Karen Blixen eller livet som konstverk

feb052012

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Porträtt

Karen BlixenHuset låg öde. Skymningen höll på att sänka sig sakta över Rungstedlund och taknockarna avtecknade sig som vassa siluetter mot den mörknande himlen. Det var tomt och ödsligt som om huset i hast hade övergivits, oplanerat och kanske på grund av någon oförutsedd händelse.

Jag gick sakta upp mot byggnaden. Grusplanen var oklanderligt krattad. Inte ett spår syntes i gruset, varken av fotsteg eller bilhjul. Men inuti det vackra huset var det tänt. Det lös svagt från nästan vartenda rum. Jag hade promenerat ner till kusten och huset från den lilla järnvägsstationen i Rungsted Kyst och hade dessutom ringt i förväg ett par dagar tidigare. Jag trodde att jag var väntad, så jag gick runt och kände på dörrarna. De var ordentligt låsta. Alla utom en. Jag öppnade och gick in och genast slog den svaga men förföriska och omisskännliga doften av färska blommor emot mig.

Jag ropade medan jag gick från rum till rum. Rösten ekade ödsligt genom huset. En stor tystnad avslöjade att det var tomt. Ingen svarade. Allt var tyst. Jag var ensam i Karen Blixens älskade och periodvis djupt hatade Rungstedlund. Men när jag nådde husets andra del – det är byggt i rät vinkel – hördes en hes och raspig röst, en stämma gjorde sig svagt märkbar i den kompakta tystnaden. Den mässade, entonigt och orubbligt bestämt. Monoton, sönderrökt av alldeles för många starka cigarretter och utan en ansats till intonation framförde rösten sitt – för mig, där jag stod på nedervåningen – obegripliga budskap. Vad sade rösten? Var det till mig den talade? Var jag inte ensam i huset? Varför hade den då inte svarat på mina många tillrop och försök att annonsera min ankomst? Försiktigt började jag gå åt det håll rösten hördes ifrån. Jag hittade en trappa upp till vindsvåningen. Det var därifrån rösten kom och när jag till slut – en aning orolig för vad eller vem jag skulle möta därinne bakom den stängda dörren – klev in i ett öde rum med kala vita väggar var det enda jag såg Karen Blixens hårt vitpudrade och avmagrade ansikte och hur hon stilla rörde på läpparna samtidigt som hennes blick – dessa enorma och fuktiga ögon i det tärda ansiktet – var liksom vända inåt och orden som entonigt strömmade ur henne var som en helig text hon läste direkt ur minnet.

Ansiktet bar på en märklig skönhet, en magnetiserande utstrålning; det bedagades torra vittnesbörd om en fägring som flytt men likväl lämnat sina tydliga spår. Men det var samtidigt skrämmande. Det bar på en och samma gång drag av gengångare och geni, av okuvlig briljans och galenskap.

Denna dam av värld, berest och erfaren, aristokratiskt till sin läggning och alltid lika krävande mot sin omgivning, med en fängslande närvaro i varje liten rörelse och en sällsam grandezza över det mesta hon företog sig, är omgiven av en starkt laddad aura, hon utstrålar en numera ytterst omodern form av upphöjdhet och suverän elegans.

Detta för tillfället övergivna och öde hus är den plats där Karen Blixen – eller Karen Dinesen, som hon då hette, även om alltid kallades för Tanne – växte upp. Det var i detta hus hon bodde när hon dog efter en mångårig kamp mot sjukdom och ett ständigt närvande hot om död. Det är också här, i parken som hör till huset, som hon valde sin sista viloplats. Där ligger Karen Blixen begravd under ett stort bokträd.

