Jätten som glömdes bort – Friedrich de la Motte Fouqué

aug152012

Skrivet av Rickard Berghorn

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Friedrich de la Motte Fouqué i ett porträtt av Wilhelm Hensel, WikipediaLitteraturhistoria är på många sätt en skvader mellan forskning och litteraturkritik. Det finns en tendens att glömma bort eller placera i skymundan inflytelserika författare, såvida man inte samtidigt tillskriver dem betydande litterära kvaliteter. Vad man sällan tänker på och utreder är att dessa antagna litterära kvaliteter är ointressanta i ett historiskt sammanhang. Det låter sig knappast emotsägas att Jules Verne och Arthur Conan Doyle har betytt mycket mer för 1900-talets litteratur och den moderna människans upplevelsevärld och kultur än Henrik Ibsen och Marcel Proust. Att de sista författarna får betydligt större utrymme i litteraturhistoriska översikter beror naturligtvis bara på att de anses vara bättre. Den konventionella litteraturhistorien ger med andra ord en mycket skev bild av vår litterära historia.

Friedrich de la Motte Fouqué (1777-1843) är en av de författare som råkat ut för ödet att bli negligerad i litteraturhistorisk forskning av rent estetiska skäl. Han var en mycket populär och inflytelserik författare, men i den mån man numera kommer ihåg honom är det begränsat till ett enda verk: Undine (1811). Men också denna bitterljuva berättelse om en olycklig vattennymf i människohamn har delvis glidit in i skuggorna.

Litteraturvetaren Barbara F. Fass har skrivit talande om den ignorans som har kommit att omgärda Undine och dess författare:

"Fouqués lilla bok har mött ett märkligt öde. Den beundrades av så olika författare som Goethe och Poe och var underlaget till en opera av Hoffmann; det var denna bok som Wagner lär ha läst om dagen då han dog. [...] Dess nedgång i popularitet kan delvis förklaras med Fouqués anseende; hans lilla mästerverk har betraktats som närmast ett lyckokast bland hans rikhaltiga men medelmåttiga skapande".

Romantik och verklighet

Med Undine skrev Friedrich de la Motte Fouqué en av romantikens största bestsellers. Den var snart översatt till de flesta europeiska språk. På svenska kom den ut 1819 i två konkurrerande utgåvor, dels i form av Undina: En saga (övers. Adolph Regnér) och dels som Undine: En berättelse (övers. Bengt Johan Törneblad). I samband med att Cesare Pugnis och Jean Perrots balett Ondine hade världspremiär i London 1843, konstaterade Times i sin recension att ”det är den av alla böcker som man kan vara säker på är utlånad, om man frågar efter den på ett utländskt bibliotek”. 

Undine av Henry Füseli

Det är en berättelse – skriven som en medeltida riddarsaga – om en vattennymf som längtar efter att få en själ och därför ingår äktenskap med en riddare, för att sedan inse att hon inte passar in bland människor och blir sviken av alla. Man förstår enkelt att detta var H.C. Andersens direkta inspiration till sagan om den lilla sjöjungfrun, som publicerades 1837.

Fouqués romaner var överlag populära och sålde bra. Men till skillnad från hans vän E.T.A. Hoffmann (1776-1822) – också han en framgångsrik författare – lyckades Fouqué inte förnya sig och hålla jämn takt med sin samtid, utan betraktades som en visserligen vördnadsvärd stofil mot slutet av sitt liv. Hans författarskap var förhållandevis konservativt med höga ideal och kristna teman, och den vilda experimentlustan och leken med den litterära formen som utmärkte mycket av högromantikens litteratur och som efterhand skulle glida över i modernismen, satte inget spår i hans författarskap. Å andra sidan dog andra romantiker gärna för egen hand i ung ålder och med brustna hjärtan, i tuberkulos, syfilis eller missbruk. Fouqué hade förmånen att leva tills han blev gammal.

