Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

jun162012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Porträtt

Sohrab RahimiEn gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ner sig själv på ett litterärt sätt. Man gestaltar alltså sina anteckningar inför nya upptäckter, det blir en ny sorts litteratur, som inte har anspråk på att vara bedömande och som inte delar ut ett ex-antal stjärnor, utan istället ser möjligheterna eller synfälten som öppnas i texten. Sådana synfält har jag inte upplevt i deckargenren. Deckare faller lätt för romantik, falska förhoppningar och spänning. Där är, som alltid, poesin överlägsen. Undantag finns naturligtvis. Jag vill inte dra alla prosaskribenter över en kam. Men när var det man såg en riktig prosa sist? Självaste prosan har också hamnat i skymundan, till fördel för skrikande bestsellers som just är bäst på att sälja sig själva.”. Och nu har du, som har ett antal diktsamlingar bakom dig, utkommit med en roman på svenska. Björn Larsson (romanskrivaren) sade en gång, kanske skämtsamt, att alla poeter vill skriva en roman, vi har också exemplet med Hanna Nordenhök och inte minst Inger Christensen och ytterligare en oändlig skara som glider över i prosan. Vad tror du detta fenomen beror på? Finns det saker som poesin inte kan tala om eller är det andra krafter som gör att poeterna till slut skriver en roman?

Oavsett hur många bra prosaskribenter vi har, så är det fortfarande poesin som är överlägsen och störst i Sverige. Detta vet även prosaskrivande bestsellers. Poesin må sälja lite och dra in än mindre pengar i jämförelse med prosan. Men med tanke på all den uppmärksamhet som poeterna i Sverige får kan man ändå dra slutsatsen att de är privilegierade, jämfört med den mängd massmedial uppmärksamhet som prosaförfattarna får. Alla dessa poesiuppläsningar, poesifestivaler, världspoesidagen, poesidagarna, Rum för poesi, poesiantologier, poesisidor i tidningarna et cetera. Fråga också på biblioteken hur mycket poesi som lånas ut. Det är ganska höga siffror. Att inte förlagen vill betala och att gemene man inte vill köpa poesi är en helt annan sak. Poesi har fortfarande inte blivit den business som prosan har blivit. Det är därför det går utför rent kvalitetsmässigt för den svenska prosan och för världsprosan i allmänhet. Även den allvarliga och kvalitativa prosan har tappat i försäljning. Prosaböcker som hamnar på bestsellerlistan läses. Andra böcker går tillbaka till återvinning. Även den bästa prosan skrivs faktiskt för det mesta av poeter, eller före detta poeter. Anledningen kan vara att man som poet redan har gett upp tanken på en eventuell vinst. Poeten är bara efter njutning i själva texten och omvärldens tycke spelar inte så stor roll.

-Min prosabok har, enligt Bibliotekstjänsts katalog, hamnat i genren Biografi. Och det är en genre i sig. Biografier kan också vara skönlitterära. Men där är gränsen suddig. Min bok är en blandning av prosa och poesi och minnen och daganteckningar med bilder och ritningar; då jag har försökt att omvandla boken till ett slags poetiskt projekt. Det är inte ens en vanlig normal biografi. Recensenterna har varit ense om att bokens styrka ligger i det poetiska. Här kan jag referera till Jenny Tunedal i Aftonbladet, som tyckte att min prosa var poetisk.

Jag tycker definitionen av vad som är poesi och vad som är prosa kan vara otydlig ibland. Jag läste senaste numret av OEI (53-54) och jag visste inte om texterna var prosa eller poesi. Jag läste nyligen också den storartade boken ”Omkopplingar” av Jonas Magnusson, ett konceptuellt verk på drygt 1000 A4-sidor som både är poesi och prosa, och samtidigt så mycket mer än de båda tillsammans. Boken gav mig inspiration att tänka att utöver det poetiska är också en tredje genre möjligt; ett ingenmansland, en fri zon.

Jag tror att det är bristen på denna fria zon – denna vakuumkänsla – som har gett många av våra poeter skrivkramp. När de inte är medvetna om möjligheten till ett tredje tillstånd, ett tillstånd som kan verka frigörande.