En kall kåre rinner som isvatten längs nacken på mig och kvillrar kvicksilversnabbt vidare ner mot ryggen när tanken plötsligt slår mig, att därute i mörkret – som nu hunnit bli kompakt kring det tomma huset – ligger Karen Blixen och vilar den eviga vilan. Hennes kvarlevor finns nergrävda ute bland bokträden som är synliga från det stora fönstret. Stämningen blir för en kort stund som kondenserad, laddad. Jag tycker mig höra sakta steg utifrån köket. Det knarrar till i de gamla gistna träplankorna. Jag sätter mig ner i en av fåtöljerna för att få nerverna under kontroll. Jag andas sakta, nästan metodiskt. Jag väntar. Inget händer. Jag avvaktar. Allt är åter tyst. Men svagt, som från en fjärran tillvaro, hör jag den hesa stämma som är den inspelade Karen Blixens; hon mässar lugnt vidare, samma budskap repeteras om och om igen. Jag tittar mig ändå runt för att försäkra mig om att någon av hennes hundar inte kommer springande.

Karen Blixen föredrar att skildra de tidiga åren här på Rungstedlund som om hon levde i ett orört paradis, att hon kunde röra sig i en obefläckad och orörd idyll. Det är av stor vikt för henne att målmedvetet vårda detta minne av en sorglös och bekymmersfri barndom och det är alltid fadern som målas med de varmaste av färger och störst inlevelse och närhet. Ty snart nog kom katastrofen, den smärtsamma händelse som förstörde det mesta och förändrade allt, som fick den stillsamma lyckan att rämna.

Detta är en av de avgörande vändpunkterna, en av hennes livs stora skiljelinjer och samtidigt en ovanligt smärtsam erfarenhet som kom att forma och på djupet prägla hennes personlighet.

Hennes far, Wilhelm Dinesen, gick drastiskt och under dramatiska omständigheter ur tiden. Han tog livet av sig. Sedan en tid tillbaka var han ledamot av Folketinget och bodde därför under längre perioder inne i Köpenhamn. Och en dag, den 27 mars 1895, går han som vanligt till Folketingets möten, när han återvänder hem till hyrrummen knyter han ett rep runt en takbjälke och hänger sig.

Faderns svek mot familjen gör det svårt att fullt ut förstå och tolka vad Karen Blixens ljusa bild av sin far och starka bindning till honom haft för betydelse i hennes konstruerade och medvetet motsägelsefulla myter om sitt liv. Är det en efterhandskonstruktion, likt saknaden efter en förlorad idyll, en känslointimitet som växte sig allt starkare och större med tidsavståndet? Eller stod de verkligen varandra så nära också medan han levde?

Faderns död medför hur som helst att Karen Blixen under hela sitt liv betraktar sig själv – ja, kanske i någon mening alla människor – utifrån de skillnader hon sett mellan de två släkterna. Moderns och faderns familjer blir bestämmande för hennes människosyn. Äventyret, spänningen och de storslagna idéerna förknippar hon med fadern, medan modern får stå som sinnebild för sparsamhet, borgerliga fördomar och en bigott och livsfientlig religiositet. Modern representerar en strikt moralfilosofi, fadern en estetisk sinnlighet. Att även fadern har skrivit böcker spelar självfallet en avgörande betydelse.

Ofta kontrasterar hon i sina berättelser dessa båda anlag, renodlade – nästintill schablonartade – i gestalt av två individer som strider inbördes eller befinner sig på kollisionskurs med varandra. Föga förvånande blir det oftast personen med faderns egenskaper som segrar.

Wilhelm DinesenHuset där jag sitter är fortfarande alldeles tyst. Inte ett ljud hörs. Inte en levande människa finns här förutom jag. Plötsligt hör jag på avstånd en bil. Den kommer allt närmare, men den kör bara förbi. Något i detta tomma och vackra hus får mig att känna en märklig ängslan, något kommer liksom krypande. Något som stör, som inte vill lämna mig ifred trots att jag försöker ruska av mig känslan och läsa vidare i boken jag plockat från en av hyllorna. Som om det fortfarande var bebott och att jag objuden och burdust tränger mig på. Karen Blixen hävdar själv att hon inte behövde sörja sin mor när hon avled eller känna sig ensam i det stora huset. Blixen menar att Ingeborg Dinesen levde kvar i huset: ”hennes mors närvaro var tvärtom så påtaglig att hon inte kände något behov av att sörja – huset var uppfyllt av henne.” Är det de döda släktleden som gör sig påminda där jag sitter och hukar i skymningen? Eller är det den svagt hörbara entoniga rösten, den mässande stämman från ovanvåningen, som får tankarna att vandra iväg på dessa egenartade stigar av obekväm oro. Men ändå – ensligheten och mörkret till trots – är det lätt att förnimma hennes närvaro här på Rungstedlund. Hon lever verkligen kvar i väggarna, bland bokhyllorna, i själva luften i de vackra rummen och inte minst genom de färska snittblommorna som står elegant arrangerade på flera av borden.

