Utopiska geografier

Alexander Danje. Skrivandet är den sista geografin, två dikter.

Litterärt

Skrivet av Alexander Danje

nov262012

Alexander DanjeAlexander Danje – För omkring ett år sedan råkade jag läsa ”The Aliens” av Charles Bukowski och varenda rad var som en defibrillatorchock till mitt hjärta – jag vet inget bättre sätt att beskriva det på. Jag läste allt av honom. Och jag läste all annan poesi jag kom över.

För några dagar sedan ringde en gammal vän mig, just innan vi avslutade nämnde han hastigt att det var stridigheter i det gamla området;

”Du har kanske hört om han som sköts ihjäl?”

Han bor kvar i det område jag flyttat ifrån för flera år sedan, men som fortfarande är den enda platsen där min själ egentligen är helt hemma. Och han påminner mig om det enda, det mest självklara. Att vad vi än pratar om, de egna världsbilderna och moralen, religionerna och politiken – alla idéer om vad livet är och hur det ska vara – han påminner mig om att från den lägsta punkten – är bara livet. Oavsett, bortom och djupare än vare sig förklaringen eller beskrivningen av livet.

Och där livet endast är finns alla berättelser. Alla äventyr.

Samhället jag lever i idag känns som en fullständigt främmande plats. Jag förstår mig inte på dess ideologier. Jag förstår mig inte på cirkulationen av pengar eller statusjakten. Jag hör bara inte hemma här, det finns ingenting jag kan anpassa mig till.

Så jag skriver som ett sätt för att överleva, det är min tillflyktsort. Det är den plats jag verkligen älskar.

Carsten Palmer Schale – Från världen till köksbordet

Litterärt

Skrivet av Carsten Palmer Schale

nov192012

Carsten Palmer Schale”Jag heter Carsten efter min farmor. I november kommer min 42:a bok, men inom litteraturen har jag bara givit ut ett knappt dussin. Mina stora intressen i livet – vid sidan om litteraturen – är tveklöst filosofin och idrotten (jag är nörd).

Men för att återgå till det i sammanhanget väsentliga: jag blev ”litterärt frälst” när jag var 17; det var när jag fick Edith Södergrans dikter i handen. Kort, ganska kort, därefter började jag inte bara skriva gymnasial poesi utan dessutom tycka till om andras. Riktigt seriöst blev kanske detta en 7-8 år senare; när jag dels publicerades som poet i ”Horisont”, dels fick en en mängd recensioner i både svenska och utländska tidningar och tidskrifter antagna.

Urgöteborgare är jag – men jag är mycket otrogen med Bohuslän (särskilt ön Orust där jag numera mestadels bor). Jag älskar annars Paris, världens huvudstad, där jag varit ett 30-tal gånger. Den som händelsevis är intresserad av mer av det jag skriver: läs Tidningen Kulturen och mina texter på Kim Larssons sajt: Eremonaut. Jovisst! Jag glömde en sak. jag är alltså professionell sociolog och socialpsykolog. Märkligt nog är jag dock internationellt mest känd som debattör inom teologin. För övrigt älskar jag korv!”

Cecilia Persson – En diktares första uppgift är att bli lik sig själv

Litterärt

Skrivet av Cecilia Persson

nov122012

Cecilia Persson BlickJag gick upp 4.20 och var så trött att jag kände mig illamående. Båda barnen bor heltid hos mig nu. Klockan 14.30 ska jag sätta mig på min röda cykel och cykla till arbetet som personlig assistent. Fick lön idag och måste besluta vilka räkningar som ska skjutas på den här månaden. Skriver på ett slags poetiskt skådespel mellan Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och mig själv. Svårt. En utmaning. Önskar att jag bara kunde få skriva. Kunna skriva ostört. Men det är pengar som måste in och barn som behöver bekräftas och få hjälp med läxorna. Har deadline på en text om Zenia Larsson till tidskriften Cora och känner ett motstånd att skriva den. Backa bandet och gå tillbaka till en svunnen tid. Tänka gamla tankar. Läsa om gamla texter. Samtidigt är hennes författarskap viktigt och Zenia har betytt så mycket, kanske för mycket? Plikten och tvånget att skriva. Att bekänna. Det väcker alltid skuld och skam i mig. Förintelsen. De döda. Det bottenlösa mörkret. Mitt liv är lyx i jämförelse. Mina erfarenheter förbleknar. Majas och Gunnars liv också. Allt förbleknar och den känslan är inte bra när orden måste vilja flyga som vackra, fria fjärilar.

