ASIMOV, CLARKE, BRADBURY OCH VIDARE: OM Sf OCH Pf

jun242012

Skrivet av Carsten Palmer Schale

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Isaac AsimovDen sommaren, 1970, när jag som 17-åring frälstes av såväl litteraturen som filosofin, läste jag främst tre författare: Rilke (Duinoelegierna, Malte Laurids Brigge), Södergran (allt!) och – Isaac Asimovs Stiftelsetrilogin. Nu kan måhända någon av er tycka, att jag inte är klok. Science fiction – Sf. Men där har ni, troligtvis ”ungdomar”, enligt min mening helt fel.

RIKTIG Sf – kanske snarare Philosophical fiction, Pf – handlar INTE om marsianer eller rymdstrider (åtminstone inte primärt). De handlar om – bland mycket annat - politik och existensfilosofi. Och så häromdagen dog en av de enligt min mening tre största västerländska – det finns mycket östeuropeiskt! – författarna (de andra två dog tidigare): Ray Bradbury. Det ger mig ett osökt skäl till att här lite fritt ”spåna” runt detta som jag ändå kallar t.v. Sf.

Isaac Asimov är väl mest känd för just monumentalverket Stiftelsetrilogin, men också för exempelvis I, robot (en samling av nio sf-noveller). Arthur C. Clarke (som jag nämner först nu) är kanske mest känd för 2001, men också för en räcka andra böcker (exempelvis Möte med rama, Delfinön). Ray Bradburys opus magnum är och förblir Fahrenheit 451 – men då skall också sägas, att Bradbury främst var novellist (han skrev åtminstone 300 noveller) och lär betraktas som världens mest ”antologiserade författare”. Låt oss stanna här tills vidare.

Isaac Asimov (som för övrigt Arthur C. Clarke) blev senare också en framstående naturvetare. Detta hindrade honom dock inte att rivstarta (vid bara dryga 20) med första delen av Stiftelsetrilogin i form av kortare berättelser i amerikanska pulpmagasin redan under 1940-talet, och att sedan fortsätta med samma frenesi (och även på andra områden).

Wikipedia: 

Isaac Asimov, född Isaak Yudovitj Ozimov omkring 2 januari 1920 i Petrovitji, Vitryska SSR, död 6 april 1992 i New York City, New York, var en rysk-amerikansk författare, känd för sina science fiction-romaner, inte minst Stiftelseserien ochRobotromanerna. Asimov har även skrivit hundratals populärvetenskapliga verk som inte sällan kännetecknas av science fictionlik "Sense of Wonder". Asimovs intresse för robotar – han formulerade bland annat Robotikens tre lagar – har gjort honom till en slags robotarnas gudfader. Han medverkade 1977-1992 i den science fiction-tidskrift som bär hans namn: Isaac Asimov's Science Fiction Magazine. Asimov skrev också under pseudonymerna H.B. Ogden och Paul French.

Arthur C. Clarke är (var) en på många sätt sammansatt person. Matematiker. Buddhist i Sri Lanka. Inspirerad av såväl Nietzsche som Bacon och Wells. Hans största verk, tycker åtminstone jag, är och förblir 2001. Men hans ironiska klacksparkar i serien om Rama är också höjdpunkter. 

Arthur C. ClarkeWikipedia:

Arthur C. Clarkes författarskap omfattar inte enbart skönlitteratur, utan även realistiska prognoser och bedömningar av utveckling inom högteknologi. Clarke var den som väckte idén till satellitkommunikation, det vill säga att använda geostationära satelliter för att överföra radiosignaler. Från 1956 fram till sin död 2008 bodde Clarke i Colombo på Sri Lanka. Han överlevde tsunamikatastrofen i december 2004, men fick emellertid sin dykarskola förstörd.

Clarke arbetade några år som revisor innan han, mellan åren 1941 till 1946, tjänstgjorde i Royal Air Force. Han tog examen i fysik och matematik vid King's College London. 2001 – Ett rymdäventyr (originaltitel: 2001: A Space Odyssey) är en brittisk-amerikansk science fiction-film från 1968 regisseradav Stanley Kubrick, baserad på boken 2001 – Ett rymdäventyr. Filmen behandlar bland annat människans ursprung (evolutionen) och samverkan mellan mänsklig och artificiell intelligens. Filmen bygger delvis på en novell av Arthur C. Clarke som heter Vaktposten (1951; "The Sentinel"). Boken 2001 – Ett rymdäventyr skrevs av Arthur C. Clarke parallellt med att han och Stanley Kubrick skrev filmens manus. 2001 – Ett rymdäventyr vann en Oscar för bästa specialeffekter vid Oscarsgalan 1969.

Ray Bradbury var unik. Kanske till och med (vet ej) mer produktiv än den formidable Asimov. Men främst som novellförfattare (i delvis olika genrer). Hans med rätta mest kända verk är dock framtidsdystopin Fahrenheit 451. Yngre författare borde suga upp honom i sitt blodomlopp.