Och så dyker baron Blixen upp i tankarna. Hur förhåller det sig med giftermålet med Bror Blixen, är även det ett resultat av jakten på en död och därmed ouppnåelig gestalt – ett faderssubstitut? Eller är det hans adliga börd som är det avgörande? Eller är den då ännu unga och – enligt mångas samtida vittnesbörd – ovanligt attraktiva Karen Dinesen förälskad på allvar i den oansvarige och äventyrslystne skånske ädlingen som med glädje visar upp sitt mod och sin oförskräckthet?

Det vilda och olydiga, det oregerliga och ickekonforma lockar alltid Karen Blixen.

De gifte sig i alla fall, efter en mängd svårigheter. Och de gav sig av till Afrika, ut på det stora äventyret som Karen Blixen alltid längtat efter. Men affärerna går, som bekant, inte bra för det danskägda aktiebolaget Karen Coffee Company Ltd. Syftet är att odla kaffe. Nya pengar från aktieägarna krävs ständigt. Deras kritik är också hård mot Karen och Bror Blixen som driver bolaget .

Främst vänder sig släkten – som är identiska med bolagets aktieägare – mot baron Bror Blixen. Han betraktas mest som en oansvarig äventyrare, en charmig slarver som inte har minsta förmåga att sköta en kaffefarm. Karen Blixens mor kräver till och med att dottern ska skilja sig. Det är ett villkor för att modern ska skjuta till ytterligare pengar. Men Karen Blixen vägrar. Anledningen till vägran är dock inte hennes kärlek till mannen. De levde redan två olika liv och hade båda nya partners. Nej, det var kärleken till titeln, baronessa, som Karen Blixen inte ville förlora.

Frågetecknen kring Karen och Bror Blixens liv och äventyr är många. Hon var synnerligen skicklig i konsten att svepa in sitt liv i dimridåer av mystik och dunkla anspelningar.

Hur är det till exempel med hennes syfilis? Är det hennes man, Bror Blixen, som smittat henne? Karen Blixen är sjuk redan när hon åkt ner till Kenya i januari 1914 för att gifta sig med sin kusin friherre Bror von Blixen-Finecke. Det heter redan i Italien på nerresan att det är malaria hon lider av. Det finns många tecken som tyder på att det inte var Baron Blixen som smittade sin fru. Syfilis led även hennes far av – och kanske därmed även modern. Då kan Karen Blixen ha fötts med sjukdomen. Däremot är det viktigt att understryka att den form av syfilis som hon led av – tabes dorsalis – inte är den variant av denna då obotliga farsot som oftast leder till sinnessjukdom.

Denys Finch Hatton Rose Cartwright Karen Blixen och 2 barn i KenyaHemkonsten till Danmark, och familjen på Rungstedlund dit hon snart flyttar in, måste ha framstått som en förnedrande upplevelse, som ett nesligt misslyckande. Alla hennes storslagna planer hade gått i stöpet, visionerna och de många idéerna krossats mot en hård verklighet av missväxt, dåligt väder och de ekonomiska realiteter vilka hon aldrig lärde sig att behärska. Sjutton år hade Karen Blixen varit utomlands när hon återvänder år 1931, och hon har det inte lätt att återigen försöka anpassa sig till de borgerliga och strikta förhållanden som härskade i hemlandet. Och flytten tillbaka till barndomshemmet måste hon med sin stolta läggning ha upplevt som ett nederlag.

