Rilkes andra lyra

feb272012

Skrivet av Bo Gustavsson

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Rainer Maria Rilke Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en storm i anden”. Han bodde vid denna tid i slottstornet Muzot i den fransktalande kantonen Valais i Schweiz. Slottet hade en liten fruktträdgård där Rilke odlade rosor och omgivningarna med vinodlingar och utsikt mot Rhônedalen och Alperna tilltalade honom mycket. Med avbrott för resor och vistelser på ett sanatorium skulle han bo kvar i Muzot fram till sin död fyra år senare. Efter ett kringflackande och oroligt liv hade han till sist funnit sitt själslandskap och kreativa ort – sitt pays.

Sedan han hade avslutat sina båda mästerverk kände sig Rilke tom och förbrukad som poet. Han gled in i en depression och för att syssla med något kreativt började han översätta Paul Valérys diktsamling Charmes. Rilke beundrade inte bara den franska litteraturen utan även det franska språket, vars klarhet och exakthet i hans ögon överträffade det tyska språket. Därför var det kanske inte så konstigt att han började skriva dikter på franska. Först skrev han verser till vänner och bekanta men snart blev franskan hans nya uttrycksmedel. Han talade själv om sin franska lyrik som sin ”andra lyra”. Det blev närmare 450 dikter på det nya språket.

Rilkes franska poesi är mycket melodisk och intim samtidigt som den är suggestivt konkret. Här når han en ny saklighet, ett nytt sätt att skriva tingdikter. De symboler som han arbetar utifrån är vardagliga ting och vardagliga händelser. På många sätt kommer han hem till en specifik trakt och en specifik plats i dessa dikter: Muzot i kantonen Valais. Om temat i hans tidigare poesi är en visionär hemkonst till den jordiska existensen, så varieras detta tema i hans franska dikter genom en konkret hemkonst till slottstornet Muzot. Rilke skriver om sin fruktträdgård, utsikten från tornfönstren, rosorna som han odlar och det valaisiska landskapet. 1926 utkom Vergers (Fruktträdgårdar) och Les Quatrains Valaisans (De valaisiska fyraradingarna) i separatutgåvor och följande år Les Fenêtres (Fönstren) och Les Roses (Rosorna) men det dröjde ända till 1935 innan alla hans franska dikter samlades i en enda volym. Den utgåva som jag använder i denna essä är Poèmes francais utgiven 1944 på förlaget Grand-Chène i en vacker bok tryckt på Vergépapper. Det är en estetisk njutning att bara bläddra i den.

Rilkes franska dikter har fått ett märkligt öde i litteraturhistorien. De erkänns egentligen inte som en del av tysk litteratur och inte heller som en del av fransk litteratur. De har också fått en undanskymd plats i hans författarskap. Dessa dikter befinner sig mellan kulturerna och språken i sin egen litterära zon. Kritiker har sett dem som tillfällighetsdikter skrivna med vänster hand. Men ingenting kan vara mer felaktigt. Rilkes franska poesi fullföljer linjer i hans tidigare författarskap samtidigt som den utgör en nyorientering av hans diktning. En av de få som placerar de franska dikterna på samma nivå som mästerverken Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus är Bengt Landgren i hans stora biografi Mannen från Prag (2011).

Les FenêtresTyngdpunkten i det lyriska författarskapet på franska ligger på de fyra diktsviterna ”Vergers”, ”Quatrains Valaisans”, ”Les Roses” och ”Les Fenêtres”. Dessutom finns det en mängd enskilda dikter skrivna vid olika tillfällen som fungerar som en sorts länkar mellan sviterna. Och så finns det naturligtvis ett antal som kan upplevas som stilövningar eller utlopp för ett spontant uttrycksbehov. Rilke söker i sina franska dikter en ny början i en existentiell befintlighet. Han är börjans poet framför alla andra, den början som det innebär att träda in i varat. I likhet med Heidegger ser han språket som ”varats hus” och om han i sin diktning på tyska träder in i detta hus genom en ingång, träder han in i samma hus genom en annan ingång i sin diktning på franska. Boris Pasternak menade att Rilke i sina tyska dikter hade nått abstraktionens gräns och att han genom att använda det franska språket kunde bli en nybörjare igen. Det kan inte sägas bättre.

