Om A Taste of Honey av Shelagh Delaney

feb212012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Tidskriften Encore om författaren Delaney När en skomakare i antikens Aten fick se en målning av Apelles bråkade han om att en sko på den inte var tillräckligt noga återgiven – begreppet poetisk frihet förstod han sig inte på. Trött på 1880-talets naturalism skrev Verner von Heidenstam en tunn liten stridsskrift, ”Renässans”, där han myntade ett ord som sedan dess använts som slagträ i många skilda sammanhang: skomakarerealism. I hans och andra skönandars vokabulär var det ett skällsord. När en ny våg av realism och naturalism vällde in över England mot slutet av 1950-talet och en bra bit in på nästa årtionde sorterades en hel del av de nya dramatikerna in under etiketten ”kitchen-sink realism”, en term som inte alltid var elakt menad. 

I fråga om Arnold Wesker passade det dessutom extra väl eftersom han ibland lät sina stycken utspela sig i ett restaurangkök i Londons fattiga East End. Miljöerna hos dessa arga unga män var avsiktligt påvra. I John Osbornes ”Look Back in Anger” från 1958 grälar det nygifta paret kring strykbrädan i en trist enrummare, en bed-sitter (det blev bättre fart på invektiven makarna emellan i Edward Albees ”Who´s Afraid of Virginia Woolf”, men så var han ju också amerikan). Det var från den pjäsen som John Russel Taylor fick titeln till sin fortfarande läsvärda översikt ”Anger and After” – här hemma sammanfattade Carl-Olof Lång tidens teater i sin ”Engelska bilder” som också den hållit sig bra.

Och i romaner och noveller av John Wain, John Braine och Alan Sillitoe handlade det ofta om ynglingar i arbetarklassen som är duktiga klättrare, de som vill nå till ett ”Room at the Top” liksom betjänten Jean hos Strindberg som drömmer om att med Fröken Julies hjälp klättra upp till toppen av trädet, till fågelboet där guldäggen ligger. Det var nog bara Kingsley Amis som tog lite lättare på klassklättringen, i sin festliga ”Lucky Jim” från 1954 om en ung man som går tvärs emot alla akademiska traditioner i Oxford eller kanske var det Cambridge (Philip Larkins tidiga roman ”Jill” från 1946 om en liknande klassresa via universitetet som misslyckas är betydligt dystrare).

A taste of Honey . Omslag från WikipediaTill engelska strömkantringen för drygt femtio år sedan från det välanpassat välartade till det rebelliska bidrog också en nittonårig mycket lång och mycket slank flicka från den gråa industristaden Salford nära Manchester. Shelagh Delaney ändrade stavningen på sitt förnamn så att det blev mera irländsk, familjen hade rötter på den gröna ön. Hon reagerade mot en väloljad och strömlinjeformad salongskomedi av Terence Rattigan och skrev på två veckor sitt naturalistiska motstycke ”A Taste of Honey” som nog hade sina självbiografiska inslag.

Det är historien om en tonåring i en nergången industristad som bor trångt med sin slampiga mamma och hennes skroderande älskare. Flickan blir med barn med en färgad sjöman som sedan seglar iväg, en homosexuell yngling tar hand om henne medan hon väntar sitt barn men försvinner också han. Shelagh Delaney skickade in manuskriptet till Joan Littlewoods vitala Little Theatre, stycket sattes upp och flyttades därefter över till West End där det gick för fulla hus, en formidabel framgång. Två år senare filmades den av Tony Richardson, med en övertygande trulig Rita Tushingham i huvudrollen, en av de bästa engelska sextiotalsfilmerna.

Efter detta tidiga genombrott fortsatte hon att skriva egna texter men var också inblandad i manus till andras filmer, bland annat om den sista kvinna som hängdes i Storbritannien (och som Margareta Strömstedts skrivit en självbiografisk berättelse om i sin samling ”Natten de hängde Ruth Ellis”). Något riktigt lika bra som sitt tidiga lyckokast blev det dock aldrig, Shelagh Delaney blev synonym med ”A Taste of Honery”, och gott nog så. Ken Russel som gjort filmer bland mycket annat om engelska tonsättare som Frederic Delius och Edward Elgar gjorde på beställning av BBC 4 en femton minuters film om henne och hennes miljö 1960. 

Där är hon vältalig och allvarsam, men med glimten i ögat när hon vandrar kring i sitt Salford. Inledningsvis berättar hon att hon rest utomlands, bland annat i Sverige, ”jodå det var fint men jag längtade hem”. Och när hon talar om kajerna längs strömmen som är kantade med fabriker konstaterar hon att den kan vara mycket romantisk, ”if you can stand the smell” – vattnet är fullt av skummande industriavfall. Hon vandrar förbi marknadsstånd med tålmodigt väntande husmödrar i hucklen och gråa fotsida kappor, ransoneringen var nog knappt över ens femton år efter kriget. Och hon förskräcks över de själlösa sterila hyreshöghus som byggs på gärdena utanför staden, lika trista som de i det svenska miljonprogrammet lite senare.

Ivo Holmqvist
professor emeritus i skandinavisk litteratur vid Vakgroep Skandinavistiek en Noord-Europakunde, Universiteit Gent, Belgien

Louder Than Bombs (1939 brukar anges som Shelagh Delaneys födelseår men hennes enda dotter som ju borde veta det påstår att hon i stället var född 25 november 1938. I så fall dog hon dagarna före sin sjuttiotredje födelsedag. Hon gifte sig aldrig).

Här är Ken Russels film om och med Shelagh Delaney:
http://www.youtube.com/watch?v=iXmMsOBrx9g

När Alan Sillitoe avled förra året skrev jag det här:

http://www.dixikon.se/bloggarna/alan-sillitoe-1928-2010/