Intervju med Johan von Fritz

jan112012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Porträtt

demon FritzHan har förklarats skriva skönlitteratur med 'böjda synapser' och det har också sagt att han inte lämnar någon oberörd. Vi passade på att fråga honom ett och annat och under tiden rann tiden mellan våra fingrar och dagar blev till månader. Vi är därför väldigt stolta över att 'äntligen' få möjlighet att presentera en text i korthet om ett av det svenska språkets öden. Redaktören och poeten Johan von Fritz.

 Vem i helvete är du och varför ska vi läsa denna intervjun?

Vem i helvete är jag? Hur i helvete gör jag mig intressant utan att behöva göra mig intressant? Min tanke är att skriva intervjun som jag skriver mina texter. Hm. Kanske skulle ge mig hän åt en liten personhistoria, jag har levt som strängarna i teorierna om dessa, under fullständig kaos – men ogenomskådlig komplexitet råder bara fram till att det inte råder längre. I det inre av dessa spända trådar finns kanske flera tusen utbredningar undermedvetna som inte har en aning om vilka de är, vad de är, var de är.

Jag började intressera mig för litteratur när jag gick i sjätteklass och läste ”Det ondas blommor”, som min mor gav mig i julklapp. Kan dra mig till minnes att en psykolog snabbt kopplades in och att det i själva verket var himla pinsamt att bli tvingad att läsa upp vad jag ”gjort” för min mor. Jag hade skrivit en berättelse om en livsluffare vid namn Wrede, som bodde i en lövhög och levde sötebrödsdagarna eftersom han livnärde sig på köttet mellan pekfingret och tummen på de stackars små, då denna del sägs vara exceptionellt delikat. Lövhögen var nämligen framsynt placerad vid en lekpark.

Den mest genanta uppläsningen för mor var en autentisk berättelse om en ung man som utgjorde huvudrollen i en kopplerihärva; för godis och tjänster kunde somliga barn som fåtts att tro om att de var speciella, de skulle få göra så som vuxna gjorde, i en garderob. De andra barnen var tyvärr som dockor för mig, och då har jag aldrig tyckt om dockor, snarare tvärtom. Ja, tänkte omtala en munter anekdot om den vidriga mänskliga naturen, jag har alltid älskat att frossa i misär, kanske är det för att rättfärdiga att jag påstår mig vara ett äckligt jävla kräk, men i själva verket är en riktigt jag en godhjärtad individ, kanske är det för att jag gett upp hoppet. Till anekdoten.

Jag tar inte mig an fallet Fritz, han är ett dåligt frö.

Fritz mor, gråter: Jaha...

Fritz säger: Sug min kuk.

Vann en poesitävling utlyst av en gotländsk kulturtidskrift i nionde klass, det var det jag skulle komma till, hur jag gick från ett maliciöst infantilt äckel till bottenlöst missförstått geni. Jag tror inte jag har skrattat lika mycket någon gång tidigare.

Ringbäraren Johan von Fritz samt äktenskapstyckeHar länge försökt beskriva hur jag formar bokstäver och slutligen kommit fram till att jag vill nå de atavistiska nedfrusna känslorna, urkänslor. Beskrivningen i sig bör vara en del av själva texten.

Jag beskriver det så horribelt pretentiöst, nu, min process och den må låta fånig, den är känslobaserad. Att det helt saknat betydelse – helt adekvat, tror inte det går att förstå poesi.

Undermedvetenhet, en utveckling som siter i springorna verkar i det som inte syns,

Jag skriver; Idiomatisk ögonblicksvisuell extremexpressiv starkt visuell postnihilistisk surrealism med rytmen som kod, jag skriver för kritvita exkrementansikten under inbördeskrig. Där du bara är lycklig och inte ens det. Inga frågor och därmed inget att besvara ned tusentals frågor.

Du driver också en blogg som heter http://ichiifritzthekiller.wordpress.com/ där du publicerar en massa tillsynes oläsbar litteratur. Eller åtminstone litteratur som ligger långt ut i gränslandet som etablissemanget skapat åt oss. Kan du berätta lite om den?

 Nu dramatiserar du nog en smula, eller nä, antar att för gemene man kan nog det som publiceras på bloggen – i synnerhet det jag skriver, uppfattas som att det inte ens går att ha en uppfattning om.

Jag skriver någonstans mellan vakendvala och sömnparalys, mellan drömmar då jag bemästrar att flyga som fåglarna och något dovt; det jag aldrig kan närma mig, det är det jag skriver.

