Craig Taylor: Londoners

aug072012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Craig TaylorMetoden är enkel men effektiv: man låter folk prata på om egna erfarenheter, några stickrepliker behövs knappast för att hålla igång berättarflödet. Så får man, med varsam redigering och trivialiteterna bortrensade, en hel hop intressanta levnadsberättelser. Studs Terkel i Chicago var en mästare på en sådan intervjuteknik, och engelsmannen Ronald Blythe åstadkom en klassiker när han för snart femtio år sedan lät bybor komma till tals i ”Akenfield – Portrait of an English Village”. Under den sista delen av det radikala sextiotalet och några år in på nästa årtionde överflödade sådana reportage och rapportböcker, av varierande angelägenhet och läsbarhet, den svenska bokmarknaden. De liksom Göran Palms Liv i Sverige-serie byggde på samma enkla grundschema.

Var Craig Taylor lärt sig tekniken ser man på en av titlarna i hans verkförteckning. Hans ”Return to Akenfield: Portrait of an English Village in the 21st Century” som kom för sex år sedan tar, kan man tänka sig, vid där Blythe slutade. Jag har varken läst den eller hans ”One Million Tiny Plays About Britain (2009) men ska göradet när tillfälle ges eftersom jag nu med stort nöje mött de många vittnesmål som han förmedlar om hur det är att bo, arbeta och dö i London, i hans bok från i fjol som har en evig aktualitet både före, under och efter den olympiad som märkligt inte ökat utan tvärtom krympt besökarsiffrorna dit. Craig Taylors ”Londoners” har en slingrande undertitel: ”The days and nights of London now – as told by those who love it, hate it, live it, left it, and long for it.” (Ecco, 2011, 29.99 dollar -jag kom över den amerikanska upplagan).

Nyss var vi i England och rörde oss längs en sydlig och västlig ytterkurva på tryggt avstånd från denna enorma storstad: först Lewes vid sydkusten, sedan Guildford sydväst om London, och så St Albans på en halvtimmes pendelavstånd från Waterloo eller Victoria eller vilken station det nu är som man kommer in på därifrån, det vill säga om tågen avgår och ankommer i tid. En av de åttiofem londonbor som Taylor intervjuat öser sin vrede över British Rail som ofta inte tycks klara av den saken och vars vagnar är lortiga bortom beskrivning. Hon är en av många missnöjda som inser att det finns alldeles för många människor som trängs på en alldeles för liten yta. Men andra är nöjda med sin lott, en av dem en ”arboriculturalist” som ägnat sitt liv åt att sköta träden i stadens många parker och som vet vilka slag som klarar sig bäst, opåverkade av avgaser (förutom plataner en tall från Tasmanien och ett kinesiskt redwood-träd).

Craig Taylor kunde ha citerat Samuels Johnsons lätt tvivelaktiga ”When you are tired of London, you are tired of life” men gör det inte. Han har hursomhelst alldeles uppenbart inte tröttnat på att bo där, och inte heller leds han vid alla livshistorier som han snokat upp bland de miljoner som likaledes hör hemma i världsmetropolen. Han citerar i stället inledningsvis en evig sanning från Shakespeares blodiga drama ”Coriolanus” (där man väl kan tycka att det är minst lika mycket 1600-talets London som antikens Italien som den romerske härföraren far fram i): ”What is the city but the people?” Det låter sig sägas. Mera drastiskt vanvördigt är hans nästa citat, från en man ombord på en Themsen-slup: ”If there is just one London, I have two arses”.

Craig Taylor har också träffat en vältalig och mångordig begravningsentreprenör som kommit på en finurlig affärsidé. Han märkte att när dödsfall inträffade bland gästarbetande polacker så kallade man in en av hans kolleger från Polen som tog sig över Kanalen för att balsamera de döda och som sedan återvände, med kistorna. Den förra hälften av den proceduren sköter han nu om på plats, i hopp om att bli väl etablerad bland nya invandrargrupper. Så handlar det alltså inte bara om de levande utan också de döda i denna jättestad, och om några som likt oss nyss inte låtit sig lockas in i människomyllret, med eller utan olympiad. Om jag alls skulle flytta till utkanterna av London (fast varför det?) skulle det vara till det välplanerade Welwyn Garden City med gott om plats mellan husen och mycken grönska, i utkanten av St Albans. Mer om den behagliga förorten och de tre andra medeltida städerna längs vår engelska rutt nästa gång.

Ivo Holmqvist