Viktoria Silfverdal, dikt, lek och ensamhet

Litterärt

Skrivet av Viktoria Silfverdal

nov052012

Viktoria SilfverdalViktoria Silfverdal, född 1987. Jag är en lite av varje. En bitter femåring, en förnöjsam dam, en förtvivlad ung kvinna, en ensam vän och kanske någon mer. Jag blir glad av att klättra på klippor och att sova i tält. Nu har jag min sängplats i Västerbotten och en plats på Umeå Konstskola.

Jag skriver när livet kliar och när jag tappar bort livslusten. Då är livsdegen kletig, det är kaos i köket och idel ofärdiga processer. Det händer ibland att en stjärna sprätter till sådär gott inuti. Då skriver jag också dikt.

En mossbevuxen sten. En ljummen kaffelatte. Världen är ett öppet skåp full av speglar, visst? Symboliken. Där har vi det. Vi tillskriver årstidsväxlingar våra egna humörsvängningar och identifierar oss med livlös materia. Vem bland människor gör inte detta? Vem är då inte poet? Konstnär? Författare? Och varför bara en av dessa tre?

En poet som använder sig av ett bildspråk har bland sina viktigaste verktyg just de bilder som framkallas hos läsaren. När poeten använder sig av sina läsares inre bilder, är då inte poeten samtidigt en bildkonstnär? Och eftersom läsaren själv skapar sitt inre bildarkiv, varför inte kalla även denne för bildkonstnär? Eller en läsare av lyrik som upplever orden vara sprungna ur hans eget hjärta, kommer inte ordens innebörd i dikten från hans eget inre samtidigt som de kommer från den som skrivit dikten? Eller när en människa ser på en skulptur och inom sig skriver en berättelse kring skulpturen, är hon då inte en författare? Och läser inte en författare själv sin egen text i samma ögonblick som han skriver den? Vem är inte poet? Läsare? Konstnär? Betraktare? Författare?

Jane Morén – du och jag och klasshatet

Litterärt

Skrivet av Jane Morén

okt292012

Jane MorénJane Morén Sthlm *

Presentera dig.
Ok. Jag har mörkt hår och gröna ögon.
Inte så. Vem du är.
Jag är tio år, jag är tolv, jag är tjugoåtta, ja sedan fyllde jag lite mer och mer igen.
Varifrån kommer du?
Årsta, Södermalm, Medelhavet, Skogen bland fåglarna, På ryggen av hästen som galopperar över fältet, Från en mormor vars syster dog när hon var jungfru åt en fin familj på Östermalm, de snålade med värmen i hennes kammare.
Vad skriver du om?
Jag skriver om livet som strömmar genom mig och runt mig och allt som myllrar omkring där som fåglar. På baksidestexter på mina böcker står att jag skriver om utsatthet, underläge, ensamhet, kärlek, sköra människor och att det finns starka bilder av kärlek och sorg som blixtrar upp mellan raderna, blåa färger, broar och trappor.
Kärlek? Hur känns kärlek?
Att vilja höja händerna i luften och uttala: Jag ger mig; jag ger mig till dig.
Vad gör mest ont?
Avsked. Lögner. Hån.
Då blir du arg?

