Jelinek mellan brutalitet och skärpa

sep032006

Skrivet av Anders Forsberg

Litteratur - Porträtt

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

elfriede_jelinek_Som dotter till en slavisk jude var Elfriede Jelinek medlem i det österrikiska kommunistpartiet från 1974 till 1991. När hon fick veta att hon hade fått Nobelpriset skrek hon:

- Jag är sociopat, jag kan inte åka till Stockholm för att hämta priset. Jag är ledsen, men jag kan inte vara bland människor, förlåt mig.

Det ser ut som en paradox. Elfriede Jelinek, den kosmopolitiska författaren är rädd för folk? Vad betyder det att Elfriede Jelinek är sociopat? Det betyder bland annat att hon inte bryr sig om i vilken den roll samhället tvingar in henne. Och, undrar jag, kan en kommunist vara misantrop? Är Jelinek verkligen kommunist eller är hon nihilist? I Österrike är hon i gott sällskap, tänk bara på Robert Musil och Thomas Bernhard! Pessimistisk socialist är Elfriede Jelinek definitivt, och dessutom en ytterst kompetent polemiker, som ofta deltar i debatter på tv och i andra media, alltid kritisk mot det Österrike som hon öppet hatar.

Jag tror att hennes "misantropi" beror på intuition. Hon trodde sig förstå att Svenska akademin gav henne priset därför att hon är kvinna.

Elfriede Jelinek har, i sina böcker, korsfäst det västerländska patriarkatet. Och hon har gjort det på ett extremt, provocerande och raffinerat sätt som påminner om den kalla, pornografiska vältaligheten hos markis de Sade. Skulle hon åka då till Stockholm för att visa upp sig som ett intellektuellt objekt av kvinnligt kön? Spekulationer åsido har den Svenska akademin för en gång skull givit priset till någon som är feminist och socialt engagerad, men som framför allt är en språkligt komplex och intressant författare.

För Elfriede Jelinek är språket allt

Hennes romaner och pjäsmanus är ofta "svåra", absurda och kontroversiella. Kvinnorna i hennes romaner och pjäser blir knullade som horor; men det är alltid med patriarkatets ögon som tolkningen sker. Hennes verk är definitivt anti-germanska och anti-romantiska.

1967 publicerade hon sin tidiga lyrik och 1970 kom hennes första experimentella roman Wir Sind Lockvögel Baby (Vi är lockfåglar baby). Med Michael. Ein Jugendbuch für die Infantilgesellschaft (Michael. En barnbok för det infantila samhället) 1972 eller med Die Liebhaberinnen (Älskarinnorna) 1975 visar sig en författare som skickligt kan kombinera ett feministiskt författarskap och kritik mot media med imponerande språkliga experiment och högborgerlig essäistik (som i tidskriften Manuskripte). Det var åren med Grazer Gruppe med den radikale Peter Handke i spetsen, och med experimentella kabaréer av Konrad Bayer, Friedrich Acheitner och Oswald Wiener.

Hennes berömmelse kom emellertid först i mitten av 1980-talet med Die Klavierspielerin (Pianisten), en udda, men mindre experimentell roman som blev film i regi av Michael Haneke och med skådespeleri av bland annat Isabel Huppert och Annie Girardot.

Jelinek är brutal och direkt pervers i vissa romaner där hon leker med den traditionella wienska psykopatin. Ett exempel på det är Die Kinder der Toten (De dödas barn) 1995. Men inte nog med det; på hennes hemsida http://ourworld.compuserve.com/homepages/elfriede/ kan vi läsa en våldsam pamflett mot kriget, i form av ett manus titulerat Bambi. En sorts sadistisk modern Aiskylos fylld med amerikansk Self service a la Abu Ghraib. Elfriede Jelinek har alltid varit kritisk mot germanismen; en vampyrisk tyskhet som aldrig är död, därför att den aldrig verkligen har varit levande.

En icke-exklusiv kosmpolit

Hon - en kosmopolit - ser likt Husserl i den andre en öppenhet som inte stänger någon ute: Die Ausgesperrten (Utestängda) 1980. Jelinek såg i Jörg Haiders xenofobi (invandrarfientlighet) precis det som ordet säger: rädsla för det som är utanför. Den andre, den som står utanför, är för Elfriede Jelinek det avgörande elementet som kan ge oss en mycket starkare känsla för det "Heimat" som finns bortom alla former av nationalism. De obarmhärtiga socialpolitiska röntgenbilderna har en bestämd kulturell hänvisning: poeten Ingeborg Bachmann. Elfriede Jelinek ser i henne en inspirationskälla för mycket av sin egen poesi. Ingeborg Bachmann, som på 1960-talet sade saker som Jelinek sedan kunde radikalisera. Jelinek fokuserade därmed sin uppmärksamhet på de maktförhållanden mellan könen och den förödmjukelse som följer i det kvinnliga sociala och sexuella arbetet som mannen erövrar.

Elfriede Jelinek har emellertid inte så stora illusioner inför framtiden:

"Man kan inte påverka verkligheten och politiken med hjälp av ord. Därför finns det inte länge någon plats för litteraturen. Jag försökte göra det, men nu är jag rädd för att alla dörrar har gått i lås. Alla formers form är formens slut." skriver hon i Art des Protests (Mitt sätt att protestera, 2000).

Kanske är historien inte slut än. Men drömmen, drömmen om att kunna påverka den, tillhör det förflutna.