Den kritiska essän. Ett försvarstal

feb182012

Skrivet av Robin Joensuu

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Parnassen av Raffaello med Homerus Dante och VergiliusPå eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod anarkisten Leon Czolgosz med en skarpladdad revolver invirad i en näsduk. När den köande Czolgosz hade tagit sig tillräckligt nära presidenten rusade han fram och avfyrade pistolen. En gång, två gånger ekade skotten mellan väggarna. Den första kulan snuddade vid McKinleys ena axel men den andra träffade bättre. Den genomborrade magsäcken, den ena njuren och bukspottskörteln. Åtta dagar efter attentatet avled presidenten på sjukhus trots läkarnas envisa försök att rädda hans liv. Som en direkt följd av händelsen drog en häxjakt av ofantliga proportioner fram över landet.

Påhejade av pressen bespottade man anarkister, fördrev dem från sina hem och fängslade dem efter farsartade rättegångar. Händelsen är en i raden, under några år kring förra sekelskiftet, som bidrog till att anarkismen fick rykte om sig att vara en våldsideologi och dess anhängare som våldsverkare som när som helst kunde dra fram en bomb ur rocken, inte helt olik den bild av muslimer som har växt fram i västvärlden efter attentatet på Manhattan i New York den elfte september 2001.

För några år sedan bestämde jag mig för att översätta en samling essäer från engelska till svenska, skrivna av den judiskryska anarkisten Emma Goldman, med hopp om att någon gång få den utgiven (den ligger fortfarande ofullbordad, ska tilläggas). När den amerikanska presidenten mördades hade Goldman bott i USA i sexton år och blivit ett av den amerikanska anarkistiska rörelsens mest kända ansikten. Efter att hetskampanjen hade slagit ner över den välkända agitatorn med korpklor drog hon sig tillbaka från offentligheten, bruten och sårig, och levde under flera år under falsk identitet. I förordet till essäsamlingen skriver hon att hon genom händelsen hade insett att agiterande inte ledde någon vart. På sin höjd blev hon när hon stod vid talarpodiet ett medel för människor att bli upphetsade över för en eftermiddag, men något bestående intryck, någon förändring i grunden kunde hon inte åstadkomma. Med essän däremot, med det skrivna ordet, var det annorlunda. Bara den som verkligen känner en lust att lära plockar upp en samling essäer. Ur frustrationen och förödmjukelsen som följde den offentliga smutskastningskampanj som riktades mot henne växte en samling essäer fram som hon i lika hög grad använde för att själv bättre förstå den ideologi som drev Czolgosz och som drev henne själv, som för att föra vidare sina idéer till andra.

Frågan är om inte essän som form kännetecknas av just detta. Är det inte en genre som, till skillnad från den nedsvärtande och ytliga och emellanåt hatiska polemik som ofta är utmärkande för det offentliga samtalet, kröker sig runt ett fenomen eller en tanke på ett sådant sätt att bara den verkligt intresserade plockar upp den för att läsa? Är inte den skrift som anstränger sig för att nå över och runt de svallande känslolägena för dagen den typ av samtal som är bäst lämpad att förstå sin samtid? En fråga värd att ställa sig är om essän överhuvudtaget har en plats i ett samhälle som i allt högre grad kännetecknas av korta, snabba informationsflöden där åsikter och slutsatser skickas ut i offentligheten på 140 tecken.

I essäsamlingen Rapport från sopornas planet från 2010 skriver Stefan Jonsson att de värden vi talar om som universella, ofta på global nivå, närmare bestämt värden som kodifierats genom europeiska kulturella erfarenheter, med allt vad det innebär, har spridits över världen, inte för att den europeiska kulturen på något sätt är överlägsen andra kulturer, utan genom Europas ”ekonomiska, militära och politiska dominans de senaste fem hundra åren”. Frågan är om inte det offentliga samtalet genomsyras av ett liknande dominansförhållande som sprids från politiskt håll, inte för att vissa grupper förespråkar bättre lösningar än andra, utan för att deras röster dominerar etern.