Kristian Carlsson – UTAN NAMN 0;

Litterärt

Skrivet av Kristian Carlsson

okt222012

DOKUMENTET – en marginalanteckningspoetik

Kristian Carlsson

Möbelsnickaren måste hitta de rätta beslagen. Han går igenom kataloger, samlar de möjliga. Det förfarandet är inget found poem i överförd bemärkelse; kanske när det rätta beslaget dyker upp av en slump. Men processen som jag gett mig in på att relatera till lämpar sig bättre för vad jag kallar ”lånedikt”. Att låna kapaciteten ur andra verk och bygga sig något. Få beslagen till sin byrå. Meningarna till sin dikt. I Per Engströms bok skulle det mycket väl kunna dyka upp en byråmakare på fel plats. Jag minns inte längre om det ändå gjorde det bland myllret av människor med ärenden. Det vore inte omöjligt att tänka sig att jag borde minnas såhär två dagar efter att jag läst boken igen. Det är en evig fläck på min karta som kommer sig av lånediktandet. Jag läste för att ifrånta boken något, suga musten ur den, bokstavligen. Jag säger Per Engströms bok, som i att det är över. Drog inte ens fram hela titeln [ PARKERNA I GLÄNTAN, VETSKAPEN OM ATMOSFÄREN OCH HELA ARBETET MED LYCKAN ] för jag har parafraserat den i min dikttitel; det var det sista jag gjorde med den: mot den. Det vill säga alltså innan jag ägnade den en helkväll på Bushwick Book Club Malmö [ Bushwick Book Club Malmö, som startats av Kristian Carlsson och Thomas Jönsson 2012, är en filial till den legendariska livebokklubben i Brooklyn. Konceptet går ut på att musikaliska och vokabulära artister under en helkväll inför publik framför nyskrivet material som är inspirerat av kvällens temabok. ] och också tillägnade den min lånedikt. Det är makabert på sitt sätt att veta att huvudförfattaren befinner sig i publiken, att själv samtidigt också vara med och hålla ihop kvällen, presentera, raljera. Jaha, vad beräknar man att en konceptuell profilering av verket ska väcka!? Jag menar: förutom att det är något nytt och eget och att jag är väldigt nöjd med det – så relaterar lånedikten i Bushwicksammanhanget onekligen till boken, till originalet – för jag är riktigt nöjd med dikten. Men den är trots allt bara ett beslag på romanmöbeln. Romanen är en inventarie. Och varför är jag inte musiker; då kunde jag spela an på en annan sträng. Jag skriver det här på min mobil, bokstavligen en bokstav åt gången, back to basics, det är inte datortangentbordets snabbmanövrerade en tangent åt gången. Jag gör annars inte hela texter på det här viset, på sin höjd fragmenten. Men jag ligger i en säng ute på landet med min son vid min sida. När man skriver så här bokstavligt behöver man tänka först och skriva sen. I bilen på väg hit tänkte jag på att jag inte längre skriver dagligen, som förut om åren. [ Jag har gjort mig känd för att vara extremt produktiv och textuellt effektiv: Kristian Carlsson (f. 1978) debuterade som författare 1996 och som översättare 2008. Verkförteckningen är lång; och även 2012 är den lång, men kan highlightas (övriga verk anno 2012 må förlåta) med kortprosaverket Historietterna Trombone, 2012) och det långaktigare kortprosamastodontstycket Nittonhundratalssviter; en skönlitteratur (Smockadoll, 2012). ] Men jag tänker och skriver ner det som behöver bli skrivet, när det väl kommer. Jag inser att jag är en pappa. [ Jag kan bara inte kalla mig själv fader, far. Men det skulle ha blivit bättre rent textflödesmässigt och textsymbiotiskt. ] Det som jag aldrig berörde i min lånedikt och som jag medvetet behöll för mig själv, för mitt privata själv, med boken, var det slut på en av texterna där fadern [ Andra pappor kan jag med gott humör i undantagsfall kalla fäder. Men inte heller de som är släkt med mig, såsom min egen. Fadersgestalt kan jag dock säga om dem som inte är mina fäder, men som varit den sortens