Wikipedia:

Ray Douglas Bradbury, född 22 augusti 1920 i Waukegan, Illinois, död 5 juni 2012 i Los Angeles, Kalifornien var en amerikansk science fiction-, fantasy- och skräckförfattare, mest känd för Invasion på Mars (The Martian Chronicles 1950) ochFahrenheit 451 (1953). Bradbury skrev åtskilliga böcker om teknologiska företeelser, men framförde själv aldrig en bil och första gången han flög var han 62 år gammal. Filmen Fahrenheit 451 utkom 1966 och hade François Truffaut som regissör. Boken skildrar ett samhälle där all litteratur i tryckt form är strikt förbjuden, och den som försöker tillägna sig böcker eller försöker bevara dem genom att hålla dem gömda sopas effektivt bort från samhällsarenan. Den utspelar sig i en framtid där alla hus är brandsäkra, så brandkårens enda uppgift är därför att vid larm åka till en plats som befunnits misstänkt för litteraturinnehav, och med sina fotogensprutor helt sonika bränna upp litteraturen tillsammans med byggnad och allt – och i vissa fall även försyndarna när de vägrar att lämna sina böcker. Detta förbud har emellertid inte införts av något totalitärt styre utan blivit en följd av den allmänna opinionen som i sin nöjessträvan funnit litteraturen alltför tungsint och missmodsbringande. I stället har man stora interaktiva TV-skärmar för att få underhållning.

Men att uttrycka sig så här ”wikipediskt” kan på många sätt leda vilse. Låt mig därför helt enkelt kortfattat försöka förmedla något om främst Stiftelsetrilogin, 2001 och Fahrenheit 451 – som fenomen.

Stiftelsetrilogin

metropolis i StiftelsetriloginStiftelsetrilogin består alltså av tre verk, men finns i flera samlade utgåvor, t.ex. Legendas från 1985. Dessförinnan gavs den ut s.a.s. bok för bok; på svenska i översättning av Sf-nestorn Sam J. Lundwall 1970-71 på Askild & Kärnekull. (Från början alltså i novellform 1942 - 49). Sam J. Lundwall har förresten översatt också Stalker, en bok ursprungligen skriven av Arkadij och Boris Strugatskij baserad på ett utkast till filmen Stalker, som i sin tur bygger på en del i dessa författares tidigare roman Picknick vid vägkanten. (Stalker och Solaris, som filmer, har samma regissör: Andrej Tarkovskij, och delvis samma problematik).

Stiftelsetrilogin, som jag läser i princip varje sommar, kan enkelt sägas bestå av tre element:

1. Ramberättelsen(delvis inspirerad av Gibbons gigantiska verk Romarrikets nedgång och fall.
2. ”Den galaktiska fonden” och – enligt min mening främst:
3. Det intrikata spelet mellan teknologi och psykologi

Ramberättelsen handlar, kortfattat uttryckt, om Vintergatsimperiets urartning och nedgång à la just Romarrikets. Ny forskning förhindras, hovintrigerna är legio, lättjan och bisarra excesser breder ut sig osv. Å ena sidan. Detta kommer, skall det visa sig, leda till att Imperiet inte kan komma att återupprättas förrän om 30000 år. Vilket bevisats av psykohistorikern Hari Seldon, som försöker göra något åt saken – främst genom etableringar av två avancerade stiftelser (en teknologisk och en psykohistorisk). Hans åtgärder skall förkorta den ”barbariska perioden” med 29000 år! Å andra sidan handlar ramberättelsen om först utvecklingen av Första Stiftelsen (den teknologiska) på den perifera planeten Terminus, sedan om kampen mellan denna stiftelse och resterna av det sönderfallande Imperiet samt slutligen om ”kampen” mellan den Första Stiftelsen och den Andra Stiftelsen (psykohistorikernas).

Den galaktiska fonden är väl det som närmast minner om annan – och i vissa avseenden sämre – Sf. Men just detta element är dock inte alls helt ointressant: det är fascinationen över evighet, oändlighet och stjärnorna på himlen som lyser starkast. Dock skall här sägas, att Stiftelsetrilogin på intet sätt är en stor litterär upplevelse: de stilistiska och gestaltande elementen är oftast – om än undantag finns – högst mediokra; ställvis undermåliga.

MEN. Som den som hängt med så här långt troligen inser, vägs detta, som jag uppfattar det, mer än väl upp av spelet mellan teknologi och psykologi (främst psykologin intar en mycket intressant roll). Mycket kortfattat handlar det hela om en – tycker alltså bl.a. jag – gradvis balansering mellan teknik/naturvetenskap å ena sidan och en synnerligen avancerad psykologi å den andra. Bovarna finns dock vare sig på den ena eller den andra av dessa sidor. De hör hemma på andra håll. Frestad? LÄS!