Jag säger bara – sluta att kalla era texter för poesi. Släpp loss pennan och se vart den bär. Ni kommer att se under. Ni kommer att upptäcka ett ingenmansland som vill sluka hela tillvaron och omvandla allt levande till en form. Vad formen sedan blir, är beroende av poetens/skaparens erfarenheter och mognad samt sinnets djup. Ingenting är poetiskt av sig självt förrän vi börjar kalla det för poesi; precis som Jean Paul Sartre säger: detta glas är ett glas för att jag kallar det glas och det är mitt glas. När man skrivit färdigt texten kan man kalla det poesi, prosa eller konceptuellt kladd. 

När jag skrev min prosabok ”Krigsbibliotekarien” (Smockadoll förlag 2012) hade jag två tankar. Dels ville jag erövra eller återerövra den vilseledda prosan som blivit en marknad. Dels ville jag prova på min förmåga att skriva en prosa som är så nära poesin som möjligt.

Min idé är bara ett förslag. Andra skribenter måste upptäcka och rannsaka sig på sitt eget vis. För mig har detta prosaskrivande bara varit fruktsamt och positivt och fört mig närmare poesin. Kanske är det så att vägen till poesin går via prosan. Det är en genväg som är mödan värt. Vägen visar så småningom när det är dags att dyka upp, när det är dags att föda den poetiska produkten. Poesin är så mycket mer komplicerad och så mycket mer besvärlig än ordet poesi.

Ja, att prosa förlöser något hos en poet. Det blir som ett ohejdat flöde, en enda lång utandning snarare än poesins strikta – i mitt fall strikta – och åtstramade språk och andhämtning. Men när lyriken får ta prosaisk form tätnar den ytterligare, nästan knyter sig, om än att den formen torde vara friare. Men vår samtid bryter upp all tänkbar genretillhörighet i det litterära verket och de ideogram som våra västerländska ord någonstans blivit, i läsandet, och verket kan omfattas av andra ting; det är lika mycket sammanhanget i vilken verket presenteras – jag tänker på Maria Küchens ”Rosariet” – som hur verket per se utformats. Bild som ord och ord som bild är egentligen inget nytt, men ser jag ändå ute i världen hur denna sammansmältning kan liknas vid någon slags avant garde; hur metaforens bildled kan gestaltas annorlunda och hur dess sakled är grunt eller dekonstruerat. Flertalet texter som tillverkats i detta nu är en del av detta överskridande av genrer; Martina Lowdens ”Allt”, Oscar Ponnerts ”Tulpangnissel”, Derek Whites anonymt publicerade ”Ark Codex ±0” för att inte tala om Kristian Carlsson vars överskridande stundtals kan vara hissnande. Vad har vi för behov av genrer egentligen? För läsningens skull? Jag försöker alltid att närma mig en text utan en tanke på vad det kan vara, varför skulle det vara bättre med en bruksanvisning.

Du säger också att ”Krigsbibliotekarien” är ett poetiskt projekt – men livet som sådant är väl inte den raka, pladdriga och neutrala romanprosan med sitt dynamiska narrativ och sina självklara roller som vi ofta blir matade med – tycker du att biografin, om du nu vill skriva under på att boken är biografisk, rimligtvis hellre skulle efterlikna livet i sig snarare än ha en bestämd berättarpunkt med en enda tydlig och välkänd röst? Med flera röster, eller en röst i skifte – kanske ändras språket över textens gång – eller som du nu gör och 'citerar' verkligheten. Och dessutom nu, när vi ändå talar om biografin som sådan, anser du att det är möjligt att skriva biografiskt eller är biografin i stället en skönlitterär berättelse med ett hävdat personligt fokus tänkt att göra läsaren mer förtrogen med författaren och därför berättaren, fiktiv eller inte?

-Jag tycker att det i dina frågor finns påståenden som samtidigt verkar som svar på de frågor som skulle kunna ställas. Men jag avviker från dialogfrestelsen. Jag avstår från den, för risken finns att man fastnar vid en del fraser och meningar som egentligen verkar som en ingångsport till ett uppväckande av en större debatt, nämligen litteraturens och författarens vara eller icke-vara. En del filosofer menar att författaren har dött i det ögonblick som boken kommit ut. Jag tror de menar att författare inte skall försöka förklara sina böcker. Efter publicering är det enbart läsaren som kan säga vad boken handlar om. Alla tolkningar från producentens – skaparens – sida skulle verka som vilseledande.