När den av de danska förlagen refuserade succén med ”Sju romantiska berättelser”, vilken först kom ut på engelska i USA under pseudonymen Isak Dinesen och sedan i England och Sverige, även till sist ges ut på danska dröjer det inte länge förrän hennes identitet röjs. I förordet till den danska översättning, vilken hon till slut efter en massa bråk gjorde själv, skriver hon bland annat: ”När jag för mitt eget nöjes skull skrev denna bok på engelska trodde jag inte att de skulle få intresse för danska läsare. . . Jag har då gärna velat att den i Danmark skulle komma som en dansk originalbok och inte i någon – om än aldrig så god – översättning.” Framöver överförde hon i regel själv sina engelska texter till danska, vilket leder till att vissa av hennes berättelser finns i två ganska skilda versioner.

Karen Blixens människosyn är komplex och långt ifrån fri från laddade motsättningar. Hon odlar medvetet en aristokratisk självbild – hon tillåter till exempel ytterst få bekanta att kalla henne något annat än ”Baronessan” – som samsades med de mycket hårda krav som hon livet igenom alltid ställer på sig själv. Intrycken från den tidiga läsningen av Nietzsche lever nog – åtminstone omedvetet – kvar och bildar stommen i en elitisk självsyn. I umgänget med vänner, särskilt då med yngre män med författarambitioner, är hon i regel oförsonlig och benhård i sin kritik. Hon ställer höga och inte sällan orimliga krav. Hon förväntar sig storverk och inget annat än storverk av de få författare hon tar sig an och försöket hjälpa på olika sätt. Om dessa egendomliga relationer – ofta med en undertryckt erotisk laddning – har flera senare skrivit sina skildringar, då utifrån ett efterhandsperspektiv. Av de författare som Karen Blixen umgås intensivt med är väl Ole Wivel, Thorkild Bjørnvig och Aage Henriksen de mest kända. De har skrivit högst väsensskilda böcker om Karen Blixen. I Bjørnvigs fall leder deras alltmer intensiva umgänge till en form av mentalt och socialt sammanbrott. Karen Blixen blir hans krävande mästarinna och styr – fram till den dramatiska brytningen – det mesta i hans liv.

Karen och hunden Pania Karen Blixen ser sig själv som utvald. Trots perioder av långa och svåra depressioner som skakade henne i grundvalarna, tycks hon i djupet av sin själ sällan ha tvivlat på sin utvaldhet. Hon är speciell. Hon är kallad till storslagna uppgifter. Därmed inte sagt att hon anser att någon gud är inblandad, snarare tvärtom. Även sjukdomen blir ett led i denna hennes utvaldhet, ett omfattande offer hon måste göra. ”Då lovade jag djävulen min själ, och han lovade mig i gengäld att allt vad jag därefter upplevde skulle bli till berättelser”, säger hon vid ett tillfälle till Thorkild Bjørnvig. Trots att Karen Blixen äger en uttalad förkärlek för det dramatiska och demoniskt drastiska är nog detta ett uttalande hon själv fäster stor vikt vid. Hon har i sitt inre och inför sig själv slutit en pakt – oklart med vem, men däremot inte om vad. Hon avstår sin hälsa liksom sin själ för att kunna uppfylla vad hon ser som sin uppgift: att skriva – och att hon ska lyckas skriva sant och äkta. Hon ska bli en berätterska, en förtäljerska av märkliga begivenheter och händelser med en högre lyftning än vad den banala vardagsverkligheten erbjuder.

”Hon tog det som sin uppgift att företräda en svunnen aristokratisk världs värderingar inför den moderna världen”, summerar biografen Judith Thurman, ”och att göra det med liknelsens eller mytens tydlighet.” Hon ikläder sig medvetet den grandiosa rollen som grande dame och sagoberätterskan ”som var tretusen år gammal och hade ätit middag med Sokrates”, skriver Thorkild Bjørnvig i boken ”Pakten”.