Romantikens drömmar och ideal spelade mot en fond av krass, cynisk och våldsam verklighet. Romantiken hade sitt främsta fäste i England och nuvarande Tyskland, och båda regionerna stred sida vid sida mot Napoleons trupper. Striderna varade mellan 1803 och 1815, under samma tid som den romantiska rörelsen hade sin första blomstring.

Napoleonkrigen var de första ”moderna” krigen förda med ingenjörskonst och för sin tid avancerad teknik, och genom allmän värnplikt led trupperna inte heller brist på soldater. Striderna påverkade hela Europa och kan enkelt jämföras med 1900-talets båda världskrig. De fasor som utspelade sig under Frankrikes belägring av Spanien skildrades i febriga målningar och teckningar av Francisco de Goya (1746-1828). 

Liv och verk

Friedrich Heinrich Karl, baron de la Motte Fouqué, baron de Saint-Surin, föddes 1777 och växte upp i Brandenburg an der Havel. Som namnet antyder hade släkten franskt påbrå; den bestod av utvandrade hugenotter. Farfadern hade varit general och fadern var officer i den preussiska armén. Fouqué var redan i ungdomen främst intresserad av humaniora, men uppväxt som han var i en starkt militant familjekultur hade han en betydande press på sig att också för egen del välja en bana inom armén. Han började vid universitetet i Halle men avbröt studierna och gav sig in i armén, där han snabbt blev fänrik. Redan som sjuttonåring deltog han i fälttåget vid Rhen, dock i ett lugnt skede då Napoleons trupper redan hade slagits tillbaka. Han fick sedan löjtnants rang och tjänade vid regementet i Aschersleben.

Här hade Fouqué nära till Johan Wolfgang von Goethes hemstad Weimar, där han deltog i stadens rika kulturliv och gjorde sig personligt bekant med såväl Goethe och Schiller som filosofen och författaren Johan Gottfried Herder (1744-1803); tre portalgestalter till romantiken som nu höll på att formas. 1798 gifte han sig med en Marianne von Schubaert. Äktenskapet var dock inte lyckligt och paret skiljdes 1802. Strax därefter tog Fouqué också avsked från armén. 

Han hade nu andra avsikter för sin livsbana. En av hans goda vänner hade vid denna tid blivit August Wilhelm Schlegel (1767-1845). Schlegel var i likhet med sin yngre broder Friedrich (1772-1829) poet och författare men huvudsakligen kritiker, filosof, översättare och publicist. Bröderna hade 1798 startat tidskriften Athenaeum, som formulerade grunderna för den tyska romantiken. Bröderna August och Friedrich Schlegel blev ledare för den nya och fräscha rörelsen.

Undine av John William Waterhouse August Wilhelm Schlegel uppmuntrade och gjorde reklam för Fouqués författarskap, och 1804 debuterade han med Dramatische Spiele von Pellegrin (”Dramatiska verk av Pellegrin”). Pellegrin var den pseudonym Fouqué använde till många av sina verk, ett namn antagligen inspirerat av den hundra år tidigare verksamme poeten, dramatikern och librettisten Simon-Joseph Pellegrin (1663-1745), en katolsk präst som ledigt gled från kristna motiv och moralteman till komedier. En annan pseudonym som han skulle komma att använda var A.L.T. Frank. Nästan varje år följde nu romaner och teaterstycken från Fouqués penna. Redan i de tidigaste verken återfinns hans genomgående motiv: fornnordiska legender och myter och medeltida riddardiktning i romantikens ton och dräkt.