Jag satt på behandlingshem i tre fjärran år med män som slussades ut från fängelsestraff. Det blev en treårig kurs i retorik, i att tala med dessa så kallade svårtalade. Jag skall inte hymla med att jag under denna period läste ”Demaskering” av Yukio Mishima och ”På förtvivlans krön” av Cioran, ja det brann väl en aning i mig. Gav mig fan på att inte ändra ett dugg på mig själv gällande hur jag förde mig. Jag satt och skrev brev åt de intagna och fick dem att läsa en hel del mild litteratur. Så jag tror att det går att nå fram till de flesta om man bara orkar försöka. Vad det innebär låter jag stå skrivet i stjärnorna. Vet inte om jag orkar längre.

 Men. Ja, driver bloggen ifråga. Kände att jag behövde något att göra, försökte mig på tidskrift men det blev så stökigt och mycket jobb så det blev bara ett nummer. Startade bloggen mest för att göra narr av mig själv eftersom jag tycker det är skitfånigt med bloggar, upptäckte att folk läste och sen så började det komma in bidrag, många av dem riktigt bra, så nu ser jag nog lite mer seriöst på det. Och hoppas att det kan bli en typ av plattform för postnihilistiska surrealister, cyberpunkare, bushidomästare, rotlösa ronins och oberäkneliga kastvindar och folk som rent allmänt uppskattar litterära experiment, blot och mörker.

Det är inte direkt upptäckter under hypnos jag skriver där, utan jag skildrar inre skeenden och när dessa sammanfaller med varandra, bortom orsak och verkan blir resultatet kryptiskt: men jag lovar, det finns säkert något att begripa.

Mitt prosatextande rör sig följaktligen nästan enkom på ett psykologiskt plan, vilket gör att när väl detaljer av en reell handling uppenbarar sig så ter det reguljära sig mer bisarrt än vansinnesvärlden mina karaktärer befinner sig i. Språket har alltid varit mycket viktigt för mig och ibland tyvärr nästan en mani, jag läser hellre en ordbok än dålig litteratur. I språket skall handlingen som kanske är så otydlig att den kanske är en dröm framgå, i språket, i språket – det är svårt att förklara, tror jag brinner för språket helt enkelt.

 Om du nu skiljer på psyket och kroppen, vad är den reella kopplingen mellan dem och kan man genom litteratur nå den? Eller vad menar du är verktyget som förenar?

 Stigmata. Jag upplevde en gång, något som förändrade mig grundligt. Satt under åtskilliga timmar på galgberget i Visby och läste intensivt i Aleister Crowleys självbiografi. Bad djupt om att han skulle komma till mig. När jag kom hem åt jag mexikanska (cubensis) svampar och fick en vision; mitt blod behövde rinna över en bild föreställande densamme under sina ökenritualer. Jag tänkte inte så mycket på det sen. Sju dagar senare så fick jag ett anfall av, vad jag nu vet är hypnagogi/sömnparalys, vilket har drabbat mig någon gång per månad sedan dess. Crowley var där för att förklara: allt som existerade, existerade i rad, tiden existerade som ett ändlöst transparent ok av någon typ av dov förhoppning. Radexistens syfte var att lyfta sina armar mot skyn då deras tid var kommen att göra så, ingen lyckades, och oändligheten började om. Den känslan av atavistisk ångest förändrade mig. Kunde inte röra mig, inte skrika, inte inse. Jag tänker på ord som *naaw*. Det är ett läte formerat av tungköttet, men ändå inget ord. En gäll röst som skriker i frenetisk dödsångest, det hjärtligaste av skratt, synapsernas sång när två vänner återförenas i en efterlängtad kram. När en författare genom sina ord kan tangera dessa extrema ordlösa tillstånd, injicera dem i oss läsare, då har han/hon kommit långt. Hur man når dit har jag ingen aning om, och det finns troligtvis ingen gyllene regel. Att man kan skapa sin egen verklighet ligger det säkert någon ”sanning” i, att drömmarna i allt större grad kan transmitteras till elektriska virtuella tillstånd, gör det kanske svårare och svårare att skilja dem från verkligheten, verkligheten som först blir overklig i jämförelse.

 Till FritzHar du lust att dela med dig av en kort prosalyrisk text till våra hungriga läsare?

 Magalomaniac (single mix edition)

 Han satt i baksätet.

Det var lördag och senhöst och han hade vaknat vid omkring klockan nio, gått ner i källaren och duschat, stirrat på sitt erigerade kön, tagit lite på det, försökt att framtvinga en bild av en kvinna han hade förnedrat för drygt tio år sedan, men kroppen kändes lam. Varm och svullen. Han kände ingenting.