Genom sin anakronistiska livssyn förblir Blixen svår att fånga i några enkla kategorier. Det är som om hon lyckas med att stå vid sidan av samtiden, som lever hon sitt liv trotsigt och envist oberörd av tidens gång. Hennes sorgliga kamp mot ålderdomens synliga tecken gör hennes strävan mer sympatisk, eller åtminstone förståelig. Men hennes ideal är ändå svåra att helt förlika sig med. Men de är – vill jag hävda – en absolut förutsättning för hennes skrivande. De bildar den nödvändiga grunden för hennes häpnadsväckande rika fantasiliv som hon sedan nedtecknar i historier med en nästan magisk dragningskraft. Det är i sin upphöjdhet – påhittad eller verklig – som hon når en form av visioner som hon sedan förvandlar till text. Det rör sig självfallet om en sorts självsuggestion. Det viktiga är att den fungerar.

”Hon tillhörde en klass och generation”, skriver Sven Delblanc, ”som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk. Hennes verk är betydande och värda sin internationella berömmelse, men på något sätt var hennes personlighet och hennes liv långt mera fascinerande än något hon skrev.”

I flera av sina berättelser tecknar Karen Blixen lätt förtäckta självporträtt som säger mycket om hur hennes självsyn är sammanvävd av flera olika och mytiskt laddade komponenter. I den självbiografiskt färgade ”Drömmare” som ingår i ”Sju romantiska berättelser” låter hon sitt alter ego beskrivas på följande sätt: ”Som en tam lejoninna med skarpa tänder och vassa klor som vill ställa sig in hos en. Ibland var hon som ett barn, andra gånger tycktes hon mig uråldrig som de tusenåriga vattenledningarna på campagnan, som kastar sina långa skuggor över jorden, medan de gamla majestätiska, rämnande murarna glöder och lyser i kvällssolen… Och det fanns alltid något hos henne som gjorde att hon föreföll mig så mycket starkare än jag själv. Hade jag vetat att hon kunde flyga och att hon, närhelst hon ville, kunde lyfta från marken och flyga högt över mig, tror jag att det skulle ha ingivit mig samma känsla.”

BaronessanKanske var det inte direkt underligt att jag blev smått omskakad av anblicken av Karen Blixens levande ansikte när hon helt oväntat dök upp på väggen däruppe för några timmar sedan. Hon tycks ofta ha den inverkan på människor som inte träffat henne tidigare. Ett smått roande exempel är när den nyanställda hushållerskan Caroline Carlsens lille son Nils möter husets härskarinna första gången. Pojken är vettskrämd av den magra, bleka och hest viskande kvinnan med de enorma ögonen som oväntat kommer ut i köket. Men förhållandet ändras. ”Det växte fram en verklig vänskap mellan dem och han hyste en gränslös tillit till henne”, skriver Caroline Carlsen i sin minnesbok över Blixen, ”en tillit som hon aldrig svek. Han kunde alltid gå till henne, även om hon hade gäster eller arbetade; hennes dörr var aldrig stängd.”

Jag börjar bli hungrig där jag sitter i min övergivenhet. Jag har redan, måste jag erkänna, gått grundlig husesyn. Nog kände jag mig lite som en tjuv – som en inträngling – men min karaktär var inte stark nog för att motstå min nyfikenhet. Nu har timmarna tickat vidare och magen börjar protestera. Karen Blixen däremot äter alltid som en försiktig liten fågel. Pickar, petar och flyttar runt maten på tallriken av närmast sociala skäl. Hon äter knappt av maten som serveras, och periodvis blir hon så avmagrad att det är en ren hälsofara och hon måste läggas in på klinik för gödning och för att återfå sina krafter. Smärtorna av syfilisen är närmast omänskliga. Ändå vägrar Karen Blixen att bli slav under sin sjukdom. Hon stretar emot. Hon bjuder motstånd på ett sätt som måste kallas heroiskt. Men till slut börjar hon ta uppiggande tabletter för att orka, för att komma igång och för att kunna skriva. Dessa amfetaminbaserade piller tar effektivt död på aptiten – hon äter ännu mindre – och därmed hamnar hon i en ond cirkel som hon har svårt att bryta.