gestalter under olika former och förhållanden: konstnären Åke Arenhill, författaren Bengt Liljenberg, snickare Christer Ljung, broder Johan Carlsson (åt helvete med devisen ingen nämnd, ingen glömd). Män som jag lyssnat på och så vidare. ] minns hur hans son som liten hoppar i alla vattenpölar och hur sonen måste göra det, bara måste. Min son är i just den 2-3-årsåldern nu. Och jag fick dåligt samvete av texten. Jag vet förvisso att jag i framtiden kommer att minnas samma sak om min son, att han fick, och ville och att han hoppat i alla vattenpölar. Men nu när jag är mitt i det vet jag med mig, och där slår samvetet till, att det faktiskt funnits en och annan vattenpöl jag inte velat att han skulle hoppa i, att jag inte låtit honom hoppa i exakt alla. [ Symptomatiskt nog, fick han cykla fram och tillbaka i en vidsträckt vattenpöl till långt efter mörkrets inbrott dagen efter marginalanteckningarna skrevs; ända tills han själv föreslog att det nog var dags att cykla hem. ] Jag har inte tyckt om de djupaste pölarna. Jag har inte gillat att stå ytterligare tio minuter i regnet efter en kvarts pölhoppande. Vi har blivit dyngsura och det finns kanske de som då resonerar att jag kanske varit rädd att han skulle bli sjuk. Men nej. Han är varmblodig som jag. Ett element som jag. Det är bara livet som är sådant; man är trött, eller hungrig, eller uttråkad. Jag vill annat och kortar ner min sons arbete med lyckan, bara i skarvarna, någon sömsmån – som jag ger åter i andra mått och material. För min son, där och då, är dock pölarna enda lycksaligheten, eller närmsta lycksaligheten. Sådant tar jag inte med mig i en konceptuell dikt. Mina koncept ska helst vara lyckliga arbetsprocesser för mig, sorgliga eller roliga, det faller på läsarens lott. Därvidlag får jag ju tillstå att jag inte heller kan påstå mig skapa utifrån den förenklade bilden av att jag tänker först och skriver när det behövs (jag kände symptomatiskt nog inte heller ett nödtvång att skriva ner insikten i bilen, om man nu kan kalla detta basala en insikt, men om jag hade skrivit ner det – och eftersom jag nu också refererar till det i skrift – BLIR det en insikt, står det tydligt som en insikt). När lånedikten skrevs visste jag ju också om passagen med vattenpölarna, och dess substansrikedom för det vardagliga i mitt liv. Vad jag gjorde var att jag INTE tänkte; jag sköt de tankarna på framtiden för att jag visste att de annars skulle influera mitt författarjag, sabba för mig, rent ut sagt. Nu, två dagar senare, med dikten klar och arrangemanget överståndet, med prestationerna i bakfickan – har jag slutligen möjlighet att tänka de tankarna. Författarjaget har gjort sitt yttersta, professionellt och exceptionellt, och nu kan jag grotta in mig och gotta ner mig i de personliga upplevelserna. Min lånedikt är nu fri att ge läsare sina reflektioner – jag har inga reservationer för det. Jag är författare för att jag kan skjuta upp mina tankar så att det kan bli någonting skrivet när det behövs. Nu ligger jag och hör andetagen tunga från min livsmöblerings mest välfunna beslag. Ja. Det var i ungdomsdikterna och efter faderskapet som jag vågat uttrycka mig som mest sentimentalt. Efter ungdomen svor jag att aldrig skriva så högtravande blödigt igen i mitt liv. Ett dumt löfte att ge sig själv. Jag är ju sentimental av mig. Därför blev jag konceptualist, så att jag fick ha sentimentaliteten privat för mig själv i mitt liv och låta kreativiteten bli fri och obunden och jävlaranamma och jag-skiter-i-allt. Jag tror att jag kommer att hinna med många sentimentala alster i livet – de bara ligger och bidar sin tid. Allt i min hjärna har potential att nå mitt författarjag när det väl går att överrumpla. Tills vidare tänker jag, och tänker inte, och antecknar halvmessyrer såsom:

