Humanism och humanitarism En polemisk betraktelse

aug242012

Skrivet av Göran Lundstedt

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Irving BabbittI likhet med sin sentida kollega Harold Bloom var den amerikanske litteraturprofessorn Irving Babbitt (1865 – 1933) en stridbar man. Hans välturnerade sarkasmer förskaffade honom många fiender.

Så här kunde det låta: ”En av våra federala domare sade nyligen att vad det amerikanska folket behöver är 10 procent tänkande och 90 procent handlande. Om det är så borde vi alla vara nöjda, för det är ungefär så fördelningen ser ut hos oss nu.”

För att i någon mån ändra på procenttalen lanserade han på tjugotalet ”The New Humanism”. Han pläderade för självkännedom och psykologisk fantasi. Liksom humanismen en gång försvarade sig mot teologin måste den avgränsa sig mot vad Babbitt kallar ”humanitarismen”, det vill säga vår tids sekulariserade politiska religion. Dess utövare vill förändra allt – utom sig själva.

En gång utpekade Ivar Harrie kulturens fiender: systemmänniskor, puritaner och entusiaster. Det är i Babbitts anda (han talar om ”humanitära entusiaster”). Dessa kan förstås tyckas vara ute i vällovliga ärenden, men de är likafullt pseudo-humanister. Deras ideologiska fundament är två tankeriktningar, som Babbitt särskilt skjuter in sig på: den naturalistiska och den sentimentala (den senare med rötter hos Rousseau).

Kanske skulle man kunna säga att ”humanitarismen” förhåller sig till humanismen som kulturpolitiken till kulturen. I alla händelser har den numera också kommit att prägla universiteten. Denna utveckling uppmärksammades – och kritiserades – mycket tidigt av Babbitt i ”Literature and the American college”.

Babbitt var professor i fransk litteratur vid Harvard. Ett av hans främsta verk är ”The masters of modern French criticism”. I slutorden talar han om ”the all-pervading impressionism of contemporary literature and life.”

Han menade att också förment framstegvänliga krafter, det vill säga ”humanitaristerna”, bidrog till den allmänna relativismen. Positiva värden fann han hos personlighetsfilosofer som Emerson.

I USA hade den västerländska traditionen funnit en reträttplats vid universiteten, men i sin ”The Western Canon” (1994) manar Harold Bloom snarare fram bilden av ett belägringstillstånd. Han finner sin institution vid Yale University vara ockuperad av vad han kallar ”förtrytelsens fullmäktige”, av ”övermaga moralister som lägger embargo på litteraturen för ändamål som de påstår skola vara befrämjande för social omvandling.”

Harold BloomFenomenet är förstås inte specifikt för Yale. Det är numera regel bland politruker och kulturpolitiker att se litteraturen som något sekundärt, som medel och inte som mål. Kulturpolitik innebär att göra kulturen till politik. Kontexten har besegrat texten, konstaterar Bloom. Han har uppenbarligen gett upp hoppet om universiteten. I gengäld är han själv ett enmansuniversitet. Det är inte främst med sin polemiska force utan med kärleken till litteraturen som han försvarar sin sak.

Det är hans övertygelse att det litterära verket inte kan reduceras till ideologi eller metafysik. Praktiskt innebär det att han i sina analyser vill befria Dante från teologerna och Virginia Woolf från feministerna.

Virginia Woolf är en av de tjugosex författare som ingår i Blooms särskilda kanon. Den är formerad enligt historiefilosofen Vicos schema: den aristokratiska eran (Dante till Goethe), den demokratiska eran (Wordsworth till Ibsen) och den kaotiska eran (Freud till Beckett). Den effektfulla slutpunkten är Becketts ”Slutspel”.

Med bävan inväntar Bloom den kommande eran, den teokratiska, en ny form av fundamentalism, och ser den rycka allt närmare. Med den lär litteraturens roll vara slutspelad. I denna sena tid är Harold Bloom lika paradoxal som hemlös och han karakteriserar sig själv som ”överlevare”. Jaget är den enda metoden, heter det med hänvisning till Samuel Johnson, den kritiker som Bloom sätter allra högst och som han i många avseenden liknar.

På Samuel Johnsons tid fanns föreställningen om ett ”reflektionernas Europa” vid sidan av kungarnas Europa. Det skulle under artonhundratalet övertrumfas av nationalismen, men inom en särskild humanistisk tradition, den jämförande litteraturhistorien, levde det internationella sjuttonhundratalet vidare.

Literature and the American college

Branschens utövare var företrädesvis liberalt sinnade kosmopoliter. Ett exempel: J Louis Betz, professor i jämförande litteraturhistoria, var född i New York av tyska föräldrar, utbildades i Schweiz och skrev en doktorsavhandling med titeln ”Heine i Frankrike”.

Som en komparatismens Altmeister kan man betrakta Georg Brandes. Ja, man kan nästan få intrycket att det jämförande litteraturstudiet bedrevs av judiska forskare som fått klaustrofobi i nationalstaten. För deras form av universalism blev utrymmet allt mindre.

Det fick också Erich Auerbach erfara, som redan 1936 tvingades emigrera från Tyskland och som fullbordade sin stora balansräkning ”Mimesis” i Istanbul.

Han citerar Montaigne: ”Det viktigaste av allt i världen är att veta hur man tillhör sig själv.” Det är inte egoism, som våra ”entusiaster” förmodligen skulle hävda, utan humanismens ”känn dig själv”, förutsättningen för all djupare identifikation med andra människor.

PS. I DN den 19 juni refererar Inger Enkvist en bok av spanjoren Jordi Llovet, vars titel översatt till svenska lyder: ”Adjö till universitetet. Slutet för humanioran”. Llovet verkade tidigare som lärare i estetik, litteraturteori och – vilket kanske inte bara är en tillfällighet – comparative literature. Han fortsätter polemiken hos Babbitt och Bloom. Också han angriper den beskäftige ”humanitaristen”, som döljer sin maktvilja bakom en ridå av honnörsord.

Göran Lundstedt