Det allvarsamma valet Om den litteräre enstöringen

feb142012

Skrivet av Mattias Lundmark

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Att dansa med en kritisk självreflektion är ungefär lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad"I sanning, ingen blir vis som inte känner mörkret."

( Hermann Hesse)

Postulatet att en författare måste vara död för sin omgivning för att därigenom kunna betrakta, kommentera och till sist omvandla den till litteratur har – även om det i dagens kulturdebatt förlorat mer och mer av sin bäringskraft – inte sällan under litteraturhistorien närmast varit ett uttryck för en normativ uppfattning om det konstnärliga skapandets villkor. Synen på en positionering ”vid sidan av livet” som ett villkor för att få syn på detsamma, som en förutsättning för skapande i stort, har med både självklarhet och övertygelse förfäktats av flertalet prominenta författare – i Sverige inte minst tydligt i och med Strindbergs självpåtagna outsider-roll, och på en vidare europeisk skala kanske i synnerhet mest påtagligt hos Marcel Proust och dennes uppbrott från social interaktion till förmån för litteraturen. Den franske modernistens medvetna positionering vid sidan av livet som förutsättning för litterärt skrivande fungerar som den optimala sinnebilden särskilt i kraft av sin extrema karaktär – hans isolering sträckte sig från år 1905 fram till hans död år 1922 – och exemplet har därför i många sammanhang fått tjäna som ett förkroppsligande av just devisen att en författare med nödvändighet måste vara ”död” för sin omgivning. 

För Proust – och här stödjer vi oss på den bild som odlats av personkulten kring författaren – var det ett högst medvetet val att avstänga sig från omvärlden, en uttalad strävan och inte bara ett utfall av slumpen eller omständigheternas nycker. Det var dessutom ett medvetet val inte bara så till vida att han eftersträvade de rent praktiska fördelar som kommer av att skriva åtskild från människor och andra störningsmoment (att skriva åtskild är självklart något som alla författare – förutom de som är belönade med en alldeles särskild simultanförmåga – ägnar sig åt), utan ett val som syftade till en separation med själva sinnevärlden. Samma tendens kan man givetvis också se hos exempelvis Kafka, som i sin strävan efter den konstnärligt fruktbara ensamheten inte nöjde sig vid att, ekonomiska svårigheter till trots, hyra en extra lägenhet ägnad enbart åt skrivandet, utan därutöver valde att åsidosätta både socialt umgänge, kärleksrelationer och sömn. Man ser den också hos poeter som Baudelaire, den dekadente flanören som i kraft av den moderna stadens ökade utrymme för individuell isolering både tilldelas och aktivt tar rollen som ensam betraktare, för att därigenom omvandla sin urbana alienation till litteratur. Fenomenet uppstår vidare hos författare som Poe, Céline, Dagerman, Rimbaud med flera, listan kan göras oändlig och en enkel uppradning av ytterligare exempel blir gagnlös. Vi känner åtminstone alla igen arketypen, den världsfrånvände enstöringen på sin kammare, den asociale betraktaren så som han framställs i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller, som här, i Hesses Stäppvargen:

”Han hyrde vindskupan och det lilla sovrummet bredvid. Några dagar senare anlände han med två kappsäckar och en stor boklår och bodde sedan hos oss under nio eller tio månader. Han förde ett mycket stillsamt och tillbakadraget liv, och om inte våra egna sovrum legat så till att vi ofta kom att stöta ihop i trappan eller i korridoren, hade vi väl aldrig kommit i den ringaste kontakt med varandra, ty sällskaplig var han inte. Tvärtom var han enstöring i högre grad än någon annan människa jag sett; han gjorde verkligen skäl för namnet Stäppvargen, som han ibland använde om sig själv, en främmande, vild och skygg varelse från en annan värld än min egen. I vilken oerhörd grad han både genom anlag och yttre skickelser kommit att isoleras från andra människor, och hur medvetet han accepterade denna isolering som sitt öde fick jag veta först genom de anteckningar han lämnade kvar här åt oss [---]” (övers. Sven Stolpe)