”Balanssinnet sitter i molnen. Synapserna kan gå ner i koordinerad spagat mot min hjärnas alla nervändar.”

Jag vet inte om jag kommer att använda det fragmentet i någon annan text än denna. Första meningen har faktiskt också med min son att göra. Han trodde mig inte när jag insisterade på att balanssinnet sitter i hjärnan – vilket, inser jag nu, inte ens är en helsanning; lilltårna och annat är också inblandade. Men i alla fall gav jag upp på pedagogiken för den gången och bjöd på en alternativ förklaringsmodell – och det visade sig att han omedelbart godtog att våra balanssinnen sitter i molnen. Det är kanske också en poetisk sanning, för med hjälp av molnen och himlen kan vi bli klara över vilket håll som är uppåt när vi tumlat runt för mycket på gräsmattan och till slut inte vet råd, av lycka och skratt. Lycka kan kanske inte beskrivas. Jag har aldrig försökt tro att man kan det. Men för mig är lyckan inkavlad i och legerad med mina texter – allihopa – eftersom associationssprången alltid tagit vägen någonstansifrån som jag minns, kan minnas. Så arbetet med lyckan finns, finns helt klart; det är det som finns.

Lånedikt för att glänta på lyckans atmosfär

Lamarop

Lamarop

Lamarop

Lamarop

Lamarop

Jag hade gått långsamt, djupt försjunken i tankar om hur det är med allting, hur allting ligger till (ovanstående är endast ett skummande referat).

Jag hade en kompis som hette Sven mellan tredje och sjätte klass.

Magnus gick med en fjädring i steget som retade mig.

En bra dag som slutade dåligt.

Kristian Carlsson

När man öppnar dörren så går väggen till vänster ut en bit, och till höger kommer bokhyllan.

En sån remarkabelt liten prick jag var på kartbilden! Helt försvinnande liten.

”Kommer snart”, stod det på en skylt, men snart är ju inte samma sak som strax, det kunde man ju inte veta när det skulle bli och det var så varmt, så varmt.

Någon kanske minns andra veckan i februari 1988 som var ovanligt regnig.

Det regnar den 1 juni i år.

Redan under den riktiga andra veckan...

Redan under den riktiga andra veckan...

Om nästa sommar och nästnästa ska bli dåliga och regniga, när det nu har varit två så fina somrar i rad.

När Melvin och Maj-Britt närmade sig femtioårsåldern åkte de på sin första utlandssemester, till Lübeck. Det blev ett intresse de sedan vidmakthöll; varje år åkte de utomlands någonstans i Europa. Holland. Schweiz.

Överhuvudtaget är det besvärligt att hitta tillförlitliga uppgifter över världens samtliga länder.

Ronald McDonald har ett litet kort där det står att han är han.

Då hoppar han av och utifrån ingenting skapar han en stor boskapsuppfödningsranch där. Många år senare återvänder han, anspråkslöst, i samma buss till Södervärn, hoppar av och går till Conny på Sofielundsvägen intill och ger honom en fet bunt sedlar.

Conny hade samlat ihop alla tomglas, gjort lite kaffe till sig och bränt reklamblad i spisen.

Manliga jazzmusiker i sextioårsåldern klär sig för de diskreta stunderna, då de just inte spelar utan bara står där.

Att man inte borde dricka kaffe efter tre på eftermiddagen. Det vräkte de ur sig i radion.

Är man rik är det lätt att ha principer.

Somliga människor bliva magra av att gifta sig, andra bli feta.

En enhetlig, deglik utstrålning.

Oljetråget hade hål stora som knytnävar och på banan fick han gå och plocka upp bitar av block och aluminiumstakar med blåanlöpta storränder.

”Jaha, det är sån här blaha-baha-masturbation man ska tvingas höra på i det här jobbet...”

Ibland bytte de, som ett volleybollag, platser.

Vid halv nio tog de fika.

Han tar en bit enrisrökt korv och stoppar i munnen, låter blicken glida ner över kalvlevern och fjärilskotletterna i kyldisken bredvid och vidare ut genom fönstret.

Lyckan bor kanske inte i hästar heller.

Kusinerna lekte fint tillsammans och gräsmattorna var stora.

Lite cigarettaska på gräset bredvid min stol talar emot, och ingenting, egentligen, talar för.

Andra gånger går jag bort en bit på gräsmattan och tittar på dem från långt håll.

Det är flickor med ruter på näsan allihop

Man strålar, men man undviker gesterna.

Livet vore enklare om allting började precis när man behövde det.

Ett förälskat par står och spelar badminton i skuggan av en kyrka.

