John Cheever hundra år

jun152012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Litteratur - Porträtt

John CheeverIngen har lyckats undgå att det nyss var hundra år sedan Strindberg dog.  Han var född 1849, samma år som Edgar Alan Poe dog, och han spekulerade någon gång om han ärvt dennes själ. Man skulle kunna fortsätta att fundera vart Strindbergs själ tog vägen efter hans död – vandrade den tillbaka i en amerikansk författare? I så fall kanske till John Cheever, som föddes den 27 maj 1912 och vars hundraårsdag man därför just firat. Library of America har gjort det genom att ge ut alla hans romaner – de är för all del bara fem, varav den sista är kort – och novellerna som är ganska många. Två bastanta band har det blivit, på sammanlagt 1973 sidor, till ett pris av sjuttio dollar. Att köpa dem är väl investerade pengar. 

Novellen är en livskraftig litteraturgenre i USA, alltifrån Washington Irving och Mark Twain. Den unge Strindberg intresserade sig för en del av sin samtids amerikanska novellister och översatte bland andra Bret Harte som gärna skrev om guldgrävare och äventyrare i Vilda Västern. Fast den skickligaste i den generationen gick honom förbi, O. Henry från New York som nådde samma mästerskap som Guy de Maupassant eller Anton Tjechov. Genren har förts vidare, från 1930-talet och framåt särskilt av sydstatsförfattare som Erskine Caldwell, Katherine Anne Porter, Flannery O´Connor, Faulkner förstås, och senare den våldsamt produktiva Joyce Carol Oates och den desillusionerade Richard Yates, för att bara nämna några få i en mycket stor grupp - och de något yngre att förtiga.

En av de främsta var just John Cheever, fast han inte kom från södern (det gjorde inte heller John O´Hara, den amerikanska novellens stormästare). Hans släkt bodde sedan generationer tillbaka i det traditionsmedvetna Massachusetts där några i den varit sjökaptener. Cheever började skriva tidigt, redan som tioåring hade han sin framtid klar för sig, men som en lydig son bad han föräldrarna om lov: ”Får jag bli författare?” Det fick han, under förutsättning att han varken försökte bli berömd eller rik på sitt författande. Både det ena och det andra blev han visserligen, men det dröjde länge. Föräldrarnas svar var karakteristiskt för tonen i det puritanskt återhållsamma New England kring första världskriget. 

Den tonen skulle komma att återklinga i många av Cheevers berättelser. Han var kanske aldrig en så utpräglad moralist som t.ex. James Gould Cozzens, men de båda påminner om varandra. Cozzens inträngande skildringar av synd och skuld i småstäderna kring Boston hade sina motsvarigheter i Cheevers noveller och romaner. Miljön var ofta den samma, sovstäderna kring New York, liksom temat, förortslivets tristess och hemligheter. Hos Cheever kallas städerna gärna Bullet Park eller Wapshot. Namnen återfinns inte på kartan men likadana platser i verkligheten är inte svåra att finna. När en av hans romaner kom på svenska fick den en mera generell titel: ”Villastaden”, och en annan kallades ”Vårt osäkra liv”, också det välfunnet.

Cheevers värld är full av ångest även om personerna i den försöker invagga sig i materiell trygghet, utan att lyckas särskilt bra med det – de lever ett osäkert liv. Cheever skrev länge för The New Yorker, den fashionabla tidskriften där han hade att tävla med flotta annonser. I en intervju på BBC några år före sin död 1982 sade han att han kände konkurrensen från all reklamen, han försökte göra sina personer lika eleganta och världsvana. Men han var en alltför stor konstnär och en alltför subtil psykolog för att befolka sin värld med endimensionella figurer. De lever ett på ytan tryggt och enahanda liv, inrutade i sina vardagsrutiner, och försöker skapa sin säkerhet genom materiella ting: villor, bilar, ägodelar - men förgäves.

Hans personer skulle nog lämpa sig bra för en marxistisk analys av den förtingligade västerländska människan. Men så bryter verkligheten in, med den okontrollerbara osäkerheten. Man kan om man så vill läsa hans berättelser som satiriska kommentarer till den amerikanska livsstilen, men det vore att läsa dem bra ytligt. I BBC-intervjun avslöjade han att många av hans läsare fanns i dåvarande Sovjetunionen. Men det var knappast den ganska milda amerikasatiren som skapade det stora gensvaret där utan i stället de allmänmänskliga dragen hos personerna som lockade till igenkännande hos folk som var vana vid Tjechov. 

Cheever satte sin fängelseroman ”Falconer” högt, och de andra är också mycket bra, ”The Wapshot Chronicle”, "The Wapshot Scandal”, ”Bullet Park” och hans sista korta ”Oh, What A Paradise it Seems”. Men det är novellerna som man gång på gång återvänder till, berättelser – som hos John Updike, en annan mästare – om amerikaner men i grunden moraliteter om Envar. ”The Swimmer” till exempel har till huvudperson en man som levt med skygglappar i en bedräglig illusion, likt Arthur Millers handelsresande Willy Loman eller Ibsens fotograf Hjalmar Ekdahl  i ”Vildanden”. Det är en bländande skicklig demontering av den amerikanska framgångsmyten, drömmen om framgång som krossas mot verklighetens blindskär – ett evigt aktuellt tema. 

Cheevers dagböcker och brev som gavs ut postumt avslöjade en hel del om hans egna inre demoner, hans alkoholism som han lyckades komma över, och hans bisexualitet. Efter hans död har det kommit en del bra böcker om honom, bland annat hans dotter Susans memoar ”Home Before Dark” (också hon är en läsvärd författare), och nu senast Blake Baileys intressanta ”Cheever, A Life”, från 2009.

Ivo Holmqvist

Om John Cheevers novell "The Swimmer" skrev jag så här för två år sedan. Där finns också en trailer från filmen, med den utmärkte Burt Lancaster:   http://www.dixikon.se/bloggarna/john-cheever-the-swimmer/