Strindberg på promenad

jun272012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Litteratur - Porträtt

Skovlyst i Lyngby, där familjen Strindberg bodde Foto StrindbergsmuseetMot slutet av 1880-talet bodde Strindberg med hustrun Siri von Essen en tid i Holte norr om Köpenhamn, inhyrda i den lätt förfallna villan Skovlyst som ägdes av en originell fröken von Frankenau. Där fanns också en alltiallo med exotiskt utseende, Ludvig Hansen, och dennes unga halvyster. I dessa burgna villakvarter förekom den sommaren en rad fräcka inbrott. Strindberg som fick för sig att Hansen var tjuven tjallade hos polisen. Det skulle han nu inte ha gjort. Hansen som visade sig vara oskyldig gick till motattack och spred snabbt ut att Strindberg förfört hans minderåriga halvsyster Martha Magdalene. Det var inte alldeles sant, flickan var sexton på det sjuttonde och tydligt med på noterna.

Strindberg kallades till förhör men avvek, först till Berlin och sedan till Paris: han var tvungen att se till att allt sköttes som det skulle när han teaterpjäser skulle ha premiär där. Och så spreds ryktena, och så skvallrades det i tidningarna en tid. Om denna lätt bisarra episod i hans liv har det skrivits en del, och de tilltrasslade upplevelserna lämnade sina spår i ett par betydande verk. Dels skymtar fröken von Frankenau nog bakom Fröken Julie (fast än mer en deklasserad grevedotter som blev servitris på Hasselbacken i Stockholm), och dels figurerar Hansen i den nietzscheanska romanen Tschandala.

Ur kökkenmöddingen av gamla papper fiskade jag nyss upp  en avskrift av en artikel i köpenhamnstidningen Politiken från den 24 juli 1925. Där beskrev Will Berend (vem det nu var) sitt möte med Strindberg en sommar knappt fyrtio år tidigare. Jag tror inte att denna minnesbild citerats eller refererats av Strindbergsforskningen, i alla fall minns jag mig inte ha sett den omnämnd varken hos Karin Smirnoff (Strindbergs dotter), Harry Jacobsen, Gunnar Brandell, Olof Lagercrantz eller Lennart Luthander som alla skrivit om Strindbergs tid i Danmark. Så därför denna snabböversättning av en gammal gulnad tidningsartikel: 

”En av traktens godsägare hade lärt känna Strindberg flyktigt på Holte Kro. Nu inbjöd han mig och en god vän att åka häst och vagn. Jag kommer ihåg jaktvagnen med honom framtill och vi båda där bak. I fjärran såg vi Strindberg komma långsamt spatserande mot oss, barhuvad, med hatten i hand och böjt huvud, försänkt i sina egna tankar. Godsägaren  vände sig mot oss där bak och sade:  Där kommer Strindberg, nu låter jag honom åka med, ”og så skal vi have lidt sjovt.”

Han stannade vagnen framför Strindberg och erbjöd honom skjuts. Spänt stirrade vi på diktaren, och det står fortfarande oförglömligt för mig hur han långsamt höjde huvudet, med det täta svarta håret som en krona, och hur han lika långsamt riktade sin stora inträngande blick på godsägaren, varefter han efter ett ögonblicks paus bara sade: Tack, jag promenerar. 

”Svensk-høfligt. Med et stænk af hån i tonefaldet. Og som ordene kom fra en anden verden. Så gik han videre. Vi sad lidt flove tilbage i vognen. Sjov med Strindberg blev det intet af.”

Nej, Strindberg skojade man nog inte med. Och jag märker en skorrande biton i det där om att Strindberg var svenskt hövlig. I den väldiga kökkenmöddingen på Kungliga biblioteket i Humlegården i Stockholm  finns bland miljontals andra trycksaker en mapp med artiklar ur danska tidningar om Sverige och svenskarna, samlade med masochistisk iver av Valfrid Palmgren Munch-Petersen som bland mycket annat var svensk lektor i Köpenhamn. Många av klippen handlar om de stilige svenskere. Man behöver inte läsa länge för att förstå att i det sammanhanget är stilig synonymt med stroppig.  Fast om dessa stiliga svenska stroppar också var svenskt hövliga, det minns jag inte…

 Ivo Holmqvist