Jag vill fortfarande betona att litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet på intet sätt har hamnat i kris. Det är dagens kapitalistiska konsumtionssamhälle som vill värdera allting utifrån hur mycket pengar en företeelse kan producera eller har producerat. Allting handlar om marknaden och den ekonomiska vinsten. Alla talar om antal sålda ex, antal recensioner, antal stipendier, antal fotnoter, antal tryckta exemplar, antal översättningar, antal utlån, antal besökare et cetera, et cetera. Jag tycker debatten om kvalitet har hamnat i skymundan. Vi har alla hamnat i den fälla där kvantitet har tagit över från kvalitet. I ett system där författandet betraktas som business, är det inte konstigt att tänka så. I egenskap av läsare lägger man ju ut pengar för att kunna köpa böcker via nätet eller i bokhandeln. Utan pengar till böcker riskerar du att hamna utanför de aktuella debatterna på dagens största tidningar och tidskrifter, såvida du inte bor i ett stadsbibliotek. Information och kunskap har ett pris.

En annan bitter verklighet är att många av oss som strävar efter nytt material, fäster för stor vikt vid nuet. Vi borde kanske gå tillbaka istället och se hur poeterna före oss levde och tänkte. Vi har glömt Ekelöf och Ekelund. Jag tycker fortfarande att just de två är de största samtida poeter vi har. Det där med samtiden och vad som är inne kan ibland vara ett hinder. Det där med behovet av nya genrer och olika sorters skrivande som en del poesiverkstäder runt om i landet har hittat på och en del tidningar som skriker ut dessa verkstäders påståenden kan vilseleda oss från en annan och ännu större verklighet. Kanske är det så att de döda poeterna är de mest levande poeterna?! Kanske borde vi utforska litteraturen mer. Kanske borde vi jämföra oss med några generationer innan. Då kommer vi att märka att intresset för litteraturen och poesin inte har minskat. Den har snarare ökat. Nya sorters läsningar har kommit till: e-böcker, streaming, mp3-böcker, pdf-böcker et cetera. Problemet är bara det att människan känner sig lika ensam trots alla dessa nya tekniska framgångar. Kommunikationsmedlen ersatt kommunikationen. Poeten är kanske död. Poeten är kanske okänd. Men poesin finns ändå levande. Det finns dagligen i och omkring oss. 

Det är också i poesins natur att vara dold och verka inifrån. Nedräkningen har just börjat. Det beror bara på hur man räknar och i vilken takt och åt vilket håll. Det får framtiden avgöra.

Om vi kan tala en stund om just framtiden, många kan säkert hålla med om att det marknadsdrivna världssystemet är på väg mot ruinens brant, men hur ser du då framtiden rent specifikt gällande litteraturen? Tror du att ensamheten som du hävdar att vi som människor känner är en inbyggd del i den nuvarande ordningen eller är det något som är allmänt gällande för människan som sådan? Och är det därför som du skriver? För att inte vara ensam, trots att författaryrket i mångt anses som det mest ensamma av yrken.

-Oavsett hur mycket tekniken utvecklas och hur rikt och materialistiskt samhället kommer att bli, kommer behovet av andlighet aldrig att utraderas helt. Det kommer alltid att finnas behov av poesi, äkta poesi, som på bästa sätt kan beskriva en känsla, en upplevelse, ett speciellt ögonblick, en händelse. Marknaden kan kanske knuffa oss mot ruinens brant, men litteraturen som sådan kommer att överleva alla system. Litteraturen överlevde den sovjetiska byråkratisk-ideologiska diktaturen. Litteraturen kämpar varje dag i Iran mot fundamentalismens alla medel och maktutövningar. I många andra delar av världen råder det diktatur och de som är speciellt utsatta är poeterna och författarna. Men ingen av dessa metoder eller system har kunnat hejda litteraturens kärna.

