Barnet Felicia

jan172012

Skrivet av Else-Britt Kjellqvist

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Felicia Feldt Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra i huvudsak utifrån ett barnperspektiv. Moderns förväntningar inför den nyfödda dottern som döps till Felicia är att hon är det barn som ska dö. Uttryckt på följande inlindade vis:

Gud tar de vackraste barnen, de godaste. Därför trodde jag att om det var något barn jag skulle mista, så var det du, Felicia. Inte Simon. Det tänkte jag redan samma dag du föddes. Felicia, älskade barn. Jag har alltid vetat det. Att du är för god för den här världen.

Det framgår inte när barnet Felicia fick höra denna utsaga första gången men förvirrad måste hon ha blivit. Den ger också Felicia en särställning i syskonskaran.

Ett barn har inget val. Om ingen annan finns måste det för att överleva älska sin mamma. Och för Felicia finns ingen annan. Modern är ensam vårdnadshavare. Också de sociala myndigheterna är maktlösa när fadern försöker förhindra ännu en flytt med hans dotter till Egypten.

Barnet frågar: ”Är vi på flykt mamma?” Under åtta år byter Felicia skola sju gånger. Att skapa relationer utanför hemmet omöjliggörs och så skapas en paranoid värld:

För varje flytt, flykt, kommer vi närmare. Varandra. Vi har bara varandra. För mamma. Mot mamma. Mot världen. För varandra. De är mina bästa vänner. Mina enda vänner. För i all rotlöshet finns det rötter – mina syskon. Där mamma är påminnelsen om oförutsägbarheten är mina syskon de säkra korten.

Hos dem finns kärlek. Syskonen har en ganska undanskymd plats i berättelsen men det framgår ändå att det är här kärleken finns. När modern är frånvarande, ibland flera dar utan att någon vet var hon befinner sig, så finns syskonen där. Och när hon gått in i alkoholdimmorna finns de också där, som flest åtta stycken. De lever alla under separationshot. Håller man inte med modern klipper hon omedelbart kontakten. Det barn som protesterar förlorar då även kontakten med sina syskon.

Och om man som barn tvingas in i omöjliga val riskerar man att klyvas. ”Om jag vill ha min pappa måste jag välja bort min mamma.” Efter tio år återförenas Felicia med sin pappa som vill att hon ska följa med honom till Vietnam. Modern säger nej. 

Skolsköterskan larmar. Barnen är undernärda. ”Alltid alltid alltid hungrig.” Felicia är då sju år. Alla rop på hjälp ekar ohörda. Själamördandet fortsätter där barnets integritet och gränser oavbrutet kränks. Felicia och hennes syskon lever i ren misär. De sociala myndigheterna måste ha blundat rejält men eventuella stödåtgärder försvårades säkerligen av de ideliga flyttningarna. Och detta var fyra år innan modern blev Sveriges i särklass mest upphöjda expert på barnuppfostran, så det kan inte ha varit skälet.

När Felicia är tretton år utsätts hon för ett sexuellt övergrepp av en man som modern anställt som illustratör samt sexuella närmanden av en styvfar; något som modern inte tror på. Felicia slutar tala. Hon blir stum efter det ultimata moderssveket; något som tusentals flickor som varit utsatta för sexuella övergrepp av fäder och styvfäder vittnat om. Det värsta sveket kom från modern som vägrade tro på dem och tog mannens parti.

Men värre skulle det bli. Felicia lever under dödshot – bokstavligen: Nu är det så här, förstår du. Om du inte börjar prata med mig igen, så kommer jag att sticka den här kniven i dig. Och sedan kommer jag att sticka den i mig själv. Och jag menar allvar.

Ett barn som hotas av en förälder har svårt att bedöma om dödshotet är reellt eller inte. Och särskilt inte då föräldern som i det här fallet är lynnig och genom sitt alkoholmissbruk impulsstyrd.

Felicia Feldt. Foto: Sofia RunarsdotterI ännu högre grad än dödshot utsätter modern barnen för självmordshot. Vid ett tillfälle ska hon hoppa över bord; familjen är på väg till Irland. Hon tar av sig sin guldklocka och lägger i Felicias hand. ”Alla pengar som Boken om barnuppfostran ger. Jag vill att du och dina syskon ska ha den.” Som vanligt blir Felicia stel av skräck. Det blir lillebror Jack som tar hand om modern; han blir hennes förälder och modern lyder och går och lägger sig.

En av svårigheterna med en mamma som spelar martyr, vilket inte betyder att där inte finns ett lidande, är att ansvar och skuld obevekligen hamnar hos barnet vilket ju också är det traumatiserade barnets överlevnadsstrategi. 

Barndomens skräck hinner ikapp Felicia genom hennes treåriga dotter Wilma när de besöker mormodern som vill att dottern ska få sova ut och därför låter barnbarnet sova hos sig. Men Wilma som inte är van att sova hos någon annan än sin mamma springer ifrån sin mormor.

Jag öppnar dörren för henne och då ser jag mamma komma efter. Hon tar ett stadigt grepp om Wilmas hår och drar henne i håret längs gräsmattan. – Du kommer tillbaka till din SÄNG! Omedelbums!

Wilma skriker. Och jag hamnar rakt ner i skräcken som aldrig låter mig bli vuxen.

De starka modersbanden gör att Felicia får stora svårigheter i förhållande till de egna barnen. Hon upprepar sin mammas beteende vilket hon till sist inser när hon ser deras rädsla när hon skriker åt dem. Av dessa skäl väljer hennes tolvårige son att bo hos sin pappa. ”Det handlar om din mamma. Det handlar om ditt dåliga förhållande med din mamma.” Men i motsats till sin egen mamma ger Felicia sonen rätt. Hon förstår att han bara försöker rädda sig själv precis som hon försökte men misslyckades.

Till slut försonar sig författaren med att hon varken kan eller vill försona sig med sin mor. Som jag ser det vore det att svika det egna inre barnet. Och hur skulle förlåtelse vara möjligt då modern varken tar ansvar för sina handlingar, känner ånger eller lyssnar till sin dotter. Men acceptera det som varit det måste man för att inte förpesta livet med hat och hämnd vilket är en tung börda att bära. Och ur accepterandet växer tacksamhet och sådan känner den vuxna Felicia:

Jag är tacksam. För alla flykter. Som lärde mig att stanna kvar. Tacksam för alla bråk som lärde mig sluta bråka. För all kärlek som lärde mig att älska vidare. För alla straff som lärde mig att sluta hota. För alla syskon som lärde mig vad verklig vänskap är. För ett moderskap som lärde mig att välja andra mödrar. Jag är tacksam… Jag är tacksam för mina barn som lärde mig följa dem, i stället för motsatsen…

Else-Britt Kjellqvist