Enstöringen är en man (för både här och i sin ursprungliga gestaltning är han en man) som kompromisslöst tagit ställning i det allvarsamma valet mellan livet och konsten, i det ofrånkomliga val som separerar den lättsamme sinnemänniskan från den kontemplative konstnären. Följande reflektioner kring fenomenet diskotek, av författaren Stig Larsson, kan sägas accentuera detta vals absoluta nödvändighet:

”Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är ungefär lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad.” (ur ”Det belysta diskoteket”, tidskriften Kris, 1979)

En främmande, vild och skygg varelse från en annan värld än min egen

Trots att citatet formulerats i ett annat sammanhang och med delvis andra intentioner än de här föreliggande, ger det en slående bild av valets oundviklighet. För den litteräre enstöringen existerar en skiljelinje mellan två grundläggande attityder – till litteraturen och till livet i stort –, en skiljelinje som dessutom inte tillåter någon som helst balansgång, utan som tvärtom kräver ett entydigt och definitivt ställningstagande. Antingen ”dansar man” eller så ”läser man Hegel”, på detta sätt uppenbarar sig valet i all sin klarhet, och i beaktande av dessa alternativ finns ingen möjlighet till kompromiss. Att ”dansa” innebär ett totalt uppgående i nuet, i stunden, att tränga in i ögonblickets själva kärna, skala bort alla tempus förutom presens och bli ett med tillvaron. Att dansa är med andra ord synonymt med att delta, vilket också innebär en uppoffring av förmågan till kritisk distans. Att ”läsa Hegel” är raka motsatsen, det vill säga att placera sig vid sidan av nuet, stunden och tillvaron. Den ryske formalisten Viktor Sklovskij, som var verksam i början av 1900-talet, kan bidra till förståelsen av uttrycket med hjälp av sitt begrepp främmandegöring, med vilket han åsyftade något som bryter av mot det prosaiska språket och vardagens terminologi och därigenom förmår uppenbara det som vanligtvis förblir dolt för oss – han talade om det som något som strider mot våra invanda automatiska föreställningar om verkligheten och som ställer tingen i ett skarpare sken. Främmandegöringens funktion är med andra ord att få oss att stanna upp vid tingen, orden, texten – eller rättare de bilder dessa ger upphov till – och se dem som för första gången snarare än att reflexmässigt ta del av dem utan reflektion. Det är detta som här även innefattas i uttrycket ”att läsa Hegel”.

in i mörkret, tystnaden, kylan å ensamheten...

För Sklovskij åsyftar främmandegöringen visserligen enbart det estetiska skapandets särprägel, den skönlitterära texten i sig, medan det hos den alltuppoffrande konstnärens ensamhetssträvande ger än större ringar på vattnet. Där handlar främmandegöring om förhållandet till livet självt, om ett existentiellt ställningstagande. Den litteräre enstöringen ställer sig utanför vardagen, förfrämligar den och allt som hör därtill, i ett försök att uppnå ett stadium där verklighetens beståndsdelar slutligen uppstår på sina egna villkor och framhävs så som de egentligen är, avskrapade av alla betungande lager av rutin och automatiserad avläsning.

Ord och inga visor, onekligen. Åsikterna om den skapande ensamvargens villkor skiftar följaktligen minst sagt. Medan poeten Gunnar Ekelöf med eftertryck säger sig tro ”på den ensamma människan/ på henne som vandrar ensam” (Färjesång, 1941) missionerar den före detta akademiledamoten Horace Engdahl för en uppfattning om det ensamma geniet som en romantisk konstruktion: ”Den utövar en sällsam suggestion på människor som innerst inne vet att de redan efter några dagars ensamhet knappast orkar utveckla ens den mest primitiva idé.” (Cigaretten efteråt, 2011) Engdahls resonemang anknyter till viss del till ett han tidigare fört i en essä om författarkultens genealogi (publicerad i DN förra året), där han bland annat nämner modernitetens, och framförallt romantikens, åsidosättande av gudarna till förmån för en människobefolkad piedestal som en förutsättning för den idealiserade författarens framväxt. Normbrytande och originalitet, kvaliteter som under tidigare mer kollektivistiskt präglade epoker alls inte haft självklara förtjänster, blev i och med romantiska skalder som Byron det nya idealet, och därmed växte också idealiserandet av den enskilda människan, av den konventionsöverskridande författaren.

