Porträtt
Den fenomenale Klaus Rifbjerg
Klaus Rifbjerg signerar på BokForum i Köpenhamn Foto WikipediaDen femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om han fortfarande håller i gång i en takt som gör inte ens hälften så gamla författare andfådda och mållösa. Det är ju också ett bra tag sedan ett sådant pris hamnade i Danmark, båda gångerna för övrigt under brinnande världskrig. 1917 delades det mellan Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan, den förre numera glömd fast han vid den tiden var mycket uppburen, särskilt i Tyskland (en av hans romaner hette typiskt nog "En german"), den senare fortfarande läst av många,och med all rätt. Och 1944 gick det till Johannes V. Jensen, mycket välförtjänt, även om det väl också kunde och skulle ses som en solidaritetsyttring till ett ockuperat nordiskt grannfolk. Så nog vore det dags…
Klaus Rifbjerg har publicerat sig under tre fjärdedelar av sin levnad. När han fyllde sjuttiofem lånade en utlandsdansk som sedan många år är bosatt i Bryssel, den sparsmakade boksamlaren Flemming Reislev, ut sin kompletta Rifbjerg-samling till universitetsbiblioteket i Gent som ställde ut den i många glasmontrar. Den består av idel förstaupplagor bundna i läckra privatband. Samtidigt kom författaren själv dit ner, invigde utställningen och höll föredrag för studenterna inom Vakgroep Skandinavistiek en Noordeuropa-kunde. Jag sammanfattade den gången författarskapet på det här viset, i en liten tvåspråkig broschyr som trycktes på svenska och flamländska:
”Apropå en av de största diktare vi haft i Norden påstår Klaus Rifbjerg att
John O´Hara läst på nytt
John O`HaraT. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en del av de öppna eller dolda anspelningarna hämtats: Hesekiel, Augustinus, Dante, Milton, Baudelaire osv. Men de här tre raderna i diktens tredje avsnitt lät han förbli okommenterade:
“O the moon shone bright on Mrs. Porter/ And on her daughter/ They wash their feet in soda water.”
Jag tror mig ha sett någonstans i den väldiga litteraturen kring The Waste Land att han lånade det från någon australisk revyvisa eller music hall-slagdänga. I sitt nya sammanhang får raderna en höglitterär glans, särskilt som de omedelbart följs av en versrad på franska, från Verlaine.
Det sodavattnet kom jag att tänka på när jag häromdagen kom över tre sammanhängande böcker av John O´Hara, i förstaupplagan och dessutom med författarens namnteckning, det var ett fynd. Jag har läst dem tidigare, men det var ett bra tag sedan, och både de och hans andra noveller tål många omläsningar. En del av hans senare romaner är svagare och lite mångordigt tröttande, fast den allra första är ett mästerverk.
Dessa tre längre historier – de kanske kunde klassas som kortromaner – skrevs för drygt femtio år sedan och sammanfördes under samlingstiteln Sermons and Soda-water. Det dricks mycket i hans romaner och noveller, särskilt de som är förlagda till förbudstiden när spriten var dyr och dålig.
Sida 9 av 105.







