När kroppen inte längre orkar hamnar Karen Blixen återigen på sjukhus. När hon fyllt sjuttio år genomgår hon ännu en operation där man försöker skära av ryggradsnerverna för att därigenom dämpa hennes svåra smärtor. Efter operationen visar det sig att Karen Blixen dessutom lider av blödande magsår och måste operas på nytt och få en stor del av magsäcken avlägsnad. I ett brev till barndomsvännen Eduard Reventlow skriver då Karen Blixen: ”Jag ligger här som en gås som ska gödas till slakt, och läkaren tror att han ska genomföra ännu en operation men att jag är för mager och dålig för att den ska kunna genomföras omedelbart. De senaste åtta månaderna har varit mer förargliga än jag riktigt kan förklara för andra – sådana oavbrutna olidliga smärtor, som har fått mig att yla som en varg, kan man nästan inte föreställa sig. Det känns som om jag hade varit i underjorden… Problemet för mig just nu är hur jag bära mig åt för komma tillbaka till människornas värld. Det känns ibland nästan olösligt”.

Efter magsäckoperationen kan hon aldrig äta normal föda och Karen Blixen kom aldrig att väga över fyrtio kilo. Hon försöker skämta bort sin situation och beskriver sig själv som den ”smalaste människan i världen”.

KarenI det mesta som Karen Blixen företar sig är det lätt att skönja hennes hårdhet. Kärnan inuti henne är orubblig, den är flinthård. Men hon är allra hårdast mot sig själv. Hon ställer höga krav, nästan orimligt höga. Hon förväntar sig stordåd och hon är fullt och fast övertygad om att om hon driver på, om hon inte ger vika för smärtan eller andra motigheter, så kommer hon att lyckas i sina föresatser.

Hon väver in sitt liv i sin konst. Litteraturen är, när åren i Afrika och hennes storslagna drömmar är förbi, hennes nya livsväg. Beslutsamheten, vägran att ge upp, är densamma. Målet har ändrats men vägen ligger fast. Det är lätt att se henne som en tragisk gestalt då hon tvingas lämna farmen i Kenya och bege sig hem till det lilla Danmark igen, att plötsligt förlora den frihet hon erövrat och åter rätta in sig i det konventionella ledet – att bli en del av just det som hon alltsedan ungdomsåren känt en instinktiv avsky emot. Men hon förmår förvandla nederlaget till seger, tragiken till triumf. Utvägen är litteraturen. Berättelserna ska rädda henne. Hon vet att hon är kallad till någonting större, någonting högre.

Detta är en mycket viktig del av hennes självbild. Den är också en nödvändig drivkraft för hennes skrivande.

I flera timmar sitter jag där i ensamhet och väntar. Klockan tickar sakta, slår stilla och smått irriterande fast att sekund för sekund försvinner. Jag börjar bli rastlös och lätt orolig. Jag undrar om något missförstånd uppstått. Men jag väntar. Allt är ordnat och uppgjort på förhand. Inkvartering med måltider är utlovad för tre nätter. När dörren till slut öppnas kliver en ytterst bastant dansk dam in. Hon har tyvärr ingen cigarr vippande i mungipan, men annars lever hon på alla sätt upp till schablonbilden. Hon pratar fort och på en märklig dialekt som jag till en början knappt förstår. Hon sätter kvickt och med en van rörelse på sig ett förkläde och ber mig följa med ut i köket. En pilsner kommer fram på bordet och till den får jag ett par smörgåsar som med sina minst sagt kraftiga skivor leverpastej och saltkött påminner om smørrebrødet "Dyrlægens natmad". Hon frågar om jag vill ha en sup till smörgåsarna, men jag avböjer.

