Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Litteratur Essäer om litteratur
Essäer om litteratur & böcker
Djur inom poesin
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som kattenDjur och poesi hör absolut ihop. Konstigt vore det ju annars. Vi är själva djur, djur är poetiska i många bemärkelser, djur står oss nära. Under litteraturhistoriens gång har dock djur använts och/eller skildrats på helt olika sätt och ur en mängd skiftande perspektiv. Redan den antike slavpoeten Aesop, som hans mer sentida kollega Lafontaine, skriver om djur i fabelform – ja, som identiteter i moraliteter. Delvis gör även Ovidius så i sina Metamorfoser. Andra, som säg Chlebnikov, använder sig av djur som emblem (örnar, lejon, hästar osv.). Åter andra, som Rilke, ser djur ur ett antropomorfiskt och symboliskt perspektiv. Ja, det är väl det vanligaste. Här och nu är vi inte så intresserade av just detta, utan om djuren som djur, och hur de då ”fungerar” poetiskt. Det kan handla om beskrivningar, som hos Eliot och Aspenström, det kan handla om inlevelser i djuret självt, som hos Tua Forsström, det kan handla om blandvarianter. Jag skall här inte utveckla detta vidare. Tvärtom vill jag bara förmedla några av de bästa ”djurdikter” jag själv läst. Naturligtvis börjar jag då med en av de mesta kända djurdikterna av alla; Eliots om kattnamn:
Om kattnamn
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
Först har det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla, som Peter och Tom
och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma
-förnuftiga namn, som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter
-förnämliga namn men rejäla ändå.
Och sen skaa man hitta nåt säreget åt´e,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet ni mesamma på vad han funderar.
Han grunda och blundar - begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga,
evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn.
Ur "The Old Possum's Book of Practical Cats" av T S Eliot (1939) översatt av Britt G Hallqvist (De knepiga katternas bok, 1949).
Om A Taste of Honey av Shelagh Delaney
Tidskriften Encore om författaren Delaney När en skomakare i antikens Aten fick se en målning av Apelles bråkade han om att en sko på den inte var tillräckligt noga återgiven – begreppet poetisk frihet förstod han sig inte på. Trött på 1880-talets naturalism skrev Verner von Heidenstam en tunn liten stridsskrift, ”Renässans”, där han myntade ett ord som sedan dess använts som slagträ i många skilda sammanhang: skomakarerealism. I hans och andra skönandars vokabulär var det ett skällsord. När en ny våg av realism och naturalism vällde in över England mot slutet av 1950-talet och en bra bit in på nästa årtionde sorterades en hel del av de nya dramatikerna in under etiketten ”kitchen-sink realism”, en term som inte alltid var elakt menad.
I fråga om Arnold Wesker passade det dessutom extra väl eftersom han ibland lät sina stycken utspela sig i ett restaurangkök i Londons fattiga East End. Miljöerna hos dessa arga unga män var avsiktligt påvra. I John Osbornes ”Look Back in Anger” från 1958 grälar det nygifta paret kring strykbrädan i en trist enrummare, en bed-sitter (det blev bättre fart på invektiven makarna emellan i Edward Albees ”Who´s Afraid of Virginia Woolf”, men så var han ju också amerikan). Det var från den pjäsen som John Russel Taylor fick titeln till sin fortfarande läsvärda översikt ”Anger and After” – här hemma sammanfattade Carl-Olof Lång tidens teater i sin ”Engelska bilder” som också den hållit sig bra.
Och i romaner och noveller av John Wain, John Braine och Alan Sillitoe handlade det ofta om ynglingar i arbetarklassen som är duktiga klättrare, de som vill nå till ett ”Room at the Top” liksom betjänten Jean hos Strindberg som drömmer om att med Fröken Julies hjälp klättra upp till toppen av trädet, till fågelboet där guldäggen ligger. Det var nog bara Kingsley Amis som tog lite lättare på klassklättringen, i sin festliga ”Lucky Jim” från 1954 om en ung man som går tvärs emot alla akademiska traditioner i Oxford eller kanske var det Cambridge (Philip Larkins tidiga roman ”Jill” från 1946 om en liknande klassresa via universitetet som misslyckas är betydligt dystrare).
Sida 1 av 148.