Året innan debuten hade Fouqué gift om sig en andra gång. I Caroline Philippine von Briest (1773-1831) fick han en hustru som jämlikt delade hans verksamhet och intressen. Också hon var internationellt framgångsrik författare i den romantiska fåran, och också hon hade ”upptäckts” av bröderna Schlegel. Hon skrev historiska romaner och noveller, samt kulturhistoria för kvinnor. Inget av det läses längre utom av akademiskt intresse, men genushistoriskt orienterade forskare har uppmärksammat hennes författarskap och betydelse för samtiden. Hon skrev gärna om kläder, mode och design och hade ett stort inflytande som trendsättare. Också detta intresse delades av maken, och stora delar av deras brev till varandra när någon var på resa utgörs av beskrivningar av mode och klädedräkter i de länder där de råkade befinna sig.

Paret Fouqué bodde i Berlin och höll litterär salong. Sommarmånaderna fördrev de på ett lantligt gods i Nennhausen där Caroline hade tillbringat uppväxten. Också hit bjöd de gärna litterära personligheter; i godsets vidsträckta grönområden strövade de med bröderna Schlegel, Adelbert von Chamisso och E.T.A. Hoffmann. 

Fouqués genombrott hos den breda publiken kom med romansviten Der Held des Nordens (”Den nordiske hjälten”) som han skrev mellan 1808 och 1810. Det är en omdiktning av myterna om Sigurd Drakdödaren, där Fouqué fördjupade sig i och återanvände såväl de isländska versionerna i Völsungasagan och Äldre Eddan som den tyska versionen i Nibelungenlied. Detta var den första ”moderna” omdiktningen av det mytologiska stoffet, som nu populariserades och blev en starkt bidragande orsak till det svärmeri för Norden och nordiska myter som präglade mycket av den tyska romantiken. Det kan tilläggas att litteraturvetaren Friedrich Panzer år 1907 utgav en hel bok om hur Fouqué inspirerade Richard Wagner; operasviten Nibelungens ring (1854-74) behandlar ju samma mytologi som Der Held des Nordens. Men detta skedde när Fouqués anseende börjat dala, och det tycks inte ha gjorts några allvarliga försök att följa upp Panzers forskning.

1810 publicerade Fouqué ett originellt litet nattstycke, novellen Das Galgenmännlein (ung. ”Den lille galgmannen”). Det är berättelsen om en köpman som inhandlar en flaska innehållande en liten ond ande – en ”galgman” kallad – som uppfyller ägarens alla önskningar i livet, men till priset av dennes själ, såvida ägaren inte lyckas sälja flaskan vidare till någon annan för en summa mindre än han köpte den för.

Undine med harpan av Ludwig Michael von SchwanthalerDet var härifrån som Robert Louis Stevenson fick uppslaget till sin klassiska novell Demonen i flaskan (The Bottle Imp, 1893), där handlingen har stuvats om till Hawaii men i övrigt håller sig ganska nära Fouqué. Runar Schildts snarlika teaterpjäs Galgmannen: en midvintersaga (1922) är antagligen också inspirerad av Fouqués original. I Stevensons version omnämns inte någon ”galgman”, men i Schildts pjäs är ordet taget bokstavligt: det är en träfigur som täljts ur stocken på en galgbacke. Fouqués original publicerades på svenska 1874 i boken Ny samling folksagor (Stockholm; ny uppl. 1896), och det var möjligen där som Schildt stiftade bekantskap med den.

Gode vännen E.T.A. Hoffmann hade förälskat sig i berättelsen om den sköna vattennymfen Undine och komponerade en opera i tre akter direkt byggd på berättelsen; Fouqué själv skrev librettot. Vid premiären 1816 fick den ett mycket gott mottagande och blev Hoffmanns största framgång som kompositör. Det händer fortfarande att operan sätts upp, och musiken finns utgiven på CD.

Fouqué fortsatte att skriva med oförtruten produktivitet under den högromantiska tiden efter 1820, men hans stil och högstämda ideal började bli förlegade. 1826 översatte han till tyska Clas Livijns synnerligen högromantiska roman Spader Dame (1824), men såg till att dämpa romanens vilda infall på det språkliga planet. I sitt förord till översättningen förklarar han dessutom att han gjort en välgärning mot läsaren genom att ha skalat bort huvudpersonens frimodiga skämt om heliga ting. 