De fyra sviterna ”Vergers”, ”Les Quatrains Valaisans”, ”Les Fenêtres” och ”Les Roses” representerar olika stadier i en medvetandeprocess eller försök att tillägna sig en specifik plats: Muzot och det valaisiska landskapet. Det som fokuseras är inte så mycket människor utan diktsviterna utgör ett slags praktisering av den centrala formeln i Duinoelegierna, det vill säga den rad i nionde Elegin som lyder: ”Jord, är det inte detta du vill: osynlig / återuppstå i oss?” Rilke skriver här fram den osynliga eller inre sidan av tingen så som han dag för dag upplever dem i Muzot. För att kunna göra så mytologiserar, ontologiserar eller apostroferar han dem, oftast i en och samma dikt. Egentligen upprättar han en intim innerlig relation till det osynliga genom att tilltala ett du. Hans franska dikter kan därför läsas som en sorts kärleksdikter. Det tilltalade duet antar olika skepnader och uttryck i sviterna samtidigt som det förblir en namnlös närvaro. I ett berömt brev till sin polske översättare Hulewicz säger Rilke att syftet med Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus är att uttrycka varats enhet eller ”den stora Enheten”. Hans franska poesi konkretiserar denna tanke genom att besjunga landet ”hejdat halvvägs / mellan jord och himmel”.

Kanske är det därför änglamotivet även dyker upp i hans dikter på franska. Ängeln är ju ett centralt begrepp i Duinoelegierna där den beskrivs som ”schrecklich” – förskräcklig eller skrämmande. Orsaken är att den personifierar det stora existentiella avståndet mellan våra vanliga liv och vår autentiska existens. Det som skrämmer är kallelsen till ett större möjligt liv än det lilla vardagliga liv som vi alla lever. Detta större liv kräver en acceptering av döden och en transcendering av jagets begränsningar. Men i några dikter som inleder ”Vergers” blir ängeln en gäst just i det vardagliga.

I en dikt sitter poeten vid sin läslampa om kvällen och gör reflexionen att den ersätter behovet av en ängel. Lampan är en liten ängel i sig som lyser upp boken han läser. I en annan dikt sätter sig ängeln vid poetens bord för att dela hans bröd och vin. Det är ett avgörande ögonblick i Rilkes författarskap då ängeln, representanten för den fullbordade existensen, tar plats bredvid poeten och deltar i hans måltid.

Var lugn om ängeln

plötsligt sitter vid ditt bord

och stryker bort vecken

på duken under ditt bröd.

Du ger av din enkla föda

så att han får smaka den

och till sin rena mun föra

ett glas lantligt vin.

VergersInnebörden är att den rena existensen finns i vardagens enkla liv, dessa basala behov att äta och dricka. Vad Rilke gör i sin franska poesi är att söka sig tillbaka till det enkla och det elementära. Det rustika Muzottornet får symbolisera detta återvändande till tillvarons själva grundvillkor. Han skriver på ett ställe om sina båda lätta handflator som inte längre tyngs av begäret att gripa det transcendenta. Ängeln blir här ett med det konkret familjära, med sinnena och kroppen. Det är därför helt konsekvent att en dikt bejakar befintligheten i kroppen och att vara ett ”träd av gester”. Trädet utgör en central symbol i Sonetterna till Orfeus där det representerar såväl Orfeus själv som sångens rena vara. De inledande raderna lyder i Martin Tegens översättning: ”Där steg ett träd. O rena överstigning! / O, Orfeus sjunger. Höga trädets öra!” Men om förvandling och transcendens besjungs i sonetterna, så bildar kroppens ”träd av gester” den nya strävan i dikterna på franska. Poeten vill nu vara en del av naturens och tidens gång.

