Kanon och labyrinten

jan312012

Skrivet av Daniel Svederud

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

kanoniska författareLitterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags indoktrinering. Sällan är det läskunskaper och tillgången till litteratur för olika grupper som människor tänker på när ämnet kommer upp.

Den mest vanliga men också mest svårbesvarade frågan om litterär kanon är vad man ska ha den till. Kanonisering är en lång process som sållar ut verk som inte kan övertyga flera generationer om sin storhet eller allmängiltiga relevans. Det har främst varit europeisk litteratur som har haft förmånen att räknas in i kanon, men i samband med debatten om att öppna upp kanon eller bevara en så har kanon blivit ett slags slagfält där olika grupper vill få in sina verk och författare för att understryka sin roll i kulturen. Man kan ju fråga sig varför det är så viktigt att bli representerad i något som kan kallas för kanon; det finns många olika skäl. Men de flesta är på något sätt godtyckliga eller subjektiva, medan vissa riktar in sig på frågan om vad läsningen i sig är värd.

Det är intressant att processen inte har någon direkt lättbegriplig struktur som gör att man kan förutspå en kanonisering. Ett verk som blir ignorerat av sin samtid kan med åren växa och få en betydelse som skymmer dess blygsamma mottagande. Ett drömspel till exempel möttes av tveksamma kritiker, de första uppsättningarna blev inte så lyckade på grund av de tekniska problemen, men med samhällsförändringarna i Europa och teaterteknikens utveckling så kom Drömspelet till slut att omhuldas av surrealister och expressionister. Idag är det ett av Strindbergs och svensk litteraturs viktigaste verk.

Ju längre tiden går desto färre verk från varje epok är det som överlever. Det finns antagligen massor av antik litteratur som är intressant och läsvärd, men ändå är det ganska få verk och författare som vi återkommer till.

Men kanonisering inom litteratur handlar inte bara om hur ofta böckernas läses, utan också om hur minnet av författaren hålls vid liv. Detta kan innefatta allt från litterära sällskap och museum till frimärken och högtidsår. Det hela måste motiveras och hållas intressant för att inte falla i glömska.

Kanonisering manifesterar sig främst på litteraturlistor i skolorna. Det är där många möter bilden av vad som är viktig och bra litteratur. När något lärs ut av professionella så tar vi för givet att det är bra. Men det är också lätt att skrämmas av det. Att få berättat för sig att Röda rummet kan ha en motsatt effekt, man skyr läsning som ett tvång. För mig hade den en gång en annan effekt; jag trodde länge att Ondskan var en bra bok eftersom vi alla skulle läsa den i högstadiet. Men med åren har jag insett att jag nog var lite naiv och okritisk i min läsning. Så anbefallen läsning kan också motverka det som ska vara syftet.

Litteraturprofessorn John Guillory argumenterar i sin bok Cultural capital för att kanon egentligen handlar om kulturellt kapital som reglerar läs- och skrivkunskaperna i olika sociala grupper. En samhällsgrupp med lågt intresse för läsning och litteratur är inte så intresserad av att se sina verk och författare kanoniserade, medan en grupp med högre kulturellt kapital, vilket oftast tillhör en högra samhällsklass, framhåller sina viktiga verks betydelse. Samtidigt är det svårt att definiera en grupp, få de att verka mer enhetliga än de egentligen är. Det är få som vill och kan kategorisera sig så snävt.

languageSå läskunnighet är det som nog kan samla flest när det handlar om kanon. Kulturell identitet är svårt att lära ut, utan måste nog upplevas på fler plan än i böcker. Då är det viktigare att lära sig läsa på kritiskt sätt, och inte inbilla sig att en bok är viktig bara för att den används i skolan. Idag utsätts vi för mängder av text, överallt blir vi påbjudna information som vi kanske inte är så intresserade av eller som vi inte kan värdera sålla på ett bra sätt. Litterära genrer och texter skiljer sig åt och kan inte alltid jämföras med varandra; lagtext och poesi kräver två olika förhållningssätt.

Men en kanon har den fördelen att den kan fungera som ett historiskt minne. Den behöver ju inte nödvändigtvis gå en specifik grupps ärende, utan kan likväl vara något som förenar och pekar på likheter likväl som skillnader. Att läsa de så kallade klassikerna sätter in läsaren i ett större sammanhang samtidigt som det ger medel för kritiskt och självständigt tänkande över vad som gör ett verk relevant. Kanonisering kräver ju ett aktivt läsande av verken. Även om ordet kanon kan leda tankarna till något ålderdomligt och stelt så är det ju faktiskt en process som kräver många aktörers deltagande.

Påbjuden läsning kan då verka motsägelsefull, om ett verks storhet måste tvingas på läsaren kan man undra om det egentligen är ett mästerverk.

Så kanon är något som orsakar mycket debatt med sin tvetydiga innebörd, men debatten kring dess existens ses ofta som ett symptom eller tecken på att humanistiska studier befinner sig i något som kan liknas vid en identitetskris. I Sverige kommer det att dröja länge innan vi får se någon nationell kanon likt den i Danmark; ingen utom i princip folkpartiet vill vara med och bestämma en. Eftersom ingen kan komma med ett fullgott svar som inte faller ner i frågan om estetik eller sociala gruppers representation så kommer det att fortsätta att vara något som skapar mer frågor och konflikter än lösningar. När många faktorer spelar in så öppnar det för så många invändningar att en lösning som tillfredsställer alla parter ter sig orealistisk.

Daniel Svederud