Litteraturvetaren Christopher Prendergast skriver i The Triangle of Representation att den parlamentariska demokratin har en dubbelhet. Å ena sidan representerar politikern den som har valt honom och har i uppdrag att i parlamentet föra dennes talan mot andra folkvalda politiker. Å andra sidan skapar och sprider samma statsman opinioner och påverkar så sina väljare för att genom dem få mandat att föra sin politiska agenda. I det här dubbelspelet blir medierna ett viktigt redskap. Politiska budskap blir slutsatser; de blir korta, enkla svar och lösningarna framställs som lika enkla. Populism och smutskastning är ett säkert kort för den som vill vinna politiska poäng.

Essän har två väsentliga skillnader från politiken i stort. För det första: för essän är slutsatsen underordnad vägen dit. Och för det andra: personen, ansiktet utåt, är mindre viktig än ämnet som behandlas. Den politiska essän, eller om man hellre vill använda ett annat ord, den kritiska, försöker redogöra för den krokiga, svårvandrade vägen till en eventuell slutsats, försöker bredda bilden.

Hösten 2011 gästade Horace Engdahl Sveriges Televisions litteraturprogram Babel tillsammans med vännen, författaren och poeten Stig Larsson. Engdahl tittar ner i bordet, ler en smula otillgängligt och förklarar att han har svårt med åsikter. När han sätter sig och skriver, säger han, och försöker redogöra för vad han tycker inser han vid slutet av en skriven sida att han inte längre tycker samma sak som han gjorde i början. Han har kommit någon helt annanstans än han först trodde. Nu kan man på inget sätt säga att Horace Engdahl är en politisk essäist, men han sätter fingret på något viktigt. Att göra sig mödan att vandra vägen till en åsikt kan leda till att man upptäcker något nytt som man först inte trodde fanns där.

I Stefan Jonssons Rapport från sopornas planet är det tydligt att det finns en politisk agenda mellan raderna. Från sin kant betraktar han världen och i de ofta briljanta studierna av allt från strukturell rasism och europeisk demokratisk utveckling till globaliseringens baksidor och mediers allt snävare rapportering, som i regel börjar med att han målar upp en bild och vindlar iväg därifrån, för han skarpa teser om världens beskaffenhet. I lika hög grad som Emma Goldmans Anarchism and other essays genomsyras volymen av en vilja att nå runt de gängse representationer av verkligheten som vi får ta del av i det homogena offentliga samtalet.

Essän är ett utmärkt politiskt-kritiskt instrument i det att den snarare än att invadera människors vardag med enkla tyckanden och färdigpaketerade åsikter ger läsaren en möjlighet att ta nödvändiga omvägar, få förklaringar och ett större underlag att själva bilda sig uppfattningar. Eller i varje fall ta ett steg på vägen dit. Den prövande form som kännetecknar essän är väl värd att möta.

Det sägs ibland att essän är en hotad genre. Kanske hänger det ihop med 140­teckenstrenden. Budskapen blir fler men kortare. Kanske är det som journalisten och essäisten Ingrid Elam nyligen sa på en föreläsning vid Malmö högskola; i dagspressen fokuserar man i allt högre grad på ett kort och lättsammanfattat jag istället för på den längre men öppnare frågan som essän erbjuder och i en allt mer kommersialiserad förlagsvärld finns lite utrymme för en så smal genre. Samtidigt finns det de som menar att vi befinner oss i en essäkonstens renässans och det är en glädjande frisk fläkt i det instängda offentliga rummet. Som alltid finns det i alla tider och i alla samhällen, hur tysta rösterna än kan te sig, dem som motsätter sig hegemonier, som motsätter sig andra människors rätt att måla upp bilden av verkligheten.

Kan man dra några slutsatser av den här texten så är det att det offentliga samtalet hade mått bra av mer av den typ av prövande tänkande som den kritiska essän lägger framför en, eller – jag omformulerar mig, som den uppmuntrar till med sin form.

Robin Joensuu