Pique-Dame som översättningen heter är en mycket fri tolkning som bitvis går på tvärs emot originalet. Litteraturvetare har antagit att Alexandr Pusjkin läste denna översättning och inspirerades till sin egen klassiska novell Spader dam (Pikovaja dama, 1833), vilket skulle förklara vissa uppenbara likheter mellan dem. Hur det ligger till med detta vet vi inte; den svenska litteraturvetaren Ljubica Miočević har starkt betvivlat en direkt påverkan. 

Caroline Fouqué dog 1831. Ett par år senare gifte Friedrich om sig och bosatte sig i universitetsstaden Halle an der Saale, några mil utanför Leipzig. Trots att hans stjärna hade dalat förblev hans tidigare verk populära. Han var allt annat än bortglömd vid sin död 1843, samma år som Cesare Pugnis och Jean Perrots redan omnämnda balett Ondine hade premiär i London.

Undine på scenen

För Carl Gustav Jung var Undine (vattens elementala väse) Anima alltså det feminina elementet. Här i en version av Paul GauguinUppmärksamheten kring Fouqués död innebar en renässans för Undine. Förutom baletten av Pugni och Perrot (som visserligen bara är löst baserat på Fouqués original) hyllades författarens minne av inte mindre än två nyskrivna operor. Albert Lortzings version av Undine hade premiär 1845. Och ryska tsarens kompositör Alexei Lvov hade premiär på sin version tre år senare, under titeln Undina.

Här kan tilläggas att Pjotr Tjajkovskij återanvände Lvovs libretto till sin operaversion, som han skrev 1869 men som refuserades av teatern. Tjajkovskij tog detta mycket hårt och förstörde större delen av manuskriptet; dock återanvände han vissa stycken ur det till Svansjön och Snöjungfrun.

Musiken och scenuppsättningarna har hållit Undine vid liv och popularitet ända in i modern tid. Med Fouqués berättelse som underlag skrev franske dramatikern Jean Giraudoux ett uppmärksammat skådespel i tre akter (Ondine, 1938) som sedan gjorde succé på Broadway 1954. Undine spelades där av Audrey Hepburn, vilket ledde till hennes genombrott och stjärnstatus. Kompositören Hans Werner Hense och koreografen sir Frederick Ashton skapade en balett efter Undine, som fick en avig premiär i London 1958. Den har dock efterhand blivit mycket omtyckt bland kännare. Neil Jordans förvisso utmärkta långfilm Ondine (2009), där en fiskare och hans dotter misstänker att en kvinna som hittats halvdöd i havet är en vattennymf, har förutom titeln inga uppenbara kopplingar till Fouqué.

En märkligare form av hyllning kom från den tysk-amerikanska astronomen C.H.F. Peters. Han upptäckte 1867 en av de första asteroiderna i solsystemet och döpte den till Undina. 

Myter och alkemi

Vattennymfer i olika tappningar var välkända och vanliga i folksägner och legender långt innan Fouqué skrev sin konstsaga. Homeros skildrar sirenerna som livsfarliga mansslukare i Illiaden. Vattennymfer förekommer rikligt hos Ovidius med ett välkänt exempel i berättelsen om Hylas som blir förälskad i najaden Mysia och försvinner spårlöst. I Beowulf med sin fornnordiska bakgrund kämpar hjälten mot en lockande förförisk vattenande, vars sexuella förbindelser med människor ger upphov till monster. Vattennymf kan användas som ett samlingsnamn för najader, sirener och sjöjungfrur; det finns vissa nyansskillnader dem emellan men huvudsakligen handlar det om samma naturväsen.

