Strindberg i exil

feb142012

Skrivet av Kurt Bäckström

Litteratur - Porträtt

Ett av August Strindbergs självporträtt Gersau, Schweiz, 1886 och målningen Svartsjukans natt, Berlin 1893Den 14 maj 1912 klockan 1630 var striden slutgiltigt över. August Strindberg blev fem dagar senare förd på sin allra sista färd till Skogskyrkogården i Solna, följd av en stor skara människor. Under sitt liv hade den rastlöse titanen gjort många både inre och yttre resor, mellan åren 1883 och 1899 i exil, avbruten av kortare perioder i Sverige. Orsaken till det första uppbrottet var önskan om arbetsro efter omdiskuterade och kritiserade böcker om det svenska samhället. Ett lika starkt skäl var att Strindberg inte bara ville vara en stor fisk i ett litet vatten; han ville vara en stor fisk i ett stort vatten.

Tillsammans med sin första fru, Siri von Essen, två små barn och barnsköterska gick den första resan till Frankrike och Grez, där bl.a. vännen Carl Larsson väntade. Medelhastigheten för tågen vid den här tiden låg på 40 kilometer/timme. I Hamburg gladde sig Strindberg åt de fina vattentoaletterna och han skrev hem om dem. Under sina år i utlandet skrev Strindberg, som alltid, en stor mängd brev. Han ville skriva reseskildringar om Europa och åstadkomma något liknande vad Stanley betydde för upptäckten av Afrika. Strindbergs förutsättningar för ett sådant uppdrag var de allra bästa: redan som barn noterade omgivningen ett närmast fotografiskt minne för det han hörde och läste; även hans konkreta och drastiska stil passade som hand i handske.

De länder som Strindberg besökte var förutom Frankrike: Schweiz, Tyskland, Italien, England och Danmark. Så många betydelsefulla reseskildringar blev det nu inte. Resa bland Frankrikes bönder, där hans för tillfället uttalade agrarsocialism i motsats till Brantings maskinsocialism kom till uttryck , uppmärksammades dock.

Mer avgörande blev de möten med miljöer och människor han kunde använda sig av i sina verk, allt från promenader i den helvetesliknande hålvägen i Klam i Österrike som inspirerade till Inferno och Till Damaskus och till affären med Dagny Juel i den tyska krogvarianten av Röda Rummet, Svarta Grisen i Berlin.

Värt att nämna är också tillkomsten 1887 i Lindau i Tyskland av Hemsöborna. Mitt under brinnande äktenskapskris och under miserabla ekonomiska förhållanden skrev han här sin mest folkkära roman. Här kommer, långt borta från hemlandet, hans sanna kärlek till Stockholms skärgård till sin rätt; i denna bok likväl som i andra skärgårdsskildringar lyser kvinnohat med sin frånvaro. Så stark var denna kärlek att t.o.m. i den grymma En dåres bekännelser inspränga scener från skärgården plötsligt förändrar den hätska tonen till något helt annat.

I Berlin lärde Strindberg känna sin andra fru Frida Uhl, en journalist från Oberösterreich. Idag har Uhl genom österrikaren Friedrich Buchmayrs nyutkomna bok Madame Strindberg – oder die Faszination der Boheme delvis omvärderats. Hon var inte bara ”författarlexikon”, vilket antyddes med menande blinkningar, utan en underskattad skribent och kulturentreprenör. Förhållandet utmynnade i ett mycket kort och turbulent äktenskap men fick stor betydelse för Strindbergs personliga utveckling, från, genom svärmoderns försorg, intresse för Swedenborg och infernokris till religiös omställning. En kort resa till London sommaren 1893 blev ett fiasko, från vilket Strindberg som författare aldrig riktigt återhämtat sig. Initiativet togs av Uhl som helt missbedömt sin makes position i England; hon hade glömt att en viss Ibsen redan etablerat sig i landet.

Strindberg lämnade 1899 Paris för att återvända till Sverige, utan alltför sorgsna känslor. Även om han inte tyckte om städer, minst av allt Paris - landet och naturen var viktigare - är det något märkligt att han skrivit så lite om t.ex. det nya Eiffeltornet och det växande universitetet Sorbonne.

Strindberg var på sitt sätt en sann europé men hade under åren utomlands behållit många tankar riktade mot Sverige. Ett tredje äktenskap, med Harriet Bosse, väntade och stor dramatik i form av Ett drömspel, Spöksonaten och Dödsdansen väntade på att få sin utformning.

Kurt Bäckström