Porträtt

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Litteratur - Porträtt

Skrivet av Benny Holmberg

feb202013

Carl Michael Bellman av Pehr HilleströmCarl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med den rena textens hantering. Därtill kom hans scenkonst, hans förmåga att fängsla en publik. Hans verk innehöll alltid en historia som tog sin början i en nästan prydligt uppställd upptakt som snart vände ned i sin motsats. Han presenterade inledningsvis en för publiken välbekant scen, placerade en enkel intrig där med några av sina kända huvudfigurer inblandade, gestaltade sedan en utveckling, återgav kanske en monolog eller en dialog, imiterade figuranter och instrument, beskrev karakteristika hos huvudpersonerna och deras handlande i en kurva mot utbrott och upplösning. Humor och ironi fanns inbakat som välgörande och tillspetsande ingredienser liksom djupsinnigheter kring livet, kärleken och drickandet.

Dryckesvisorna var en av Bellmans specialiteter där den mångbesjungna vätskans förment positiva och erkänt explosiva egenskaper gavs expressiva uttryck. Oftast framfördes dessa 'mitt i lejonens kula' det vill säga i glada dryckesvänners lag, i festvåningar och på krogar och vid andra oftast mycket våta tillställningar. Texterna apostroferade direkt till de företeelser och aktiviteter som publiken ägnade sig åt där figurer som återfanns i textraderna också kunde utgöra en del av publiken. I huvudsak var syftet i Bellmans dryckesvisor att roa men också att oroa där rusets inverkan på människan naturligtvis stod i fokus. Här fanns sens moraler såväl angående glädjen i det euforiska ruset och i törstens släckande såväl som i de tunga känsloutspelen kring bakrusets plågor och gruvliga ruelser beskrivet i de absoluta nedgångarna företrädesvis och slutgiltigt landade i rännstenarna i Söders gränder.

I denna hantering var text och musik i absolut symbios och kunde genom Bellmans skicklighet samköras till simultan fulländning. När texten bar sina betydelser, sina känsloreferenser, sina apostroferingar ur livet och fångades och färgades av musikens moll och dur och accentuerades och nyanserades av dess klanger och temposkapande storheter uppnådde skalden sin mission. Då blev ett rikare känslospel möjligt vilket gick utöver och bortom den rena diktens. Ett mångfacetterat utbyte skedde mellan tempo, känslostyrka, pauseringar, ordens klangfärger och enskilda stavelsers korrespondenser med särskilda melodislingor och specifika taktslag. Man ska här inte underskatta publikens betydelse vid framförandet. Bellman var en erkänt skicklig estradör som trollband sina åhörare. Hans kompositioner var tillkomna med sikte på att framföras som helgjutna skådespel inför en initierad, intim och inte minst deltagande publik.

En cynism som samsas med satiren. Om Amanda Svensson

Litteratur - Porträtt

Skrivet av Crister Enander

feb112013

Amanda Svensson. Foto: Andreas RasmussonDet är högst ovanligt med debutromaner som med en sådan snabb och direkt genomslagskraft lyckas tränga igenom det massiva massmediala bruset och väcka så starka reaktioner. När Amanda Svensson gav ut ”Hey Dolly” var gensvaret förbluffande stort. Kritikerna hyllade boken, ja de överöste den med ord kryddade med en minst sagt märklig blandning av Marc Jacobs parfym DAISY och en sur stank av intorkad sperma. Det skrevs många och långa reportage om Amanda Svenssons sätt att skildra en ung kvinnas syn på livet, sexualiteten och kvinnorollen. Intervjuerna dök upp över allt. Bokköparna strömmade till. Året var 2008 och Amanda Svensson var blott tjugoett år gammal.

Ändå tror jag bestämt att ”Hey Dolly” var en av dessa få böcker som främst fick fler och fler läsare genom rekommendationer mun till mun, det tillförlitligaste och mest hedervärda sättet. Det var en bok som nådde en stor krets av läsare som annars inte berörs av eller bryr sig speciellt mycket om de böcker som ges ut. I Amanda Svenssons roman fick de en möjlighet att spegla delar av sig själva, de kunde läsa om ett liv de själva levde tätt intill.

Populariteten och genomslagskraften väcker en del frågor av mer allmän räckvidd. Vad var det i tonfallet som tilltalade så många? Vad var det, mer exakt och explicit, i hennes korta berättelse som förmådde fånga uppmärksamheten och fängsla så många läsare? Vad var det hon skrev som inte alla redan hade sagts hundra och åter hundra gånger? Hur ser den verklighet – den världsbild – ut som skildras i den rätt rappa och ofta kvicka och rejält råa romanen?

Dolly är bokens berättarröst och enväldigt egenmäktiga huvudperson. Hon är inte som andra. Hon passar inte in. Överallt känner hon sig som en främling, som en som tvingas – eller själv väljer – att vara utanför. Det är åtminstone så hon ser på sig själv. Hon är ett modernt missfoster, en marginalmänniska var hon än befinner sig.

”Jag är en ganska normal flicka i övre tonåren med en förkärlek för snabba bilar och män med cigarrettetuier i silver”, slår hon fast på ett tidigt stadium. ”Jag heter Dolly och när jag var liten var jag tjock och lite konstig. Jag brottas med vissa emotionella såväl som existentiella problem. Min förkärlek för fula ord orsakar ibland dålig stämning på släktkalas.” Och längre ner: ”Och just det, jag kan inte hjälpa det men jag tycker att knark är sexigt.”