I inledningsdikten till sviten ”Verger” (Fruktträdgård) säger Rilke att han började skriva dikter på franska därför att han ville använda ordet verger. Det är ett ord som ”andas och väntar”. Verger blir der första ordet i det nya språk som han utarbetar, ett språk vars ”symmetriska stavelser / förökar allt och blir överflödande”. Etymologiskt betyder verger grön plats och Rilkes nya språk är den gröna platsens språk, växandets och savens språk. ”Verger” kan läsas som ett komplement till Sonetterna till Orfeus där sångens lätthet och flykt bejakas medan sviten i sin tur besjunger jordens och fruktträdgårdens tyngd. Sådan är hans andra lyra.

Poesins och fruktträdens arbete jämställs i sviten. Det är ett arbete som både ger näring och som låter det osynliga framträd och försvinna. Även poetens kallelse går ut på att få sitt liv att ge frukt och sedan försvinna. Ändå utgör han en länk i generationernas kedja på samma sätt som naturen förnyar sig själv under varje årscykel. Därför är det kanske inte så konstigt att sviten andas avsked till livet samtidigt som nya möjligheter anas i det allra flyktigaste.

Sjung om det som lämnar oss

med kärlek och konstfärdighet;

var ett snabbt tänt bloss,

snabbare än avskedet.

Det är en tanke som påminner om Åttonde elegin med den skillnaden att avsked och förlust inte längre upplevs som tragiskt utan hoppfullt. I sviten ”Les Fenêtres” står poeten i fönstren till sitt Muzottorn dröjande och väntande på något okänt. Att dröja i ett fönster blir en bild för förmågan att göra ögonblickets flyktighet till en befintlighet. Den älskade tycks ännu vackrare och åtråvärd när hon står i ett fönster därför att ”varat / vistas hos kärleken”. Att förena varat och kärleken utgör egentligen syftet med Rilkes franska lyrik men det är en kärlek till något bortvänt och dolt.

Den svit där Rilke blir som allra mest intim genom att tilltala ett du är ”Les Roses”. Det märks att han har en speciell relation till rosor och att han älskar att odla dem. Sviten kan räknas bland det vackraste han någonsin skrivit. I första dikten förvånas poeten över rosens friskhet som är en vila i sig ”kronblad mot kronblad”. Den utstrålar ömheter från ett ”tyst hjärta”. Därefter karakteriseras rosen på olika sätt i de följande dikterna. Den ses som en bok som kan läsas med slutna ögon. Dess doft är en ”svävande vistelse” dit poeten knappt har tillträde. Rosen inkarnerar en kärlek som varken känner begär eller längtar utan bara är. Dess inre är en smekning som ständigt smeker sig själv. Här tangerar Rilke den hinduistiska föreställningen om självets uppgående i Självet. Rosen representerar det fulländade livet som delar våra mänskliga villkor och samtidigt pekar ut det sanna varat genom sin inre frid. Det låter nästan som en variant av föreställningen om bodhisattvan inom buddhismen. Men det är knappast troligt att Rilke har inspirerats av österländska föreställningar i ”Les Roses”.

I en annan dikt sägs det att då en ros sätts i en vas förvandlas rummet likt en ängels sång. Den utgör ögonblickets överflöd av vara och skapar en mittpunkt i tillvaron.

Hela världen snurrar runt

och finner sin lugna mittpunkt

i rosens cirkelrunda vila.

Rosen upphäver tid och rum samtidigt som den fullbordar tid och rum genom den vila som är en dans av flyktighet. Åter igen påminns man om Sonetterna till Orfeus där dansen utgör en central bild.

Diktsviten ”Les Roses” intar en speciell plats i Rilkes författarskap på grund av den gåtfulla inskriptionen på hans gravsten som har förbryllat forskare och andra i 85 år. Där står de berömda raderna: ”Ros, o rena motsägelse, lust / att vara ingens sömn under så många / ögonlock.” Sista frasen i inskriptionen är ett citat ur prosadikten ”Cimetière” (Kyrkogård) som ger dess kontext. Dikten kan läsas som en not till ”Les Roses” där sömn för övrigt utgör ett nyckelord. Det var en ödets ironi att Rilkes död i leukemi orsakades av att han stack sig i handen på en tagg då han plockade en bukett rosor. En allvarlig inflammation blev följden, vilket förvärrades av hans dåliga fysiska hälsotillstånd.