Jag tror att ensamheten som sådan alltid har följt människan och är en oåterkallelig del av människans natur. Jag förstår inte varför vissa vill förstora upp ensamheten som något negativt. Har inte all litteratur i världen uppstått till följd av ensamhet? Men det finns idag en ny sorts ensamhet som vi inte är vana vid. Och det är den påtvingade ensamheten, den som beror på människornas massflykt till storstäderna på jakt efter jobb och status. Också det postmoderna samhället har med sitt fokus på tingen, karriären, utbildningen, utseendet, med mera, lett till att människorna beter sig som tävlande djur. Det har uppstått en tävling där alla vill vinna, där alla springer på ett rullande band, det är en enkelriktad motorväg, 180 kilometer i timmen utan återvändo. Denna väg leder till döden. Det är människans öde idag. Frågan är bara om det har varit bättre förr. Kanske, kanske inte. Vi är dömda att leva och uppleva. Sedan kan vi dra den slutgiltiga slutsatsen när vi äntligen får vila i evighetens barm.

Skriver jag för att inte känna mig ensam? Kanske. I skrivandets stund känner jag ingen ensamhet. När jag skriver, känner jag mig inte ensam. Då är jag integrerad med pennan och världen och människorna. Varför skulle skrivandet hela mig? Jag skriver inte för att få tröst. Jag skriver för att bli av med min ångest, för att bli av med en berättelse jag bär. Trösten kommer eller inte. Det är inte det viktiga. Eftersom jag i skrivandets stund – det vill säga under skrivningsprocessen – inte hinner känna efter så mycket, så finns det inte så mycket ångest att bli av med. Ångesten har försvunnit med ens att jag fattat tag i pennan och glidit med den över bladens vita yta. Är författaryrket ensamt? Kanske, kanske inte. Det finns många som längtar efter ett författarliv. Papperet är min käraste vän. Man är inte ensam när man vistas ihop med sin käraste. Papper och penna och laptop och iPhone har fyllt hela min tillvaro med skön litteratur, med skönlitteratur, poesi och liv. Om inte livet är så synbart ibland, finns litteraturen i allmänhet och dikten i synnerhet: alltid tydlig och övertygande.

Din roman är utkommen på svenska men visst är det så att du företrädesvis skriver på persiska? Hur har du hanterat mötet med det svenska språket och hur är det att författa, i synnerhet lyrik, på sitt andraspråk?

-Jag kan inte förneka att persiska är mitt modersmål, och att jag i det har större makt över språkets nyanser. Svenskan är för mig ett forum för det moderna tänkandet. Om persiska är poesi, är svenskan prosa. Kanske är det därför som mina svenska dikter ser mer ut som prosapoesi. Jag vet aldrig i förväg vilket språk jag vill skriva på. Jag skriver litteraturkritik också. Jag skriver lika mycket lyrikrecensioner på persiska som på svenska. Det är sant att min första och enda prosabok är skriven på svenska; en bok som har fått ovanligt många fina recensioner i de flesta svenska tidningar. Men det är inte allt. Framförallt ser jag mig själv som poet. En poet som helst skriver poesi på persiska. Men jag är även en svensk författare. Det ena utesluter inte det andra, snarare tvärtom. Dessa två sidor kompletterar varandra. Jag skulle sakna persiskan väldigt mycket om jag enbart skulle välja att skriva på svenska.

Mötet med det svenska språket har varit ett kärleksfullt möte. Jag blev med ens kär i detta språk som är så melodiskt med sina vackra långa vokaler och sina olika dialekter, allt från norrländska, dalmål och skånska till västgötska och finlandssvenska. Språkets enorma rikedom på litteratur, särskilt inom lyriken. Att skriva lyrik på detta vackra språk var mitt mål från första början. När jag hade bott här i tre år, började jag skriva poesi på svenska, samtidigt som jag översatte Fröding och Ferlin. Senare upptäckte jag Ekelöf, Ekelund och Tranströmer.

Och nu läser jag mycket Lars Gustafsson, Marie Lundquist och Kristian Lundberg. Och jag har översatt, recenserat svensk poesi och intervjuat svenska poeter och skrivit långa artiklar om poesi i diverse svenska tidningar. Mycket av detta material har fortfarande inte blivit publicerat. Tanken är att alla funderingar kring poesin och de intervjuer jag har gjort med Birgitta Lillpers, Ann Jäderlund, Ragnar Strömberg och Eva Runefelt och Arne Johnsson med flera någon gång skall publiceras i bokform. Både min poesi och mina tankar kring den svenska poesin har blivit positivt bemötta av svensk media, så prognosen är god. Det är bara att fortsätta. Kärleken till poesin är det sista en poet skall ge upp.

Freke Räihä