmqvist

apr212013

Karen Blixen i AfrikaJolo (den legendariske reportern Jan Olof Olsson) som beundrade allt danskt och kände sig hemma både i ”Kungens Köpenhamn” och i ”Fritt Nyhavn” hävdade att man i Danmark inte är rädd för att skrida över gränser. Ett exempel han anförde hade fog för sig. En av de stora kännarna av Karen Blixens liv och verk var Frans Lasson som inte var litteraturvetare av facket utan operasångare på Det Kgl Teater. Han gav ut hennes efterlämnade noveller och hennes teckningar, han ledde Karen Blixen-selskabet från första början, han var medredaktör för årsboken Blixeniana, etc. Men framför allt samlade han 1978 hennes ”Breve fra Afrika 1914-31” som kommit i många upplagor sedan dess. Var finns den svenske operasångare som gör honom det efter, frågade sig Jolo.

Dessutom var han en gentleman som for varsamt fram med andras brevhemligheter. I sitt urval tog han med knappt hälften av alla de afrikabrev som bevarats, och han gjorde strykningar där han fann att diskretionen så fordrade, markerat med tre punkter. Läsarna undrade förstås vad det var som hade uteslutits. Nu kan vi få reda på det, i de fyra banden ”Karen Blixen i Afrika”som Gyldendal just sänt ut, redigerade av de professionella Blixen-kännarna Marianne Juhl och Marianne Wirenfeldt Rasmussen, ett verk på över 2000 sidor. Priset är därefter, vid pass tusen danska kronor, fast billigare på internet. Lasse Horne Kjældgaard var snabbt ute med sin anmeldelse (i Politiken den 18 april) där superlativerna duggar tätt: flot, helt suveræn, enestående, osv.

En skarpsynt örn: Renata Adler

Litteratur - Porträtt

Skrivet av Ivo Holmqvist

apr182013

Renata AdlerDet började med att jag hittade en bok med Irving Penns svartvita foton på känt folk: Karen Blixen från något av hennes sista år med åldrandets bleka regnbågshinna och många rynkor, en uppspelt fast diminutiv Marguerite Duras med långstrumpor, grova kängor och kort överkropp, inte olik Pippi Långstrump, Kate Moss i olika skepnader – alla de bekanta porträtten. Ett ansikte fångade mig särskilt, Renata Adlers. Hon kunde ha varit en tvillingsyster till Jean Paul Belmondo fast utan knäckt näsa: på Penns porträtt är hon klädd i jeans och kortärmad skjorta, har midjelång ljus fläta och granskande blick, och en sällsam kraft i sin utstrålning. 

Några veckor senare hittade jag av en slump hennes ”Gone. The Last Days of The New Yorker” från 1999 som är en vitglödgat arg uppgörelse med vad hon tycker är förfallet hos en tidskrift som en gång var mycket bra (både när hon själv skrev i den, men framför allt tidigare) och som hon nu (dvs för snart femton år sedan) tycker är så kass att man lika gärna kunde slå igen butiken. Särskilt siktade hon in sig på två till dels okritiskt hagiografiska böcker om den tidskriften och folket på redaktionen som kommit året innan, av Lillian Ross och av Ved Mehta. När hon var färdig med dem blev det inte mycket kvar, knappt ens en blöt fläck. 

Mycket har skrivits om The New Yorker, framför allt under de båda första enväldiga redaktörerna som satt i decennier, först Harold Ross som startade tidskriften 1925 (för hans period  är James Thurbers ”The Years With Ross” den klassiska kommentaren) och sedan William Shawn under vars tid Renata Adler kom dit. Hon började 1962 och fortsatte under tjugofem år med samlingsrecensioner av nya böcker, artiklar om film och tv, noveller, men dessutom med reportage från oroshärdar: från rasoroligheternas Selma i Mississippi 1965, från Israel under sjudagarskriget 1967, från inbördeskrigets Biafra 1969 – i de styckena kan hon påminna om en annan alldeles orädd utrikesreporter, Martha Gellhorn, hon som en tid var gift med Hemingway och som skrev väl så bra.