Rainer Maria Rilkes hus”Cimetière” består av en uppräkning av frågor om dödens mysterium. Poeten undrar om de döda finns närvarande i blandnerverna på de rosenbuskar som har planterats på gravarna. Vidare reflekterar han över om rosen fjärmar sig från oss människor genom sina kronblad för att bara vara ros i sig själv, för att vara ”Ingens sömn under så många ögonlock”. Att vara ros i sig själv och sova ingens sömn innebär att ha uppnått tillståndet av samförstånd mellan ”intet och varat”, för att använda en fras i en dikt i ”Les Roses”. Det är ett tillstånd som sammanfattar Rilkes vision av den stora Enheten där liv och död, tid och tidlöshet samexisterar. Hans gravinskription kan därför läsas som en konkret åkallan av denna vision. I döden hoppas han kunna träda in i den stora Enheten eller det sanna varat genom att sova rosens sömn under dess kronblads ögonlock.

Det går att spåra en konkret fysisk utvecklingslinje i Rilkes franska lyrik från Muzottornet till fruktträdgården och rosodlingen och vidare ut i det valaisiska landskapet eller landet. Vad han försöker göra är att utforska befintlighetens olika existensformer, vilket utmynnar i sviten ”Les Quatrains Valaisans”. Det är den längsta av de fyra sviterna skrivna på franska. Här mytologiserar Rilke sökandet efter en ”ren närvaro”. Inledningsdikten slår an temat genom att apostrofera ett litet vattenfall som en nymf som ständigt ändrar skepnad och vars liv är både flykt och förblivande. Vatten- och landskapssymboliken dominerar i ”Les Quatrains Valaisans” och det är inte så konstigt eftersom Valais är ett bergsland. Dikterna lovsjunger det enkla elementära livet nära jorden och växandet. Rilke är här på sitt allra mest spontana och soliga humör.

Väg som slingrar sig och leker

längs den sluttande vinodlingen

likt ett band som man knyter

runt sommarhatten.

Vinodling: hatt på huvudet

som uppfinner druvor.

Vin: innerlig komet

med löfte om nästa år. 

Balthus, La rueBåde människor och landet ägnar sig åt det goda arbetet i ”den väldiga moderliga naturen” i Valais. Här finner Rilke den modersfigur som han sökt hela sitt liv både hos kvinnor och i det poetiska språket eller skrivandet. Hans relation till modern Phia Rilke var mycket problematisk och svår. Han såg henne som en kylig och neurotiskt självupptagen kvinna. Valais blir på sätt och vis en sublimerad moder och musa som ger inspiration till hans franska dikter. De valaisiska vägarna leder inte bort utan har ständigt framför sig ”den rena rymden / och årstiden”. Allt andas ett här och nu samtidigt som torn förfaller och de uråldriga bergen reser sig runt omkring. Det förflutna, nuet och framtiden utgör en enda tidskategori som är ett sätt att delta i växandets och mognandets processer.

Av sina invånare kallas Valais för Noble Contrée (den Ädla trakten) och i Rilkes ögon blir det valaisiska landskapet ett existentiellt rum där människor och natur bildar en harmonisk helhet. Att finna detta existentiella rum utgjorde målet för hela hans författarskap och genom sina franska dikter – den andra lyran – kunde han till sist bli en del av en sådan plats. Han ligger för övrigt begravd på Rarons kyrkogård väster om Visp, huvudorten i Valais.

Några publicerade dikter ur Rilkes anteckningsbok kan läsas som kommentarer till de fyra franska sviterna. ”Doute” (Tvivel) uttrycker just tvivel över hans förmåga att i sin diktning lära känna naturens motsägelsefulla essens.