The British Empire besitter 1935 cirka halva världen, Frankrike, Nederländerna och Italien delar på en stor del av resten.

Jag har läst listor med fem, sex tackgrader. Inte roligt att hamna utanför en sådan.

Ordningen är extremt känslig. Någon kan alltså bli upprörd över att ha hamnat under fel grad av tack, istället för att känna tacksamhet över att överhuvudtaget blivit tackad.

Emanuel den lycklige är konung i Portugal från 1495

under näsan en sorts mustasch som står i absolut samklang med håret på huvudet.

Den femte brodern gav sig av till slottet och bad att få lukta på prinsessornas klänningar.

Den femtonde brodern gick till hjortarna och frågade om de hade sett något. Han kunde tala med hjortar.

Den artonde brodern följde med den femtonde. Han var hjälpsam. Men han kunde inte tala med hjortar. Han hjälpte till att samla ihop dem.

Ingen gammal fru gestikulerade kring hans hela dunjacka på ett sätt som skulle ha antytt att hon velat slita sönder den på stället om hon kunnat.

...det finns en sorts masscener som tycks vilja säga något om människan.

Litteraturen har helt enkelt svårt att komma förbi figuren sändare – mottagare.

sändare – mottagare

sändare – mottagare

Det är inget verk som uppstår.

sändare – mottagare

Det räcker med en början, en mitt eller ett slut.

Han sa: ”Jag älskar att göra nya erfarenheter!”

...och blev bekant med en sten som var stor som en gymnastiksko.

”Skulle det smaka med en Runebergsbakelse?”

Jag ansågs överkvalificerad för resgodset och värvades till expressgodset.

Folk säger saker som är viktiga, som får stora följder. Som den där besökaren, han som sa att han var ”glad att han inte förstod det här”.

Oxen är noga sagt inte så vanlig numera.

Carina Nurmilehto. Bort och till

Litterärt

Skrivet av Carina Nurmilehto

okt152012

Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto skriver poesi. Carina Nurmilehto skriver och skriver. Prosa med bilder som inspiration. Att måla och teckna med ord är ett uttryckssätt; en lust som fortfarande söker sitt språk. Det växlar mellan flödande rytmiska upprepningar, som besvärjelser eller böner och intensiva dikter med en fåordigare kärvare stil. Processen är en sten i rullning. Språket, ett måleri. Bilderna och deras berättelser har alltid kommit genom orden. Talade, upplästa eller fantiserade. Sedan drygt ett år är det främst poesi som kommit fram medan formen hela tiden utvecklas. Utan litteraturstudier, men med ett språk inspirerat från bland andra H C Andersens sagor, Dan Anderssons diktning och sångtexter har Carina Nurmilehto letat sig fram till en egen stil som fortfarande utvecklas. Att med en bild som inspiration beskriva en känsla eller utifrån en händelse nedteckna tankar är ett behov som ges utlopp i diktandet. ”Det är som att teckna, skulptera”, menar Carina. ”Med orden kan jag göra de bilder av kärlek och sorg som jag aldrig skulle kunna med pensel eller lera. Känslor som överväldigar måste hitta en öppning, lämna det inre och möta omvärlden. Där är poesin ett öppet fönster.” 

De senaste åren har vänskap och samtal med författare och konstnärer gett lust och glädje i skrivandet. Ett nyfött konstprojekt, Roadkill, en blogg med bilder och poesi är det som är intensivast just nu. Där samarbetar Carina med bildkonstnären Lars Tjelvar. ”Längtan är ett ledord för mig. Jag ger efter för den nu; alternativ finns inte. Nu ser jag fram emot att fortsätta skriva om denna längtan och se vart det bär…” 

Att improvisera från scenen är nu omvandlat till att nå ut med skrivna ord och det som berättas är speglingar av upplevt och fantasi. Carina Nurmilehto söker i allvar och nyfikenhet vidare och de som läser hennes poesi kan följa denna resa. I Tidningen Kulturen har några verk publicerats i mars 2012. Här är nu en liten diktsvit som skrevs under sommaren samma år. 