2001

Om Stiftelsetrilogin handlar om spelet mellan teknologi och psykologi – eller snarare ”trimlemmat” imperiemakt-teknologi-psykologi – handlar 2001 – i min läsning – om ingenting mindre än människans existentiella villkor; ja; och om vad som kommer efter människan. Här är för övrigt platsen, menar jag, att varna den som enbart ser filmen 2001 (i regi alltså av Kubrick): filmen är i många avseenden bra (inte minst i.o.m. de för tiden mycket avancerade effekterna), men det innersta budskapet – som jag ser det – framgår knappast alls (även om detta budskap är mångtydigt). I filmen handlar det mest om kampen mellan SUPERDATORN HAL och en enskild människa – i boken handlar det främst om människans nästa evolutionära steg (övervakat, och möjligen väglett, av en överlägsen civilisation).

Fahrenheit 451

Fahrenheit 451Bradburys huvudverk kan lite provokativt sägas vara en mycket tidig (1953) kritik av TV-, massmedia- och Berlusconisamhället à la Videocray, Lasch och McLuhan. Människor är alltså förbjudna att läsa böcker (papper har en ungefärlig självantändningstemperatur motsvarande 451 grader Fahrenheit) och det finns en polis (eller egentligen brandkår) som bokstavligt hindrar människor (från) att läsa – och tänka. Allt är yta och flams. I Fahrenheit 451 är det sålunda förbjudet att äga och läsa böcker. Men detta förbud har inte införts av staten utan blivit en följd av att människor funnit litteraturen för ansträngande, för tungsint, för krävande. Man vill ha enkel underhållning, interaktiva tv-skärmar från golv till tak, ständigt musikskval i öronsnäckor, omedelbar behovstillfredsställelse, snabba nyheter, underhållning, underhållning, underhållning. Det var längesedan brandkårens uppgift var att släcka bränder. Nu är deras uppgift att bränna alla de böcker som rapporteras till dem. Om ägaren vägrar lämna böckerna bränns han också. 
Huvudpersonen Guy Montag är själv brandman (polis), det har han varit i tio år och han har aldrig ifrågasatt vad han gör – tills han träffar Clarissa, en ung flicka, som berättar om en förfluten tid när människor inte var rädda. Han möter även Clarissas farfar, en gammal professor, som berättar om en möjlig framtid där människor tänker själva. Montag blir nyfiken, och drabbas av en törst efter kunskap, som är livsfarlig att tillfredsställa, men omöjlig att ignorera. 
Fahrenheit 451 må vara en dystopi men det är också en lovsång till demokrati och kunskap.

Konvergens

För det första har alla de tre nämnda dominanterna inom västerländsk Sf skrivit mycket mer än vad som här tagits upp. För det andra kan naturligtvis även Stiftelsetrilogin, 2001 och Fahrenheit 451 tolkas på många olika sätt (som all större litteratur). För det tredje är dessa mer eller mindre (ihop med några till) bara grundarna av avancerad (västerländsk) Sf eller Ps. Men dock.

SolarisMen vad har sådan här betydande litteratur för skärningspunkter eller konvergenser?

Enligt min mening – och mycket komprimerat: människans existens, politikens faror (och ev. möjligheter), vi själva sedda från ett annat håll.

Varför? kan man då undra, har en hel del av mina litterära kamrater bara en fnysning till övers åt allt detta. Ett första svar är att man ”inte läser Sf-trams”. Ett andra svar är att en äldre generation tänker på ”Blixt Gordon” och en yngre på ”Star Trek” (och liknande). Ett tredje – och viktigare: att man inte riktigt vetat/vet vad Sf/Ps kan åstadkomma. Synd det!

Och i Sverige? Ja, beroende på vad man menar med Sf/Pf finns här både mycket litet – och ganska mycket – att hämta bland större författare. PC Jersild är naturligtvis självklar. Personligen vill jag gärna lyfta fram Willy Kyrklund (och särskilt Mästaren Ma; även om genrebeteckningen här, som så ofta annars, naturligtvis kan diskuteras).

Och:

”Flotta 15 patrullerade sedan ett par decennier i rum A 2811 – B 16791 – C 632, dvs. helt nära de yttersta spiralarmarna av Vintergatan”. Och så vidare. Alltså Lars Gustafsson i romanen Sigismund (Norstedts, 1976). Som rekommenderas starkt – fr.a. pga., enligt min mening, komplexiteten och humorn. Sedan har vi naturligtvis ett verk av en svensk i genren som är av absolut världsklass: Aniara av Harry Martinsson. Internationellt kan bland de mer prominenta Sf/Pf-fötfattarna för övrigt nämnas…

Prominent philosophical fiction

This is only a list of some major philosophical fiction. For all philosophical novels, see Category:Philosophical novels

There is no universally acceptable definition of philosophical fiction, but certain works would be of key importance in its history.

A borderline case is that of Plato's Socratic dialogues; while possibly based on real events, it is widely accepted that with a few exceptions (the most likely being the Apology), the dialogues were entirely Plato's creation. On the other hand, the "plot" of these dialogues consists of men discussing philosophical matters, so the degree to which they fall into what moderns would recognize as "fiction" is rather unclear.

Och vidare och vidare ändå. Så, ärade läsare, troligen framför allt  ungdomliga läsare: Ta en titt, vik en helg.

Det förvånar mig om ni gör det. Men ännu mer om ni inte gör det!

Carsten Palmer Schale