Den svarte snapsdrickande Jesus. Hemingway i Österrike

jun292012

Skrivet av Kurt Bäckström

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Ernest HemingwaNär Ernest Hemingway och Ingrid Bergman för första gången träffades 1942 i San Fransisco hade den svenska filmstjärnan just varit på skidsemester i Sun Valley med sin dåvarande man, Petter Lindström.

Hon var brunbränd och vacker. Kanske en aning lik Hemingways första fru Hadley. Ömsesidig sympati uppstod. Samtalen rörde sig framför allt om Bergmans roll som Maria i filmatiseringen av Klockan klämtar för dig, men man talade även om det gemensamma intresset skidåkning. Hemingways tankar gick tillbaka till en svunnen både lycklig och påfrestande tid som förändrade allt, både hans privata liv och hans etablering som världsberömd och hyllad författare.

Vintrarna 1924/25 och 1925/26 tillbringade den blivande Nobelpris- och Pulitzerpristagaren i Montafondalen, Vorarlberg, Österrike, i första hand i den lilla staden Schruns.

Där handlade mycket om skidåkning  i hård konkurrens med ett voluminöst intag av mat och dryck och livligt umgänge med författarkolleger som John Dos Passos och rika vänner som Gregor Murphy, ofta kombinerat med pokerspel, som då var förbjudet i Österrike, men där även österrikare tog plats vid spelbordet; ibland utmanade till och med en åklagare Fru Fortuna och motspelare. Hemingway hade redan tidigare grundlagt ett stort intresse för spel: i Paris, där han bodde vid denna tid med sin familj sågs han ofta på hästkapplöpningar.

Att Hemingway  hamnade i Österrike istället för i det då betydligt populärare och mondänare Schweiz hade helt enkelt ekonomiska skäl: tack vare det rådande  valutaläget i Österrike kunde Hemingway med hustrun Hadley och den lille sonen John, som enligt fadern hade  ett tålamod med den omgivande världen som var av översinnligt slag, och kanske även nödvändigt med tanke på barnets allra närmaste omgivning, leva ett tämligen gott liv i den österrikiska provinsen tack vare innehav av dollar och franska francs. Dessutom var det  varmare och skönare i österrikiska hotell än i de kallare husrum som erbjöds i Paris vintertid.

Den unge Hemingway kallades Den svarte snapsdrickande Jesus av ortsbefolkningen. Turister var ännu sällsynt vara i denna del av Alperna och Hemingway stack verkligen ut: det svarta skägget hade han som ett bra skydd mot solen och håret lät han växa långt. Han märktes. Men han var ännu inte känd som författare, i första hand var han journalist och reporter.

Den första vintern var en lycklig tid. Äktenskapet med Hadley var harmoniskt och familjelyckan spred lika mycket värme och ljus som solen i Montafondalen en molnfri dag med gnistrande vit snö, men den andra vintern blev annorlunda.

En ny kvinna kom in i paradiset, Pauline Pfeifer, en rik dam som gjorde sig till god vän med Hadley. Efter en tid  förälskade sig Hemingway i Pfeifer, vilket resulterade i skilsmässa från fru nummer ett och giftermål nummer två av de totalt fyra lagstadgade förhållanden Hemingway ingick.

I Schruns omarbetade Hemingway under sex veckor vintern 1925/26 det första utkastet av romanen Och solen har sin gång (Fiesta), som banade väg för hans berömmelse. En fest för livet, som han påbörjade på Cuba 1957 och fortsatte skriva i hemorten Ketchum och i Spanien, har som sista kapitel temat vintrarna i Österrike. Här berättar Hemingway om de sköna vinterdagarna med långa skidturer som gav en uppfordrande aptit och som gjorde varje måltid till ett stort evenemang. Den österrikiska maten där vilt utgjorde en huvudingrediens tyckte han mycket om och den sköljdes ned med öl eller vin och gärna brännvin gjort på stålört. Men han beskriver också de personliga problem som störde idyllen den andra vintern på grund av hans eget kluvna kärleksliv. Hans fjärde fru Mary, som var initiativtagare till den postuma utgivningen 1964, var inte glad när hon läste avsnittet, där Hemingway kärleksfullt berättar om Hadley och sonen John.

