Clarice Lispector och språkets konstruktion i en klassisk roman

Image Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick är berättelsen om berättandet. I centrum finns den illitterata maskinskriverskan Macabéa, en plågad författare och språket som möjlighet.  "Allt började med ett ja." Så börjar Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Den avslutas med: "Ja." Stjärnans ögonblick har som utgångspunkt den illitterata maskinskriverskan Macabéa vilken lever så lite att hon knappt kan kallas för levande och än mindre människa. Macabéa beskrivs som en ömtålig och otydlig existens, "Hon ställde inga frågor. Hon förmodade att det inte fanns några svar." Rodrigo, författaren i Stjärnans ögonblick ska skriva en enkelhet, den om Macabéa, som bara kan åstadkommas genom hårt arbete. Enkelheten är nödvändig för att han ska kunna "fånga hennes ömtåliga och otydliga existens". När Rodrigo ska berätta Macabéas historia låter Lispector honom, som för att skydda sig, stiga ut ur historien genom att skriva om skrivandet. Det blir ett slags flykt som aldrig kan lyckas.

Det är som om Rodrigo S.M. genom skrivandet medvetet plågar sig själv och andra. (Också namnet antyder en sådan tendens.) Berättandet om Macabéa blir mer och mer olidligt och svårforcerat vilket tvingar honom till introverta utflykter av existentiell och språklig karaktär: "(Men, vad det är trist att arbeta med fakta, vardagen bryter ner mig, jag vet inte om jag orkar skriva klart denna historia som egentligen bara är jag som avbördar mitt inre. Jag märker att jag skriver hitom och bortom mig själv. Jag tar inte ansvar för det jag skriver.)" Macabéa är inte mycket till människa. Hennes kvinnlighet är "äggstockar skrumpna som kokta svampar." Rodrigo frågar sig: "Hur kunde det i en så urholkad kropp som hennes rymmas så mycket vällust, utan att hon själv var medveten om det?" Hon är samtidigt urholkad som bestående av kokta svampar inombords, samtidigt bestående av vällust som omedveten om det. Hon existerar som genom summan av paradoxala motsatsförhållanden.

Macabéa är så omedveten att hennes reaktioner drivs till absurdum: "Hon skrattade för att hon inte kom ihåg att gråta"; "Att vara ledsen var en lyx", "att ha en framtid var lyx". En lyx hon inte har råd att njuta för hon har inget. Vad har hon inte? Ingenting. Macabéa existerar genom sin brist på att existera. Rodrigo skriver att "ingen vill ha henne", "ingen behöver henne", men det är inte riktigt sant. Rodrigo är näst intill beroende av henne: "Trots att jag inte har något med flickan att göra måste jag, medan jag gång på gång förskräcks, skriva mig hel och hållen genom henne." Trots att hon "är så aningslös att hon ibland ler åt andra människor på gatan", som Rodrigo beskriver henne, att man knappt kan urskilja henne, ja, knappt se henne, sammanfaller Rodrigo med henne och ser genom henne sig själv: en gång ser Macabéa sig i en spegel och det är Rodrigos ansikte som reflekteras: "Jag ser nordesteflickan stå och betrakta sig i spegeln och - en trumvirvel - i spegeln framträder mitt trötta och skäggiga ansikte. Så till den grad har vi gått in i varandra." När Macabéa tittar sig i spegeln ser hon honom. Rodrigo ser sig själv genom Macabéa, han existerar som den som skriver om sig själv som någon annan vilken ser sig själv, som ännu en annan. Rodrigo tänker åt Macabéa, han talar och tänker för henne, det som hon inte talar eller tänker. Det som Rodrigo vet om Macabéa har hon ingen aning om, hon vet till exempel inte att hon är en självmörderska, hon har nämligen aldrig tänkt tanken, men Rodrigo vet. Så mycket är han utanför sig och inne i henne. Överskridandet är i själv verket lika mycket ett penetrerande av det utanför, det andra, som en flykt undan och bortom det egna. Macabéa är mer genom Rodrigo än i sig själv. Gränserna för det egna, för jaget, suddas ut och sammanfaller som i skuggor eller reflektioner.

Rodrigo: "Det är mycket enkelt: flickan hade inte. Hade inte vad? Bara just så: hon hade inte". Hon är inte i besittning av något tal, ingen kamp och allra minst av någon slags seger överhuvudtaget. Ja, Macabéa är inte ens i besittning av sin egen olycka: "Hon visste inte att hon var olycklig." Det är provocerande, irriterande. Denna totala brist på ... allt ...  Men. Någonstans framträder ändå en Macabéas filosofi om hon skulle ha haft någon. Det är att inte ställa frågor då man inte tror att det finns några svar. Det är att inte leva för att inte riskera att livet tar slut: "Så hon värjde sig mot döden genom att leva mindre och gjorde av med små små mängder liv för att livet inte skulle ta slut." Macabéa är så lite liv att hon känner att hon måste ransonera det, att hon som hon levde av sig själv överskrider den gräns för hur lite man kan leva. Macabéa som parasiterar på hennes egna kropp genom att inte leva och alstrar liv genom att inte leva. Förnekandet av livet möjliggör livet.

Lispector berättar genom berättandet av berättandet. Det är ett förhållande till språket som är språket. Språket är möjlighet, även där det misslyckas. För misslyckandet är också ett lyckande, misslyckandet innebär något som det lyckade inte förmådde. I Stjärnans ögonblick skriver Lispector att " [o]rden är ljud överförda från skuggor som osymmetriskt korsar varandra, stalaktiter, spetsar, förvandlad orgelmusik". Det är en mardrömslik bild som målas upp där ordet är en retning och förnimmelse av en surrealistisk bild. "Varje ting är ett ord" skriver Lispector för att sedan påstå att "när man inte har det, hittar man på det". Det är inte så mycket det faktiska som det tänkbara. Lispector inte bara betvivlar språkets konstruktion i en klassisk uppdelning av dikotomisk modell, utan genomför ett projekt där detta tvivel ständigt prövas, genom dess egen konstruktion. Men det är inte ett tvivel utan tvivel. Bitvis framträder en klädsam naivitet, "det är klart att historien är sann även om den är påhittad". Stjärnans ögonblick är en berättelse där språket blir både det verktyg och arena där detta utspelar sig.

Egentligen skulle Stjärnans ögonblick börja med: "Allt i världen började med ett nej." Precis som det sista ordet skulle vara: "Nej." För ett nej skulle i ett lispectorianskt universum vara tusentals ja.

Pär Sjölinder

< Föregående		Nästa >