Essäer om litteratur & böcker

Vårens trender i barnboksutgivningen

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Skrivet av Belinda Graham

maj152013

Minsta bakbokenVackra barnböcker med retrokänsla: vardagsdramatik för de yngre, övernaturliga överraskningar för de äldre.

Vackra barnböcker förgyller vår och sommarläsningen och visst var allt bättre förr? Hm, nej, inte bättre, möjligen annorlunda. Men “förr” har börjat komma tillbaka i barnlitteraturen med ett slags retrotänk, man tar det vackraste från de gamla klassikerna när det gäller färger och formgivning. 1970-talet har kommit tillbaka i en ny tappning.

 Minsta bakboken - en stor god bok för alla åldrar

Minsta bakboken av Johanna Westman (känd från SVTs barnprogram) sprider matlagningsglädjen till den yngsta generationen. Visst kommer det en kokbok om dagen, men få är så här bra, genomtänkta och pedagogiska. Totte bakar sockerkaka är en klassiker inom svensk barnlitteratur. Svante Gandini(med Totte-liknande frisyr)  iMinsta Bakboken bakar precis allting. Inklusive matig focaccia och små pizzor till middagen.

 Johanna Westman begränsar sig inte till de vanliga barnrecepten, som chokladbollar (ingen ugn behövs) och chokladkrispkakor (som givetvis finns med). Barnen får också allt som brukar vara med i bakböcker för vuxna, som rulltårta, smulpaj och drömmar. Och istället för sockerkaka bakar Svante en tigerkaka med klös i och massor av cupcakes, toppade med godis. Johanna Westmans bakbok för de yngsta kockarna både bevarar och förnyar.

Werner Aspenströms fingervisningar

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Skrivet av Ivo Holmqvist

maj142013

Werner Aspenström som ung. Bild från Wikipedia”Fingervisningar” är ett nyss utgivet postumt urval ur de anteckningshäften som Werner Aspenström förde under sina sista åtta år (han dog 1997, nära åttioårig). Titeln förklaras i en aforism i början av boken: ”Dikter – om den benämningen stör, kalla det fingervisningar.” Det är en betecknande blygsamhet, han var inte mycket för det högstämt retoriska. Några rader från mitten av juni 1990 visar att han inte heller led av självöverskattning: ”Drömde att jag satt med i publiken på någon musikalisk-litterär tillställning. Sist läste en skådespelerska några dikter av mig. En efter en ur publiken reste sig och gick.”

Och i en anteckning från året därpå: ”Men vad skall jag själv skriva och satsa på det år då jag skall fylla 73 år? Vet inte, famlar, blir allt folkskyggare.”Till och med när han vid pingsttiden 1991 fått Pilotpriset plågas han av tvivel på sig själv:”Den uppskattning jag rönt det sista halvåret känns besvärande och bindande, sanningen börjar bli brutalt tydlig: jag sysslar med provisorier, förberedelser, till något som jag anar, ja vet, inte blir av.” Detta trots att ett par av hans finaste diktsamlingar kom ut under de åren.

När Ivar Lo-Johansson avlidit – de bodde i närheten av varandra på Söder i Stockholm - opponerar han sig mot tanken på en staty i brons. Det finns värdigare föremål än författare att föreviga på det viset:”Byt ut statyerna av människor mot namnlösa djur. En fladdermus i övernaturlig storlek skulle väl passa lika bra som Strindberg i Tegnérlunden. Ferlin på Klarabergsgatan mot en annan långsträckt gestalt, en giraff t.ex., som kan mäta sig med Klara kyrka. Karl XII? En mobil i stället med svärd och fredsduva, ryckvis roterande som vår neutralitet. Det biologiska, inte biografiska.”