Miljö och människor från tiden i Österrike återkommer även i en del av Hemingways noveller, av vilka den mest kända är Snön på Kilimandjaro, som även filmats. "I Schruns på juldagen lyste snön så att det gjorde ont i ögonen...", ..."Den gången låg de insnöade i Madlener-Haus en vecka under stormen och spelade kort i röken och lampskenet och insatserna vart allt högre ju mer herr Lent (skidläraren) förlorade." 

Bergen i ÖsterrikeI novellen kommer den döende huvudpersonen Harrys hatkärlek till döden upp till ytan

-"Döden är en hora"- i febriga drömmar understödda av whiskyrus och i samtal och gräl med hustrun Helen, som försöker både trösta och hålla drickandet inom någorlunda rimliga gränser. Det visar sig att Harry är utled på sin fru och han talar om att han inte älskar henne och att han aldrig gjort det: "Din slyna, din rika slyna". Men den människa han egentligen hatar är han själv. Hos textens Helen finner man tydliga drag av Pauline Pfeiffer och det är egentligen relationen mellan henne och Hemingway som skildras.

När döden slutligen kommer till Harry, som drabbats av kallbrand i ett ben, är upplevelsen att han flyger i ett mindre plan mot det vita berget, mot Kilimandjaro, mot döden, som förverkligas i en skönhetssyn.

Men detta är inte slutet på historien. Författarens egen död hade blivit så verklig för honom själv att han kunde föreställa sig hur det skulle bli för hans hustru att hitta hans döda kropp. Helen väcks av en hyena och ser Harrys livlösa gestalt med det skadade benet, halvvägs uppruttnat till låret, hängande utanför moskitonätet. Den 2 juli 1961 väcktes Hemingways fjärde hustru en tidig söndagsmorgon i Ketchum av ett skott. Skräckslagen upptäckte hon sin makes kropp liggande i en blodpöl  och hjärnsubstansen spridd över linoleummattan på mattan i hallen i deras hus.

Hösten 2007 planerades invigningen av en två meter hög Hemingwaystaty i Schruns på platsen utanför kyrkan. Men detta föranledde en hätsk och inflammerad debatt: skulle en krigsförbrytare som Hemingway, som påstods ha dödat 122 tyskar, få ett äreminne i Österrike? Motståndare refererade till ett brev som Papa skrivit 29 augusti 1949 till förläggaren Charles Scribner:

Ingrid Bergman 1942 i filmen Casablanca" En gång dödade jag en särskilt fräck SS-typ. När jag sade till honom att jag skulle döda honom, sade mannen: Du kommer inte att döda mig, därför att du är rädd för att göra detta och därför att du tillhör en degenererad bastardras. Dessutom är det mot Genevekonventionen. Men jag svarade honom: Du misstar dig, broder, och gav honom tre snabba skott i buken och då han sjönk ned på knä sköt jag honom i huvudet så att hjärnan trängde ut genom munnen, eller om det var näsan, som jag minns det."

Hemingways anhängare menar att detta enbart var en fiktion påhittad av författaren och användbar i en kommande roman, men Hemingways påstådda förbrytelser under Andra världskriget har dock omöjliggjort uppförandet av en staty i Schruns, åtminstone tills vidare. Nyligen togs beslut av myndigheterna om att lägga projektet om en staty på is. Men det finns dock tankar på att upprätta en staty på privat mark.

Men man kan ju fråga sig hur läget varit om det provinsiella Schruns bytts ut mot huvudstaden Wien. Säkert hade då en väl tilltagen Hemingwaystaty sedan länge funnits i Österrike. Wienarnas minnen av den sovjetiska ockupationsmakten är minst sagt inte de bästa medan däremot eftermälet om den amerikanska är helt annorlunda. Och vikten att hylla en stor författare hade säkert satts före andra överväganden.

Kurt Bäckström

Källor: 

Hemingway, Snön på Kilimandjaro och andra noveller, Bonniers 1996 
Hemingway, En fest för livet, Bonniers, 1964 
A.E. Hotchner, Papa Hemingway, Norstedts, 1989 
Jan Sigurd, Hemingway och svenskarna, Boströms, 1999 
Günter J. Wolf, Paradies ohne Wiederkehr, 2000, Montafon Tourismus 
Artiklar från tidningarna Die Welt, Frankfurter Rundschau, Die Welt, Der Standard, Wiener Zeitung,  Vorarlberger Nachrichten, OÖ Nachrichten, Innsbrucker Zeitungsarchiv