Instämmer jag i det dolda syftet?

Är jag kanske ett skrik ur dess uppror?

Jag var bröd, har jag nu fallit från bordet:

en tappad brödsmula som hårdnar?

Så här ärligt osäker om värdet av sin konst är Rilke ytterst sällan. I sina värsta stunder såg han sin franska lyrik som ”en tappad brödsmula som hårdnar”. Han kunde vara mycket självkritisk. I dikten ”Vieillir” (Att åldras) liknar han sina gångna dagar och nätter vid fruktträd och önskar sig en sista blomning ”utan att tänka, utan beräkning så som gör / de uråldriga krafterna till ingen nytta”. Det är en bra karakteristik av hans franska lyrik där syftet är att utrycka det elementära och enkla varat. Poesins nytta är att vara fundamentalt onyttig genom att sjunga om existensen i sig. Diktfragmentet ”Chanson” (Sång) tilltalar ett du som delar poetens ”rena ensamhet” och som kan förvandla sig till allt. Detta du är en ”avgrund som dricker förluster”, ändå vistas det bortom sorg och lidande. Rilkes andra lyra besjunger ett du där dikt och existens andas samma andning.

Anteckningsboken avslutas med tre dikter på fri vers som fungerar som coda till de tre sviterna ”Les Roses”, ”Les Quatrains Valaisans” och ”Verger”. Samlingstiteln på dikterna är ”Les Trois Porteuses” (De tre bärerskorna). I ”La Porteuse de Fleurs” (Blombärerskan) säger diktjaget att hennes händer inte längre tillhör henne sedan hon plockat blommor (troligtvis rosor) utan de tillhör blommorna. Hon önskar att blommorna också vill skapa en annan varelse med sådana händer. Då skulle hon aldrig lämna honom utan lyssna med hela sitt jag när han säger: ”O, du Lätta.” Att befrias från livets tyngd och bli lätt är målet i likhet med rosornas rena vara i sviten ”Les Roses”. Utan tvekan är ”La Porteuse de Fleurs” en av Rilkes allra vackraste dikter. ”La Porteuse de l’Eau” (Vattenbärerskan) berättar om en kvinna som hämtar vatten ur en källa i ett krus. Här åsyftas vattensymboliken i ”Les Quatrains Valaisans”. Vattenbäerskan har samlat det snabba flödet till vattnets inre lugn och minne för att kunna dricka därav. Vattnet blir en symbol för den ”rena närvaro” som Rilke suggererar fram i dikterna om det valaisiska landskapet. Nu har kvinnan samlat denna närvaro i ett krus så att alla kan dricka och släcka sin ontologiska törst.

Den tredje dikten, ”La Porteuse de Fruits” (Fruktbärerskan), skildrar en skördescen då kvinnan plockar frukter och bär hem dem i en korg. Här anspelas naturligtvis på sviten ”Verger”. Frukterna är resultatet av naturens arbete under ett år där även vinterns ”planer” ingår. Tyngden gör henne allvarlig och sorgsen likt en trolovad som måste ta avsked av sina barndomskamrater. Tyngd är för övrigt ett nyckelord i ”Verger”. Fruktbärerskan känner ett kall att fullborda sitt liv genom den kärlek som är ett avsked till oskuld och ett accepterande av våra mänskliga villkor.

Och jag bär er. Denna tyngd

gör mig allvarligare än jag är.

Jag känner av en obestämd sorg

likt förundran hos den trolovade

då hon går och kramar till avsked

alla sina bleka barndomskamrater.

Den trolovade som tar avsked av en oskuldsfull kärlek för en mogen större kärleks skull utgör en bild för ödet att vara människa. På så vis blir de tre bärerskorna emblematiska för Rilkes hela författarskap. Att bära blommor, frukt och vatten var även något som ingick i det dagliga livet i Muzot och i ”Les Trois Porteuses” mytologiserar han dessa vardagliga sysslor till en vision av det sanna livet på denna jord.

Bo Gustavsson