Under tiden far hon runt i köket med väldig frenesi. Plockar in tallrikar, gör i ordning på skänkarna, torkar av spisen. Jag slås av att hon utan att reflektera över det kallar Karen Blixen för ”baronessan”. Inget annat. Bara ”baronessan”. Jag försöker fråga henne om hon träffat Blixen. Hon undviker att svara direkt på mina frågor. Så mycket framgår dock efter en stund att damen har arbetat här på Rungstedlund under baronessan Blixens tid. Men diskretion är som bekant en hederssak, och säkerligen också en del av hennes yrkesstolthet, så jag får inte veta mycket mer trots envisa frågor. Sedan säger hon abrupt att det är tid att gå. Jag ska inkvarteras hos en väninna till henne i en villa längre bort på Rungsted Strandvej. Så ut i mörkret går vi, sida vid sida. Hon vaggar lugnt fram utmed vägrenen i ett förvånansvärt raskt tempo.

På något paradoxalt sätt är vi två – jag är säkert minst en halvmeter längre än den kraftiga damen – där vi går på landsvägen som tagna ur en berättelse av baronessan själv. Det är utan tvekan en möjlig upptakt till en ytterst märklig historia. Jag tänker på det nästa dag då jag gått genom den ganska stora bokskog som utgör trädgården på Rungstedlund och jag står där framför Karen Blixens gravsten. I nästan samma ögonblick som jag börjar gå vidare ser jag hur damen kommer gående genom skogen. Hon går fram till gravstenen och tar upp den lätt vissnade blombuketten och byter den mot en ny. Nu är hennes rörelser inte flinka som i köket igår. Nu är de präglade av en närmast värdig stillhet, som ville hon uttrycka sin vördnad och respekt på detta enkla sätt.

Karen Blixen är allt annat än en enkel människa. Hon är heller ingen alltigenom sympatisk person. Därtill är hon alltför hemsökt av sina idiosynkrasier och med åren växer myterna hon skapat och antar allt verkligare gestalt i hennes föreställningsvärld. Det leder till besynnerliga motsättningar med människor i hennes bekantskapskrets och hennes krav på hur hon ska behandlas av andra antar ibland absurda proportioner. De som står henne nära, som lever med henne dagligen eller träffar henne ofta, är medvetna om och beredda på de kraftiga humörsvängningarna och de ilskna utbrott som kunde brisera utan minsta förvarning.

Det otidsenliga draget äger dock sin charm och en lockelse som får många författare och journalister att söka upp henne. Hon är på ålderns höst en närmast overklig gestalt som stigen ur en annan tid, en främmande varelse i en förändrad värld; hon är i grunden präglad av andra värderingar och ideal än de förhärskande. Det finns tydliga drag av feodala föreställningar och förlegade fördomar i Karen Blixens världssyn. Värderingar som hon håller fast vid livet igenom och även håller högt och ärar. Och dessa rötter i en annan tid – träffsäkert skildrade i novellen ”Ib och Adelaide” tryckt i ”Sista berättelser” – bidrar till att hennes elitism sällan eller aldrig har udden riktad neråt, hon dömer inte dem som är sämre lottade eller som saknat de rätta förutsättningarna. Hon kräver däremot att de privilegierade ska leva upp till högre ideal än de gör i hennes samtid. Hon vänder sig med kraft och vrede mot kälkborgerlighetens brist på andliga och litterära intressen. Hon ser det som ett svek.

Det är mot den bakgrunden vi kan förstå Karen Blixens kompromisslösa hårdhet, hennes höga ideal och de skoningslösa krav som hon ställde på sig själv och sitt författarskap. Hon har valt att ta strid för det hon tror på.

I en av sina sista noveller, kallad ”Gensyn”, postumt tryckt i ”Efterladte fortællinger” skriver Karen Blixen: ”Visst är det en stor lycka att kunna förvandla de ting man är med om till historier. Det är kanske den enda fullkomliga lycka en människa kan finna i livet. Men på samma gång oförklarlig för de oinvigda, en förlust, rentav en förbannelse.”

Crister Enander

Denna essä ingår i "Den främmande förförerskan - svenska synpunkter på Karen Blixen", redigerad av Ivo Holmqvist, som Makadam förlag och Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet ger ut i september till femtioårsminnet av Karen Blixens död.