I körsbärsträdgården med Lars Elof Ring

Litterärt

Skrivet av Bo Bjelvehammar

okt082012

Bo Bjelvehammar av Bo VeislanBo Bjelvehammar läser dagligen, just nu Theodor Kallifatides ”Brev till min dotter” och Simon Fruelunds ”Borgerlig skymning” och där emellan skrivs det, mest självbiografiska skisser, prosalyrik, essäer eller essäliknande texter.

Natur, människor och andras texter ger energi att skriva. Mina senaste skrivstycken är ”Marcellos död” och berättelsen om ”Lars Elof Ring”, den senare tog sin början vid läsningen av ”Körsbärsträdgården” och dessa rader;

”Det är frost ute, tre grader kallt, men körsbärsträdgården står ändå i full blom.”

Just idag den 21 augusti såg jag Henrik Håkanssons ”A divided Forest”. Inne i Lunds konsthall finns några glesa flockar med ungstarar och ett stycke ut på slätten en stor flock över vemodsstubben. Jag tänker osökt på min ensamma stare i New York vid Rockefeller Centre, mitt i januari...

Maj månad är lynnig och obestämd det här året, det är kallt, blåsigt och regnar ofta, det är det året när Lars Elof Ring fyller 76 år, han lämnade sitt arbete på Vattenfall, när han var 71 och nu syns han varje dag i sin körsbärsträdgård. Maj är trädens vita månad, blommor i vita hav med stänk av rosa. Mellan detta vita drar blå himmelsflikar förbi. Träden har fått tillbaka sin ungdom, de har än en gång överlevt både höst och vinter, de har åldrats, något har tillkommit, men i maj är de unga på nytt, varje år. Men just i år får de utstå vind, kyla och två dagar med hagelskurar. Lars Elof Ring kommer till trädgården varje dag, oavsett väder, han går sina turer bland träden, han plockar lite runt omkring dem och vid regn sitter han i dörren i sitt trädgårdshus och ser ut över träden. Han rör sig där, osedd. Under sina många resor i Sverige har han haft foton av sina körsbärsträd med sig, särskilt bilder från maj månad. För det mesta är han ensam, hans livsvän Sara, finns inte mera, de fick bara två hela år tillsammans, han reste ju annars så mycket. Lars tänker inte på det med bitterhet, han tänker bara på de två ljusa åren, som de fick tillsammans. Inte sällan får han besök av grannens pojke, David, som är sex år. Om Lars är ensam är dagen ofta densamma, det börjar bli sent, en viss oro gnager.

Utdrag ur mitt CV, Lovisa Eklund

Litterärt

Skrivet av Lovisa Eklund

okt012012

Lovisa EklundLovisa Eklund - estradpoet och skrivpedagog, född och uppvuxen i Oskarshamn men bosatt i Malmö sedan 2005. Bronsmedaljör i poetry slam-SM 2009 och vinnare av flera lokala tävlingar från 2006 och framåt. Har uppträtt på bland annat Hultsfreds- och Arvikafestivalen, i Sveriges Radio och på Ordspraksfestivalen i Stockholm och Uppsala. Extrajobbar som texthandledare vid sidan om lärarstudierna och uppträder när tillfälle ges. Släpper den delvis illustrerade diktsamlingen "Det här är ett CV" på FEL Förlag 23 oktober 2012. Diktsviten Arbetslivserfarenhet är ett utdrag ur den. Ytterligare information kan hittas på
http://lovisaeklund.wordpress.com/

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Litterärt

Skrivet av Alessia Niccolucci

sep242012

Alessia NiccolucciAlessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar sitt ämne gång på gång.

www.alessianiccolucci.com

Till slut blir det i alla fall

så tyst som det kan bli,

och levande blir sagans värld

för deras fantasi.

De tycker nästan det är sant,

allt skoj och tokeri…

[…]

Alice, tag mot min saga med

din vackra lilla hand!

Behåll din barndom ständigt kvar

med minnets starka band,

som sköna pilgrimskransen

ifrån ett fjärran land.

(Alice i Underlandet, Lewis Carroll, övers. Gösta Knutsson)