Det var länge sedan han hade känt att han hade någon typ av vilja. Ännu längre än så var det sedan hans läppar var friskt röda. I fönstret hade han en jugendvas med rönnbärskvistar. Så var det. Han blåstes bort framåt som alla andra.

Måhända var det så att han mer och mer började bli som alla andra, sådant märker man inte. Det är ungefär som lyckan en psykotisk hysterika erfar då fågelsången ingen annan hör fyller henne med välbehag. Hysterikan kanske sitter vid en fontän som börjat bli grön, förmodligen har en eller flera stycken dött just där, för tusentals år sedan, till mer eller mindre verklig fågelsång.

Sökandet i sömnen erinrade sig salta vågor, han kände smaken av dem när han vaknade. Han hade somnat trots att musklerna i vaderna kastade sin massa upp och ner, spastiskt, i något han misstänkte var en köttets reaktion på sinnets rörelse. Våldsamma krampattacker. Mentala blockeringar och försvar i en långsamt sönderfallande form. Minut för minut, andetag för andetag suddades konturerna ut.

Han vaknade ofta, abrupt, kallsvettig. Men i ett omedvetet tillstånd. Så brukade han sova. Våldsamt. Exotiskt, med hammaren under kudden. Att vakna fullt ut gick långsamt. Han ville suga ut så mycket som möjligt ur det likgiltiga tillståndet mellan sömn och vakenhet, han försökte skjuta upp ångesten som skulle börja gro. Långsamt vakna och få ångest över att vara vaken och att det tveklöst är en ny dag. Igen. Han bytte t-shirt, han valde en vit som inte satt tight. Satte sig sedan i sängen och fortsatte andas. In genom näsan, ut genom munnen. Om och om igen. [ fortsättes … ]

 Du tycks ha flera gemensamma nämnare med den amerikanska poeten Kenneth Goldsmith?

 Hans ”Fidget” stör mig, på ett mycket bra sätt; en jävligt kompetent poet, helt klart.

 Vad klär dina ögon i den samtidiga prosadöden?

 Jag vet inte om jag har så bra koll faktiskt. Men jag kan ju nämna några som jag verkligen uppskattar. Dennis Cooper tycker jag verkligen om, det finns få författare som lyckas skrämma mig på samma sätt. ”The Sluts” är en djupt skrämmande bok. Leif Holmstrand Peter Sotos, tycker kanske inte att han är jättebra men han skriver, Zizek är trevlig och Onfray, Stefan Hammarén, med ett så konsekvent ursinne att det alltid är läsvärt. Valerie Solanas. Michel Houellebecq, och då speciellt ”Elementarpartiklarna”, den är förtjusande. Nina Ahlzen. William Gibson skriver inte bra längre men ”Neuromancer” och ”Virtual light” är fina. Nikanor Teratologen har jag alltid gillat, ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” har jag läst många gånger. Elfriede Jelinek är nästan alltid bra, ”Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället” är min favorit. Peo Rask avgudar jag. Matthew Stokoe är lysande, ”Cows” är bland det underligaste jag har läst. Mare Kandre läser jag ofta. Finns många fler. Brett Easton Ellis kan vara riktigt bra.

 Hur var det med den där ondskan vi skulle komma tillbaka till och vad ska vi ta med oss ut den kalla decemberdagen?

 Jag vet faktiskt inte riktigt men kan tänka mig att ondskan är det vi aldrig vet, det vi vet att vi inte kan veta; vad är det som är bortom strängarna i strängteorin, vad är bortom bortom och hur bokstaverar man det bokstavslösa? Man gör kanske så som jag gör just nu: jag vaknar, slår ett hål i dörren, duschar kallt i källaren, sorterar filmer, ser på dem, läser lite i boken vapnets historia och gör allt för att fly från frågetecknet som tycks emanera från än mer osynliga atavistiska energier kring pannloben, alltid, alltid. Det omedvetna är ondskan för mig, det vardagliga är ondska för mig; ondskan flyr in i frågan som dör ut i vardagstristessen; jag diskar, tänker först på Nietzsche och sen, snart, på ingenting, ett stort ingenting som inte låter sig definieras – jag låter ingenting definieras, mer än för någon sekund innan det grå grå tåget gör igen, likt kvarglömda barnspöken i mentala hagar av törne; det osynliga frågetecknet som följs av googleplexmånga tecken som inte går att tyda. Det går runt, runt, kan det kännas som eftersom evigheten förmodligen är en rund krökning av tidsrummet. Den raka sträckan ser underlig ut från rymden, tidsrymden.

Freke Räihä