Den litteräre outsidern, som utgör en viktig gren av denna författarkult, har därför alltsedan dess haft kraftig resonans inom litteraturens sfär. Författaren som väljer ensamheten och tystnaden framför att, med Frödings ord, ”draga ut till fest i berg och dal”, är fortfarande objekt för idealisering och mytbildning, en mytbildning som författaren själv inte sällan bidrar med. Inom dagens populärlitterära scen har den ”Hegel-läsande” myten dock hamnat i skuggan av trendigt extroverta författare (talande nog har ju exempelvis tidigare nämnde Stig Larsson kallats för ”det sista geniet” i litteratursverige), men den lever fortfarande till viss del kvar under den medialt polerade ytan. En av sina senaste inkarnationer har den inte minst i den västerbottniska litteraturens mest illustre eremit och misantrop – Nikanor Teratologen. Ett mer konsekvent exempel på en författare som till fullo anammat myten om den ensamme betraktaren, som suttit med näsan djupt nergrävd i visdomsdignande böcker och som aldrig känt den minsta dragning till livets dansbana, får man leta efter. Med sin mörkt humoristiska, bildade, incestuöst nazistrefererande, tortyrvåldsimpregnerade prosa – i böcker som Äldreomsorgen i övre Kågedalen och Att hata allt mänskligt liv – befäster han, tillsammans med sin vana att metodiskt fly det mediala rampljuset, sin position som den norrländska litteraturens egen markis de Sade. Pyret, protagonisten i Teratologens debutroman, formulerar indirekt författarens egen positionering med dessa ord:

De ä där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva...”Ja följde efter, som i ett töcken... in i mörkret, tystnaden, kylan å ensamheten... De ä där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva... ” (Äldreomsorgen i övre Kågedalen, s 38)

Det är lika bra att börja vänja av sig med att leva. Så lyder också den litteräre ensamvargens motto, så yttrar sig det allvarsamma valet utan omsvep. Givetvis innebär det en romantiserad inställning till ensamhetens roll, och baksidor hos denna tendens är såklart lätta att identifiera. I värsta fall tar de sig uttryck i pretentiös posering, i ett koketterande av utanförskapet, i en ansats att ”hata allt mänskligt liv” eller i en farlig övertygelse om det ensamma geniets sanningsmonopol – detta på samma sång som det naturligtvis, i ett kulturklimat fyllt av lättsinnigt dansanta och mediekompatibla författare, är möjligt att känna en viss ömsinthet för den litteräre enstöringen som, likt vargen som ”flyr för människovittring”, tillhör en utrotningshotad art, men som till skillnad från det fridlysta rovdjuret dessvärre inte har någon EU-kommission att stödja sig på.

Som idealtyp förblir enstöringen, slutligen, förmodligen mer fascinerande än sin mediala motpol, inte minst i sitt rörande allvar, i sin till patetik angränsande kompromisslöshet, i sin strävan efter att främmandegöra själva varat i sig och i sitt många gånger berättigade förfäktande av orimligheten i att dansa och läsa Hegel på samma gång. Men det är just i den alltför envetna benägenheten att med trotsigt korslagda armar ställa sig vid sidan av livets dansbana som dennes största tillkortakommanden blottläggs – i den dogmatiska läsningen av Ekelöfs tro på ”den ensamma människan”, i det obstinata förfäktandet av den ensamma litteratörens sanningspatent och i den överdrivna romantiseringen av det allvarsamma valet.

Mattias Lundmark
Bilder: Hebriana Alainentalo