Argonauterna var i den grekiska mytologin, en samling hjältar som Jason lyckades samla omkring sig på skeppet Argo. En bland de underbara myterna som argonauterna berättar är den om Herakles undersköna vän Hylas som kidnappades av najaderna Gemensamt för dessa historier är idén om vattenlevande kvinnliga väsen som söker (sexuell) kontakt med män eller lockar män i fördärvet genom sin sexuella dragningskraft. När kulturen kristnades kom efterhand denna längtan efter mänsklig kontakt hos vattennymferna att kopplas samman med viljan eller förhoppningen att skaffa sig en själ. Ordet nymf kommer från latinets nympha, en version av grekiskans νύμφη (nymphe), som betyder brud, ung hustru, (giftasvuxen) ung flicka.

Eftersom Undine är skriven som en imitation av medeltida riddardiktning är det inte förvånande att en av Fouqués förebilder anses vara riddarsagan om Melusina, som bygger på en folksägen som fanns spridd i större delen av Europa. Den handlar om en underskön jungfru som ingår äktenskap med en ädling, utan att han vet att hon är ett naturväsen (i vissa men inte alla versioner en vattennymf). Genom Ludwig Tiecks omdiktning hade den blivit populär under romantikens tidiga år. Här finns också tydliga drag från Tristan och Isolde liksom flera av myterna hos Ovidius. Huvudsaklig inspirationskälla var dock ett klassiskt verk om elementarandar författat av renässansläkaren Paracelsus (1493-1541): Liber de nymphis, sylphis, pygmaeis et salamandris et de caeteris spiritibus (postumt utgiven 1590).

Paracelsus utgår ifrån den antika filosofin om elementen. Här finns också ett betydande inslag av animism, där varje element har sin andliga princip som representeras av nymfer (vatten), sylfider (luft), pygméer eller gnomer (jord) och salamandrar (eld). Det var Paracelsus som myntade ordet ”undine”. Undiner är vattennymfer, som alltså representerar vattnets andliga princip; benämningen kommer från latinets unda för våg.

Denna animism är Paracelsus försök att förklara de olika elementens egenskaper och det vi numera kallar kemiska reaktioner. Man får hålla i minnet att Paracelsus funderade ut sin märkliga filosofi i en tid då den moderna naturvetenskapliga förståelsen för naturen ännu inte hade slagit igenom.

Elementens väsen liknar oss till sina gestalter, de har förstånd och är levande, men saknar själ. De lever vanligtvis också helt skilda från varandra och människans värld i den sfär som utgörs av deras element, men kan under vissa omständigheter lösgöra sig därifrån. En undin kan ta steget ut i vår värld och bli en människa med själ genom att förälska sig i någon av vårt släkte och ingå äktenskap.

* * * 

Under 1800-talet skrevs sagor inte bara för barn, utan de skulle i bästa fall tilltala både vuxna och en yngre publik. Undine har så många bottnar och är så kompromisslöst tragisk att den huvudsakligen måste ha appellerat till en äldre sagoläsande publik, en läsarkategori som praktiskt taget försvann under 1900-talet och ersattes av fantasyläsare. Det är förmodligen också inom fantasygenren som Undine numera kan hitta en bredare publik. Vi får se hur det blir; i höst utkommer en nyöversättning av Fouqués konstsaga på Hastur förlag i Ljungby som specialiserat sig på klassisk skräck och fantasy.

Berättelsen om den olyckliga Undine är fortfarande på många sätt en stark och vacker läsupplevelse. I andra partier ljuder det av ihåliga dygder och predikningar – allt har inte åldrats med värdighet. Och i alla händelser är det ett gediget stycke litteraturhistoria.

Rickard Berghorn

Ur Albert Lortzings Undine

http://www.youtube.com/watch?v=D_ly-9uw93g&;feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=bciQvKEG_Uk&;feature=related

Ur Ernst Theodor Amadeus Hoffmann Undine

http://www.youtube.com/watch?v=tjYydcTj1UE&;feature=related